Adjöken adjö

TJA.
Jag är lite trött på blogspot.se:s lama mallar och drar vidare till blogg.se. Annars är allting sig likt, på ett ungefär.
Nya adressen är: http://theletterlambda.blogg.se/.
Puss och kram och ha det bra och ingenting är egentligen annorlunda <3

Som poesi fast filosofi och svarslöshet du vet

Hallelujah och praise the Lord, jag är ungefär frisk nu. Förutom den lilla timmen i lördags när jag orkade blogga och vara inne på facebook låg jag utslagen i soffan hela dagen. Jag skojar inte, verkligen hela dagen. Halvlåg och icke-tittade på filmer med halvslutna ögon och orkade knappt sträcka ut handen för att sörpla på lite vatten. Det var riktigt illa faktiskt.
Men nu jävlar är det andra bullar! Är nyklippt fast det inte syns nån skillnad, övertrött som vanligt och sugen på att spela in i studion. Lite som vanligt med andra ord. Just nu sitter jag med lite Two Door Cinema Club i högtalarna och taggar. Har ingen aning om inför vad, men shit vad jag taggar.
När man är hos frisören dyker det gärna upp lite sån där vardagsfilosofi, ni vet. Man börjar snacka livsåskådning och ideologier och lite sånt. Okej, långt ifrån alltid, men det händer. Mig i alla fall. Anyway. Frisörfilosofi är ganska behagligt, tycker jag. Och i ett halvseriöst samtal med min frisör idag kläckte jag ur mig nåt ganska uppenbart men också ganska intressant: det är fan svårt att leva asså. Vi snackade om utbildning och skola och ambitionsnivå och sånt där, och jag nämnde att jag mer och mer börjar upptäcka att skolan bara är en otroligt liten del av vad kunskap, lycka och ett tillfredsställande liv innebär. Men att det också är otroligt mycket enklare att sitta i ett halvgrått och taffligt rum och läsa dammiga böcker än att faktiskt leva. Verkligen mycket enklare. Det finns inga teorier som har ett allmängiltigt svar på hur man blir nöjd med sig själv, lycklig eller en bra människa, eller som bara beskriver hur fint det är att sitta i solen med goda vänner eller hur det låter med en nystämd gitarr. Eller hur man överlever brustna hjärtan, misslyckanden och panikångest, eller vart man ska ta vägen när man är gränslöst lycklig. Det är sånt man helt enkelt måste uppleva och lära sig själv. Och det kan göra ont som inihelvete och man kan önska sig tillbaka till sitt halvgråa och taffliga rum med dammiga böcker där ingenting kan skada en, men där ingenting heller kan beröra en. Och det är svårt. Det är förjävla svårt och det gör ont, men jag måste tro att det är värt det. För det är väl det livet är, nån sorts psykedelisk blandning av skratt och tårar?
Tack för applåderna, jag bockar och bugar.
Och jag är själv inte alltid stolt över mig själv och mina val som ska definiera mig. Helgen som kommer, till exempel. Det är (halvt på mitt initiativ) födelsedagsparty för Hedda och Hilda på lördag, samtidigt som det är uniiiik dansföreställning i Stockholm. Samma dag, samma tid. Olika platser. Det blir jättefel hur jag än gör och det tar kål på mig. Har ältat detta oavbrutet i några dagar och kom till slut fram till att jag inte kommer kunna njuta tillräckligt i Stockholm och att det är lika bra att lägga ner. Och föräldrarna blir ledsna och jag skäms och det blir fuckat hur jag än gör och det är förjävla svårt och det gör ont, men det är väl det livet är: nån sorts psykedelisk blandning av skratt och tårar?


Dagens lilla glädje-grej: att skratta så hjälplöst att magen krampar så att det nästan, men bara nästan, inte är kul längre.
Sweet dreams <3

Sjukling och mania

Inatt vaknade jag med sjukaste feberfrossan ever. Hade på mig fodrade mysbyxor, duntäcke och överkast och låg och skakade och hackade tänder. Hittade en alvedon i en låda i nattduksbordet, stoppade i mig och somnade om. Vaknade och svettades som en gris. Somnade om. Vaknade igen, frös som satan, kollade på klockan, tvingade benen över sängkanten och började gråta. Hasade nerför trappan och kollapsade i soffan framför en irländsk film om utomjordingar. Tog en alvedon till och mådde illa och var ledsen. Tre timmar senare har jag lyckats få i mig en liten macka och svettas och kollar på MTV. Mår i alla fall lite bättre. Men MTV suger.
Nåt som inte sög däremot var Mania igår på Musikenshus. Signe Tillish ("låter som en rysk hora men okej" enligt bandet själva), alltså Heddas band, och Pyskbryt (Oscars band) rockade scenen. Brutalt kul. Nånting var nog fel med mig redan då för jag hoppade omkring som en duracellkanin på amfetamin, dansade loss och headbangade som faan. Stod längst fram vid scen med Hedda när Psykbryt spelade och kastade runt mitt monsterhår. Fastnade med mitt halsband i en killes hår men vi började garva hejdlöst båda två så det gick bra. Sen drog vi ett gäng till Järntorget på gratisfika och lallade runt en stund. Asbra.
Att sedan åka spårvagn hem kring midnatt en fredagskväll är alltid en upplevelse. Inte en människa är nykter, och hela staden blir som förbytt. Folk börjar snacka med främlingar och står ute på gatorna och käkar korv med bröd. Lite lätt obehagligt kan det ju bli ibland, men oftast går det bara bra. Och är ganska kul.
NU KOM SYSTER YSTER HEM. Syster yster har shoppat skrämmande mycket och är trött. Jag har saknat syster yster. Syster yster har också köpt en jättejättefin tygpåse till mig och jag är glad (Miranda, jag ska visa dig så snart det går, hähähä). Hej syster yster.
Det var i alla fall sjukligt kul igår. Trevligt folk, lite nytt folk, go musik och ingen stress.
Asbra.
Just nu i högtalarna: Could You Be Loved med Bob Marley & The Wailers. Myspys.
Idag hade jag tänkt ge mig ut och springa faktiskt, men det är tvek om jag kommer fixa det. Mår faktiskt mycket bättre nu, men känner mig skev på nåt vis. Och har så sjuktjävla ont i nacken. Värt, dock. Och ikväll får vi se vad som händer, om jag lyckas få röven ur soffan. Ska faktiskt försöka nu. Wish me luck.
Ska för övrigt se om jag tog några bilder igår som det går att se vad de föreställer. Kanske laddar upp här. Om jag orkar. Hö. Hö.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att ha fot-krig med Oscar under bordet och inte kunna koncentrera mig överhuvudtaget på texten vi ska läsa i ett knäpptyst klassrum.
Sweet dreams <3

Solig dag med bajsbrisar

Sitter iklädd en nyinköp vit tunika och ett ännu nyare halsband, nibblar på en chokladbit och lyssnar på Morrissey. Och det är ljust. Jätteljust. Överallt. Och det är så mysigt. Jag gillar't.
Idag har treorna haft projektredovisningar och det har inte varit intressant. På morgonen gick jag på en föreläsning med en kille som spelat in några egna låtar; hans sång var jättekorrigerad men ljudbilden var rätt proffsig. Dock lärde jag mig inte särskilt mycket. Sen hade vi rast och efter att ha gett upp försöken att få låna Oscars gitarr i en sekund hängde jag med Hedda och Miranda på utflykt till Broken Buildning i närheten av skolan. Nej, den heter inte så egentligen. Det är bara ett övergivet hus som ser läskigt ut och enligt vad som sägs innehåller dynamit på översta våningen. Tyvärr fick jag aldrig se det med egna ögon eftersom nästa föreläsning, hypnos, började strax efteråt. Det gick ut på att en tjej fick stenhård kritik på sin uppsats av sin kompis och blev jätteägd. Vi fick inte se nån demonstration eller nånting. Men tjejen blev verkligen ägd. Och det var hemskt men ganska komiskt. I alla fall tillräckligt för att vi skulle ha nåt att garva åt under lunchen, som för övrigt var mycket trevlig med lite nytt folk.
Nästa föreläsning var - håll i er nu - andaktsbok. Nästan precis lika läskigt religiöst och underligt som det låter. Tanken var fin och projektet likaså, men hjälp. Människan refererade till bibelverser och var jättekristen. Jag beundrar folk som tror på Gud, men samtidigt blir jag lite rädd. Det hade vi i alla fall också jätteroligt åt.
Sedan var klockan halv ett och vi hade egentligen bara en föreläsning kvar, men den bangade jag, Hedda och Miranda och drog ner på stan istället. Det blev skor till Hedda, sedan mellanmål hos Miranda, och sedan second hand-shopping på Saron. Köpte smycken för 75 spänn. Illa för plånboken, men damn, det blev fina grejer. Nöjd trots allt.
Och syster yster är fast i London. Det tycker jag är dumt. Jävla isländska vulkan. Dålig tajming.
I alla fall. Jättechill dag med mysfolk. Är ganska nöjd idag och ska på spelning imorgon.
By the way. Igår satt jag på Kungsportsplatsen med Morrissey i hörlurarna, en kall cola i handen och schtekande sol i ansiktet. Se det framför er.
Yes. Precis så gött var det.

Upptäcksfärd

Tålmodiga köande utanför Saron

Dagens lilla glädje-grej: att ha jättetrevligt med relativt okända personer och må sådär oförskämt bra som jag bara gör ibland.
Sweet dreams <3

Har fest i min lilla låda

Häj.
Idag fick jag reda på att jag inte fick nåt feriejobb. Då blev jag jävligt sur. Jag behöver pengar. I och för sig var jag ganska inställd på att inte få jobbet. Det var ju lottning, och jag har tamejfasen aldrig tur i lottning. No skämt. Nevvah. Det är komiskt.
Nästan.
Jag sätter allt mitt naiva hopp till kultursommarjobbet nu. Om jag inte får det kommer jag börja gråta.
Jag har också hoppat runt hela dagen och velat och velat och velat mellan musik a och litterär gestaltning som IV-val. (Här vill jag passa på att be om ursäkt till alla utsatta. Jag vet att jag var litelitelitelite jobbig ett tag där efter lunch. Ber djupast om ursäkt.) Hur som helst så blev det litterär gestaltning. Jag skrev till sist på pappret och lämnade in det i receptionen. Gick tillbaka till lektionen och fick brutal ångest. Satt en stund och stirrade ner i bordet. Och utbrast mitt i en diskussion helvete jag valde fel, jagkommerstraxskagåochändra. Så jag valde musik i alla fall. Och det kändes plötsligt sjukt rätt. Adjö författardrömmar tyvärr, men tja. Att få lira musik ett par timmar i veckan i ett år framöver går faktiskt före. Och en ny låtidé och skrovlig hals senare så är jag mer taggad än nånsin.
Jag kände bara igen det här valet, på nåt vis. Som när jag valde linje. Samhäll vs. musik. Jag gjorde fel då och tänker fan inte göra det igen.

Jag är ju otroligt smart, men vet ni vad jag kom på idag: det är sjukt mycket enklare att se saker positivt när man redan är glad. När man är icke-glad krävs det så oerhört mycket mer för att vända världen så att den blir ljus igen. Och ibland orkar man helt enkelt inte. Ibland är man sönder, skev och icke fungerande. Och orkar ingenting. Såna dagar finns. När man liksom är arg och bitter och kanske till och med lite missunnsam.
Men det har aldrig hänt mig. Nejdå.
Imorgon ska jag hur som helst till skolan med Kicki på nåt sorts möte som jag inte vet vad det handlar om. Men det blir säkert bra.
Hej apati och meningslöshet. Jag sitter i en låda precis som alla andras och kan inte tänka utanför den.


Jag vet inte hur mycket sol och fin musik egentligen hjälper. Behöver lite att nånting händer. Ibland känns inte det där gamla livet så fruktansvärt långt bort längre. Och det tar fram sidor hos mig som jag inte är så stolt över. Och det enda jag kan komma på som hjälper är kärlek, små små saker som får mig att känna mig älskad. De finns lite här och där och är väldigt fina.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och ha kul med nån som aldrig verkar ha gillat en överhuvudtaget förut.
Sweet dreams <3

Med ett leende som inte går bort

Hej världen.
Idag har det varit soligt. Det har varit förbannatjävlaasskönt. Jag har gått omkring i Linné med T-shirt och fantastiska människor och solat på en filt i Slottsskogen och mumsat på en olivbaguette och tomat- och pesto-philadelphiaost. Miranda tog kort och vi lyssnade på musik på min mobil. Det var varmt och det var soligt och det var faktiskt ganska underbart. Och nu är klockan ungefär halv sex och det är fortfarande soligt och ljust. Och varmt. Och faktiskt ganska underbart.
Det är nånting med första dagen efter ett lov som ofta blir ganska toppen. När man träffar alla igen för första gången på ett tag och vardagen inte är så fruktansvärt vanlig och man bara tycker om varandra. Vi i mitt lilla gäng verkar ha en förmåga att hitta det komiska i allting och själv bara skrattar jag hela jävla tiden. Känner mig smått korkad och efterbliven men i gengäld ganska... vad heter det. Lycklig, kanske. Nåt sånt.
Dock är jag skoltrött. Det känns meningslöst med plugg lite för ofta och jag vill bara flumma runt med kompisar och spela musik och ta fina kort. Eftersom jag är som jag är så kommer jag aldrig att låta det gå särskilt mycket utför med studierna, men tanken om sabbatsår har slagit mig. Det hade onekligen varit rätt gött. Förmodligen ganska välbehövt också... men som sagt. It's just not going to happen. Så jag biter ihop och försöker hitta meningsfullheten nånstans. Den finns säkert. Nånstans.
I övrigt har syster yster dragit till London och huset skriker tomhet. Men hon har det säkert bra. Den jäveln.


Dagens lilla glädje-grej: att få en brutal och hård kram så fort jag kommer innanför skolans dörrar.
Sweet dreams <3

Gör honnör och var en god soldat

Idag är det krig. Krig mot söndagsångesten, post-ångesten, tröttheten, sötsuget, förkylningen, motviljan att städa, motviljan att träna, motviljan att plugga, suget att springa ut och ta kort, idag är det ett jävla krig. Jag vill ta på mig mina nyinköpta solglasögon och sitta i solen och sova. Fo hilvede.
Men igår var det kul med 18-årsfest. Väldigt lugnt men mycket trevligt none the less.
Jupp.
Och imorgon börjar skolan igen med en brutal tvåtimmarslektion franska. What the fuck VILL de ta död på mig? Måndag morgon, två timmars franska, vad tänker de med. Shait.
Ska självklart bli kul att träffa folk igen, som alltid, men jag är så fruktansvärt omotiverad för skolan. Känner mig lite schleten och opepp och korkad. Det är ju kanske inte studierna som får upp mig på morgonen. Om man säger.
I alla fall. Nu måste jag hur som helst städa mitt rum för jag får panik, trots att jag städade undan det värsta igår. Lite go musik i högtalarna så ska jag nog överleva.
I övrigt så är jag nästan helt övertygad om att jag har blivit beroende av kameran. Nästan så att jag får abstinens efter några timmar. Kanske är det extra mycket eftersom jag har varit ledig och haft mycket tid; en typisk fling kanske. Men ändå. I'm a sucker for beauty som sagt.

Dagens lilla glädje-grej: att vakna i ett ljust rum och bli bländad av en vilsen solstråle.
Sweet dreams <3

En bild säger mer än tusen ord och jag har tre

Hjärnan skrivkrampar och gör lite ont, så jag bara skriver lite. Hope y'all don't mind.
Idag har jag sprungit omkring här och där med Alice och Karin och kameran och tagit en massa skruvade bilder. Sen stekte vi fattiga riddare på korvbröd och bråkade om vilka bilder som skulle få vara med på facebook. Sen blev jag facerapead vilket förmodligen var rätt åt mig. Jag har också varit på fotbollsmatch och sett framför allt Hannah in action. Hon har förmodligen svårt att erkänna det själv, men jag tycker hon var grym och jag är äkta mäkta imponerad.
Det känns som att alla är på väg nånstans med sina liv, och alla åt olika håll. Vissa håller på att göra karriär inom fotbollsvärlden, andra begraver sig i skolarbete för att bli framgångsrika jurister, andra gör ingenting, själv förlorar jag mig i musiken utan att veta vart det ska ta vägen. På ett sätt saknar jag när alla var lika i att inte veta vad de ville göra. Jag känner mig förvirrad och lite korkad. Och snart ska IV-valslappen in och jag vet fortfarande inte vad jag ska välja. Jag vill läsa roliga grejer men då får man inga fucking meritpoäng och det vill man ju ha för det är bra och så och det stör mig lite för jag vill ju bara göra det jag vill och jag vill inte läsa matte c för jag hatar matte men man får meritpoäng för det och fuck.
Men just nu har jag ont i huvudet och måste städa mitt rum och fixa mig för 18-årsfest och jag ger egentligen blanka fan i meritpoäng och framtidsplaner just nu. Har en spelning 6:e maj och taggar för den istället. Come what may.
Annars i veckan har jag gått. Jag har gått så sjukt mycket. Tre-och-en-halvtimmes-promenad med Alice i onsdags, okej inte så mycket i torsdags, då hade vi inomhuspicknick istället, och igår gick jag runt i Slottsskogen och Majorna i lite dryga en timme och sen lite mer på stan med Hedda. Det är nice att gå i solen.

Jag har blivit totalt besatt av vår kamera. I'm a sucker for beauty.

Dagens lilla glädje-grej: att dansa runt i ett panikstökigt rum till ett nyupptäckt Two Door Cinema Club.
Sweet dreams <3

Oh, she's only seventeen

Inatt har jag sovit för jefla kass. Halsen ömmar och väckte mig med jämna mellanrum och gjorde mig förbannad. Och så hade vi ingen yoghurt och ingen mjölk hemma så det blev torrt bröd till frukost. Och det är så förbannat oerhört synd om mig.
Men solen skiner och jag är ledig och lyckligt ovetande om vi har nåt att plugga. Alltså tänker jag ta en lugn dag, kanske en fotopromenad eller en kort sväng ner på stan, och krya på mig. Because I'm worth it bitch.
En grej som jag har funderat lite på. Okej, grubblat kanske, ni känner väl mig: man får bli arg (man får). Man får vara lite taskig ibland. Bara lite, men man får. Man får av polisen. Det är okej att inte vara perfekt, för ingen är det. Man kan vara en aning självisk ibland och kanske lite barnslig, för vi är knappt ens sjutton år. Ingen förväntar sig att vi ska vara helgon.
Jag vet det här. Jag vet det här men jag försöker göra mitt bästa för att vara så perfekt som möjligt, och det är väl fint att man försöker vara så bra som det går, visst. Men för i helvete, jag utplånar mig själv med att försöka vara för perfekt, för schysst och för fucking helgonlik. När jag blir förbannad (ja, det händer) så tillåter jag mig knappt att vara så pissjävlahelvetesarg i några ögonblick innan jag kommer på mig själv med att säga det är okej, det är lugnt... I guess och svälja allt. Det smakar inget bra. Men jag orkar fan inte vara arg, det är jobbigt och det är läskigt och jag vill ju bara vara glad och glömma det som är obehagligt och gör mig arg.
Risken med det här är att folk till slut kan tappa respekten för mig. Säger inte att det har hänt, men möjligheten gör mig nervös. Och ännu mer benägen att hålla mig själv och alla andra glada. Så att jag sväljer ännu mer skit och tvingar mungiporna uppåt. Och om inte jag respekterar mig själv och mina gränser, vem fan ska då göra det?
Jobbar hela tiden på det här och det är skitsvårt och det är skrämmande och jag hatar det. Varje gång jag står upp mot någon och säger emot eller beter mig pyttepyttelite drygt för att jag är förbannad så är det en del av mig som vill kräla på marken och kvida förlåtförlåtförlåt bli inte arg på mig bara älska mig och göra allt för att göra allt bra igen. Men den andra delen av mig biter ihop och rätar lite på ryggen och bestämmer sig för att den här lilla jävla grejen måste jag ändå kunna få igenom because I'm worth it bitch. Och det är skitsvårt och det är skrämmande och jag hatar det. Men jag gör det ändå, för: om inte jag respekterar mig själv och mina gränser, vem fan ska då göra det?
Och varje gång jag står på mig och det går bra läggs en liten byggsten på vad som sedermera kan komma att bli min självkänsla. Jag bygger så sakteliga upp en egen grund att stå på, och för varje gång den skakar blir sprickorna lite lite mindre.
Och nu ska jag borsta tänderna och läsa Rochelles dikter för x:e gången.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att sitta med en brutalt hårande katt i knät, klappa på den och känna mig som någon Dr. Evil som strax ska snurra runt i stolen och säga I've been expecting you.

Sweet dreams <3

19 saker man kan göra

Jag har tjänat 50 spänn på att damma huset och jag har tagit en långpromenad längs stranden och jag har tagit lite bilder och jag har ätit mat och jag har druckit påskmust och jag har läst trehundra sidor på ett dygn och jag har skrivit väldigt många ord och jag har tänkt en jävla massa och jag har förträngt ungefär lika mycket så att de nya tankarna får plats och jag har skrattat och jag har nästan gråtit och jag har älskat lite mer än jag har hatat och jag har varit förvirrad och jag har varit klarsynt och jag har tänkt bland annat att grått kan vara fint och jag har kommit fram till att jag gillar att vara glad och jag har sovit väldigt mycket och nu ska jag sova lite mer så sweet dreams.

Genom en lins

Känner mig lite yr av trötthet, vilket egentligen är ganska skumt eftersom jag har sovit fascinerande mycket de senaste dygnen. Eller kanske just därför. Sitter just nu i en soffa och skriver på pappas pyttelilla minidator med tangenter som är ungefär en halv kvadratcentimeter stora. Mina ömmande fingertoppar (förklaring: vi har en gitarr i närheten) känns plötsligt väldigt klumpiga.
Påskafton firades med stora tjocka släkten (nio pers) och lite trädgårdsarbete och godis. Det som jag tror slår mig tydligast när släkten träffas är att alla träffas hela tiden. Vanligtvis brukar jag kunna gå undan på mitt rum en liten stund eller gå ut på en promenad, men nu blir jag förföljd av småkusiner som vill spela spel eller leka nån lek eller att jag ska kolla på deras Warhammer-gubbar eller en teckning eller lyssna på ett gitarriff eller kolla vad jag skriver eller gör eller etcetera. Inte för att det gör nånting, verkligen inte, de är verkligen hur söta som helst. Men man får ingen tid för sig själv. Jag blir Kusinen Lisa som är på gränsen till dyrkad av två småpojkar som desperat gärna vill visa hur duktiga och coola de är. Det blir helt enkelt ingen tid över för att sitta ensam på trappan och njuta av tystnaden och den där kravlösa terapin som jag bara hittar här, och som jag bara behöver så mycket.
Men antagligen är det värt det. Kusinerna kommer inte vara småkusiner så värst länge till, och tonårskillar har jag nog fått nog av för några generationer framöver. Så jag tar tacksamt emot varje spontankram som erbjuds och berömmer deras Warhammer-gubbar och spelar med i deras förbenade spel. För att jag älskar dem. Och de är barn, de behöver bekräftelse och kärlek förmodligen mer än jag. Och om det är ensamhet jag behöver så är det ganska lätt ordnat hemma i stan.
I övrigt har jag tagit en del fina bilder här ute, som jag förhoppningsvis kan lägga upp nån gång. Det är fascinerande hur allting blir så mycket vackrare bara man tittar genom en lins.

Dagens lilla glädje-grej: att ta en promenad i vårsolen med yngsta kusinen, lyssna på hans vansinnigt fantasifulla utläggningar och inte behöva säga särskilt mycket alls utan bara beundra hans fantasi.
Sweet dreams <3

Vacker värld och påsk

Idag känns det som om mitt rum innehåller extremt mycket luft. Solen skiner in genom fönsterna och lyser upp små dammkorn som sakta flyter omkring. Soffan är översållad av T-shirts, stora skjortor och jeans och på golvet ligger böcker och skrivhäften slängda om vartannat, men det ser ganska fint ut i solljuset. Med lite luftig Bon Iver i högtalarna och en stor stickad tröja som luktar Hannah så är allting faktiskt ganska vackert. Jag är helt osminkad och groggy efter att ha sovit hårdare och bättre än på länge, och avslappnad på alla sätt som går. Jag och Hannah satt i hennes kök i en och en halv timme igår kväll och pratade om allt och inget, innan vi somnade till en film i soffan. Jag vet inte hur djupa, filosofiska grejer vi pratade om egentligen, men vi känner varandra så bra att vi bara genom att sitta tysta förstår ganska bra vad den andre menar. Vi drack te och åt lite choklad och mådde ganska bra. Och slocknade nån gång vid tolv.
Nu är det i alla fall påsklov. Har planerat att dra ut till landet, träffa lite kompisar och eventuellt spela in en musikvideo med Hedda och Miranda. Ta det jättelugnt, slappna av och bara vara glad. Kanske skriva lite och/eller spela in i studion om det hinns med. Vara lite kreativ och bra, sådär.
Är lite paniksugen på att komma ut till landet. Frisk luft och helt enkelt inte Göteborg. Släkt, god mat och trädgårdsarbete, perspektiv och ett lite annorlunda jag.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att dra omkring i Haga med Hedda och Miranda på caférunda i jakt på vår egenskapade kakbuffé eftersom Café Villerkulla var stängt. Jag tycker vi lyckades ganska bra.


Sweet dreams och glad påsk! <3

Enkelspårig lycka

Med lite Fanfarlo i högtalarna och några överblivna godisbitar bredvid mig på skrivbordet är jag nyss hemkommen från spelning på Öppen Scen på skolan. Det gick väl okej, I guess. Rösten tar stryk av en annalkande förkylning och pianot var lätt uppfuckat med en pedal som inte funkade och förstärkare som, tja, inte fanns. Publiken var väl ungefär hälften så stor som förra gången, så det var bara kring fyrtio pers som bevittnade min storhet idag. Min storhet, som även kan kallas fail. Men okej. Så jävla illa var det inte.
Bara lite.
Annars har jag inte gjort något särskilt vettigt idag. Musik på morgonen; vi börjar få lite grepp om låtarna nu tror jag. Skitkul hur som helst, och när vi får till det låter det awesome. Engelskalektionen blev ingen engelskalektion utan gitarrbreak på solig parkering med Oscar och sen lite fler. Nästa Öppen Scen ska vi köra Hero of War, i alla fall. Gonna be awesome, man.
Hahaha. Kom just på att jag inte verkar kunna skriva om nånting spännande som inte på ett eller annat sätt innefattar musik. Verkligen fascinerande. Men allright, jag kan ju försöka. Vad annars har hänt? Öhm, var hemma hos en underbar människa vid namn Hannah ett bra tag igår och fick se hur det såg ut när hennes mamma har flyttat in i lägenheten. Brutalt fint. Där kommer man nog hänga en del framöver, I hope.
Och msn laggar sönder så jag kan inte logga in.
Okej, nu gick det inte mer, så nu blir det fan lite mer musik i alla fall:
har anmält mig till en tävling, Metro On Stage. Skickade in Something About You och hoppas på det bästa. Har även sökt kultursommarjobb, så med lite tur kommer jag i sommar få betalt för att skutta omkring på gatorna och spela och sjunga. Det vore ganska okej.
Jag är en fusk-samhällare. Som funkar helt okej men inte egentligen är helt med.
Men jag gillar't.

Dagens lilla glädje-grej: när någon helt oväntad person förstår precis vad man känner och behöver.
Sweet dreams <3

Scar tissue and a whole new kind of grey

Kul dag. Idag har jag nästan uteslutande suttit på mitt rum och gömt mig för omvärlden.
Det hjälper inte mot nånting, bara så ni vet. Å andra sidan, det var nog det bästa jag kunde hittat på idag ändå. Så förlåt alla som inte har fått tag i mig, det var bara en sån dag. När man egentligen bara vill finnas och bli funnen.
Klart slut, och imorgon är en ny dag.
Sweet dreams <3

Gråhet och kanske inte världens pepp

Nyss hemkommen från en mycket mysig och mycket behövlig shoppingrunda med Alice som resulterade i två T-shirtar och ett par örhängen. Har rätt dåligt samvete för att jag faktiskt sjönk så lågt att jag köpte nyproducerade kläder istället för från second hand, men jag hade panik. Jag och syrran har snurrat runt hela veckan och snott kläder av varandra och blivit lätt irriterade, så det behövdes. Badly. Och de är snygga och det är bra kvalitet. Så det är okej. Intalar jag mig själv. Köpte faktiskt en skrivbordslampa också häromdagen med solceller, som är miljövänlig. Så det kanske väger upp varandra lite.
Intalar jag mig själv.
Bortsett från det så är samhällsinlämningen inlämnad och gympa-grejen grejad. Ganska chill nu med andra ord. Ska fokusera på roliga grejer och hålla vårmeningslösheten och -tröttheten borta. Lyssna sönder och gå upp i all bra musik. Umgås med härligt folk och vara glad. Som ikväll. Har planerat fjantig tjejkväll med film, nagellack och godis tillsammans med Alice och Oscar.
Just nu i högtalarna: The Modern Leper med Frightened Rabbit för x:e gången i ordningen. Musik, alltså, åh. Varför i helvete valde jag inte estetinriktning när jag kunde? Jag är ingen äkta samhällare, egentligen. Klart det är toppen, men i själ och hjärta är jag musiker. Men jag får väl helt enkelt leva med det beslutet och göra det bästa av det. Hur svårt kan det vara, liksom.
Ute ligger dimman som en tjock, kall, fuktig filt över hustaken och letar sig in genom fönsterna. Ser inte bort till skogen som jag brukar. Har liksom förlorat nåt ur sikte. Hömm.
Jag och Alice har för övrigt bestämt oss för att bli alkisar, bosätta oss vid Lilla Bommen med varsin vodkaflaska och ha party varje dag. Lösningen på allt.

Well is that you, in front of me
Coming back for even more of exactly the same?
-Frightened Rabbit

Dagens lilla glädje-grej: att inte känna nåt akut behov av att ta på mig min jacka när jag och Alice går mellan ett par butiker, eftersom det är hyfsat varmt ute.
Sweet dreams <3

Lite liv och babbel

Jag pluggar.
Jättehårt.
Faktiskt.
Eller jag gjorde det. Sen blev jag trött. Och började blogga.
Jag är lite opepp på att plugga faktiskt. Istället citerar och avslutar jag och Oscar varandras textfragment från Hero of War med Rise Against, som vi hade tänkt spela nån gång. Jättefin är den, texten är lite sådär skrämmande rätt. Asbra.
Imorse ställde jag klockan på halv nio och är bara för det jätteimponerad av mig själv. Sen kom Hilding och vi gjorde en liten aerobics-inspirerad kombination som vi ska visa upp på gympan på fredag. Man blev astrött och jätteglad, den kommer bli fin. Efter det blev det snabbnudlar och lite plugg till lunch, precis lika skoj som det låter. Och så lite mer plugg nu, då. Men jag funderar allvarligt på att baka chokladmuffins, såg Rochelles status och blev jävligt sugen på det.
Den här veckan är lite seg. Lite inlämningar och examinationer och små äckel-läxor som bara stör en hela tiden. (För ett halvår sen hade jag dött om vi hade såhär mycket, nu är man lite van. Bra eller dåligt? Hm.) Men nästa vecka kommer bli jättechill, tror inte vi har nånting i skolan förutom nån litenliten läxa. Och sen är det påsklov.
Hahahaha. Jag har verkligen helt glömt av att det snart är lov. Vad hände, liksom? Det var ju jättelång tid kvar alldeles nyss. Vad ska man göra?
Men hjälp. Man kommer ju få en massa ledig tid över! Eheh. Ledighet...? Vad gör man då? Näe fy. Så ska jag inte säga. Sshh.
Just nu i högtalarna: The Modern Leper med Frightened Rabbit. Sjukt bra. Mmm.
I övrigt börjar snön definitivt försvinna, och det är till och med plusgrader och en lite tveksam sol kikar fram. Det är ju slutet av mars, så det är väl på tiden, men ändå. Det är trevligt.
Mini-wannabe-fail-depressionen börjar släppa, tror jag. Cred till mina vänner, och lite till mig själv. Ibland känner man sig helt enkelt älskad, och det är väl det jag gör nu. Det är så sjukt lätt att glömma, bara. Verkligen alldeles för lätt.
Och nu har jag verkligen ingenting att säga, utan sitter och ler till Don't Stop Me Now med Queen.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att sitta på spårvagnen med Hedda, prata alldeles för högt som om vi andats in helium och få en irriterad blick av en lillgammal elvaåring, inte kunna hålla oss och börja skratta ännu mer så vi får kramp i magen.
Sweet dreams <3

Äre fäst

Befinner mig för tillfället tillfälligt ensam ute på landet. Syrran och hennes kompis är iväg och handlar lite mat tills ikväll, och jag har precis tagit en (relativt) lång och varm dusch och känner mig ovanligt avslappnad. Om det är lantluften eller varmvattnet eller sömnbrist som ligger bakom vet jag inte, men förmodligen en kombination.
Igår var en av de trevligare kvällarna/nätterna på länge. Hela klassen skulle dragit ut till Donsö på klassfest, men när det inte funkade erbjöd jag vårt hus till förfogande. Alltså invaderades jag på kvällen av ett tjugotal glada klasskamrater och vi fick till en väldigt lyckad kväll, verkligen sjukt kul. Mycket sömn blev det dock inte. Vi knödde ihop oss en sex, sju stycken på vinden och somnade inte nån gång förrän efter fem. Resten av klassen hade dragit hem nån gång kring tolv, och ärligt talat vet jag inte riktigt vad vi gjorde under de fem timmarna. Vi såg på ett par (icke) kvalitativa filmer, lyssnade på musik och bakade scones runt två-snåret. Flummigt som faen, men otroligt kul. Sen ställde vi klockan på nio, för att hinna städa innan folk skulle gå vid elva. Och vinden var otroligt svinkall, plus att fönstret var vidöppet. Så man sov inte särskilt bra. Fem timmar, av vilka jag låg vaken eller halvvaken i två. Alltså cirka tre timmars sömn. Det är inget vidare, asså. Det känns, om man säger. Och på tal om att kännas: när jag vaknade och skulle gå nerför trappan för att käka frukost började mina vader krampa som satan - på grund av träningsvärk, förmodligen. Som kom från galet dansande kvällen innan. Träningsvärk. Av dans. Fattar ni, eller!?
Helt fakking underbart, ju.
Hur som helst var det i alla fall en väldigt lyckad fest, det var väl mest det jag skulle säga.
Idag har alltså förflutit lite grann i en dimma av trötthet. Vi lyckades städa på morgonen (cred till oss), men sen var jag och Alice helt utmattade, så vi gick och köpte tortellini och godis och bänkade oss framför en film i soffan. Och sen åkte jag hit. Och nu sitter jag här. Och ordbajsar. Shh nu.

Dagens lilla glädje-grej: att vakna i ett iskallt rum omgiven av planetens förmodligen goaste människor och känna sig sådär härligt stel överallt.
Sweet dreams <3

En ledig onsdag som alla andra

Lätt naggande huvudvärk och trötthet som ligger som en våt filt för ögonen, Jack Johnson i högtalarna och tristess som hotar att göra mig galen. Har pluggat förvånansvärt disciplinerat sen klockan elva och egentligen bara avbrutit mig för att spela piano/gitarr och käka lunch (snabbnudlar). Jag är jätteimponerad av mig själv. Ligger sjukt bra till med plugget nu, faktiskt. Är inte klar med så mycket, i och för sig, men har kommit en bra bit på väg. Det här facebook-förbudet kommer höja mina betyg nåt enormt, det är jag helt övertygad om. Otroligt vad mycket tid man får över. Shait. Skojjigt.
Vad har hänt annars, sen sist? Var ju ett tag sen jag skrev nu, hähä.
Inte särskilt mycket. Mini-wannabe-fail-depressionen tuffar på och humöret går lite upp och ner. Ibland känns livet toppen och ibland känns det rent åt helvete. Jag har hört att folk snackar om ett fenomen de kallar tonåring, men jag fattar inte riktigt vad de menar. Inte alls. Nope.
Klart allting går upp och ner, det fattar väl jag med. Men det är liiiite lite mer ner än upp just nu, och det är därför jag snackar om mini-wannabe-fail-depressionen. För den är mini. Och den är wannabe. Och den är fail. Men det är ändå nån sorts depression.
Anyhoweverlike. Ska strax iväg och träna med syster, om nån av oss orkar uppbåda tillräckligt med energi för att resa oss och knalla iväg till gymmet. Det känns ganska otroligt just nu. Vi sitter i varsin fåtölj och kämpar med att hålla ögonen öppna. Tagga löpbandet nu asså.

Dagens lilla glädje-grej: det ihåliga knakandet när man går på is som bara nästan spricker.
Sweet dreams <3

So much to do, so little time...?

Klockan är halv fem men solen skiner. Bara det tycker jag är ganska coolt, man får ändå lite hopp om att sommaren kanske nån gång kan tänka sig att komma på besök.
Och vad gör jag? Är ute i solen på en lång promenad? Shoppar sommarkläder? Tar en fika på en uteservering?
Nä. Sitter och kollar på Sherlock Holmes och njuter av min halvtimmes nöjessurf. Ja, du såg rätt. Har nämligen ingått en deal med Miranda att vi bara får en halvtimme om dan att kolla facebook, bloggar och annat som vanligtvis tar sån tid. Jag ser det lite som ett experiment, men det är faktiskt rätt svårt. Fick ganska ordentlig abstinens igår eftermiddag, fingrarna kliade och jag blev jätterastlös. Enda sättet att råda bot på det var att hitta på nåt annat - och vips, så hade jag pluggat en stund, spelat en jäkla massa piano och börjat kolla på en film. Sånt jag gör alldeles för sällan egentligen. Hade helt enkelt galet mycket tid över.
Annars befinner jag mig återigen i en liten lätt depression. De kommer och går och är sjukt irriterande. Har ju för satan egentligen inget att vara deppig över, så då blir jag bara ännu mer irriterad.
Helgen har planerats till att bli ganska chill. Är slut i huvudet och har sovit alldeles för lite, så jag tar det lugnt, hade jag tänkt.
Och idag var det en och en halv timmes pain-in-the-ass-styrka-och-konditions-pass med gympan. Jag mådde illa och var skakig efteråt. Inte kul. Men lunchen var desto bättre, åt enorma mängder quorn-bitar och pitabröd. Me like.
Och nu har jag två minuter kvar av min tid, så det är dags att runda av.

Dagens lilla glädje-grej: att unna sig en alldeles för smörig (men otroligt god) chokladboll i skolans café.
Sweet dreams <3

C-h-i-l-l

Känner mig för en gångs skull förvånansvärt utvilad och lugn. Dagen har varit alldeles precis lagom späckad - tog mig upp vid åtta (ledig onsdag, yes p-leeaase) för att dra till Rochelle och käka brunch med lite folk. Brutalt mysigt och mycket god mat som Rochelle hade fixat - varför vi inte skulle hjälpa till kan jag för mitt liv inte förstå, men är desto mer tacksam. Kom hem nån gång strax efter ett och har sedan dess bara käkat en sen lunch (pasta. Punkt), städat och lyssnat på en massa musik. Har varit ensam hemma en stor del av eftermiddagen och bara gått omkring för mig själv och varit tyst. Tagit en liten paus från allt vad skolarbete och socialt liv heter, och bara begravt mig i musik. Lyssnat på Rochelles spellista, kommit på en idé till en ny låt, och självklart lyssnat på älskade SuperspellistaN. Känner mig märkligt befriande isolerad. Självklart skulle jag få panik om jag var ensam i längre än en eftermiddag, men såhär ibland är det priceless. Strax blir det till att laga lite mat (inte bara pasta den här gången!) och sen pimpla te till Grey's Anatomy.
För övrigt har jag inte öppnat en bok under hela dagen. Har en del plugg att göra men blundar stenhårt och hoppas att det försvinner av sig självt.
För den som inte har kollat på länken jag publicerade i förra inlägget så leder den i alla fall till en fantastisk låt på YouTube. Vem artisten är låter jag vara ett mysterium. Jorrå.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta ihopknödd med trevligt folk i en säng och garva åt vad-det-nu-var.
Sweet dreams <3

Försiktig awesomeness

You wanna know just how cool I am?
Aight, check this out, mina vänner:

http://www.youtube.com/watch?v=5yg33MPFuNc

Tänkte lägga upp filmen här men det tog alldeles för lång tid. Fördelen med att finnas på YouTube: det går snabbt.

Över ett soligt Göteborg

Hej, alla mina fem läsare!
Jag vet inte om jag inbillar mig, men den här galet starkt lysande solen gör hela stan ljus; inifrån ut. Folk på gatan går långsamt, med ansiktena uppvända mot solen och ler sådär halv-fånigt som man gör när man, som vi göteborgare, är ovana vid bra väder. Alla man träffar ler och allt är bara så mycket ljusare och klarare. Själv börjar jag dansa till Håkan Hellström på spårvagnshållplatsen. Inte så att jag rockar loss, direkt. Men rör lite på axlar och höfter och diggar takten med huvudet. Jorrå, det gör jag.
Varför inte? Om jag vill dansa, wtf... varför inte? Så jag gör det. Och jag går ut och fotar med syster, bakar en kladdkaka och bjuder Alice med sin pajade hand. Och börjar gråta av skratt när Miranda påminner mig om en scen i Ace Ventura. Och börjar (nästan) gråta när jag hör Sen en tid tillbaka med Melissa Horn.

So many colours in this world,
I would never like to live without
(-I och för sig inte Melissa Horn, men ändå.)

Fan. Det är verkligen sant; det finns färger överallt. Hur kan världen vara så jävlig som alla säger? Jag tror på orättvisor och smärta, men ännu mer på hopp och kärlek.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är
-Melissa Horn

Dagens lilla glädje-grej: att leka viskleken med min fina klass i slutet av en tretimmars svenskalektion.
Sweet dreams, alla ni underbara människor <3

Filosofi enligt Kapten Röd

Låter tankarna flyga omkring i basen på Lost Coastlines med Okkervil River, dricker varm choklad och är jättejätteglad att mattehelvetet är avklarat, till slut, äntligen, at last.

Fundering: det är inte helt lätt, alla gånger, att vara lycklig. För det är liksom så jag ser mig själv nu. Lyckliga Lisa. En definitionsgrej, identitetsformande. Så om jag för ett ögonblick inte är helt lycklig... vem fan blir jag då?
Och att hålla fast vid min filosofi att lyckan finns och det är upp till en själv att ta vara på den. Ibland kan det kännas överjävligt svårt. För, trots allt: vi blir hela tiden påverkade av faktorer vi inte har nån makt över själva. Jag tror fortfarande stenhårt på att det är mycket upp till en själv att göra det bästa av det man har, men faktum kvarstår - vi kan inte påverka allt. Kanske finns det nåt som heter otur, jag vet inte.
Samtidigt har jag aldrig sett så mycket kärlek omkring mig som nu när jag tittar efter den, har aldrig varit så lycklig som nu när jag fokuserar på den.
Krig, sjukdomar, elände, smärta, say no more, say no more, nudge nudge. Jag vet. Det finns en jävla massa skit också. Och som Kapten Röd gärna påpekar i sina texter; samhället är inte alltid jättefint det heller. "Ensamhället är så kallt", etcetera, "o-politiker", och allt det där. Visst. Fair enough. Jag kan hålla med, Kapten Röd är väldigt spot on i sina texter. Så självklart vore det toppen om alla kunde vara med och försöka åstadkomma en förändring, och man ska aldrig nöja sig utan fortsätta sträva efter nåt bättre: och allt det där. Absolut. Men tills vi är där... kan vi inte försöka göra det bästa vi kan under tiden? Försöka vara så lyckliga vi kan medan vi försöker förändra? Och kanske inte bara tro att vi kommer bli lyckliga och allting kommer lösa sig om vi bara gör det där eller det där eller det där och blablabla? Som Kapten Röd (också) påpekar : "Vi vill ut i rymden men stjärnorna finns här".

Dagens lilla glädje-grej: att styla håret på ett nytt sätt (och börja garva åt att jag ser ut som Medusa. Fast ballare).
Sweet dreams <3

Den ensamma vägen är en omväg att vandra

Tycker mig ana ett försiktigt hopp i luften. Det var plusgrader på termometern imorse, och för första gången på jag vet inte hur länge hade jag inget akut behov av mina stickade vantar på spårvagnen. Vår översvåra matteinlämning börjar ack så långsamt utkristallisera sig, och det är tamejfan ljust när jag går till skolan. Små saker att glädja sig över.
Dock har jag fått nån sorts skit i ögat som har legat och skavt hela dan. Man kan bli galen för mindre.
Lyssnar på SuperspellistaN, a.k.a Dansbandsraketen, och har precis käkat macka. Mitt rum ser ut som ett bombnedslag och jag undviker aktivt att tänka på det.
Hade en (för ovanlighetens skull... not) brutalt intressant samhällslektion idag (Tommy <3). Vi har precis börjat jobba med makt och demokrati, och idag fick vi göra en övning som gick ut på att samtala med en kompis men försöka göra det demokratiskt; kort sagt att ta in och lyssna på den andres argument, och försöka lära sig något på köpet. Typ. I alla fall, min poäng var att jag behövde inte anstränga mig och tänka på vad Tommy kallade "spelregler" (tänka på att vara förutsättningslös, välkomna ifrågasättande, överväga vilket argument som faktiskt är starkast - mitt eller den andres). Jag gör tydligen det automatiskt. Ni som känner mig vet att jag är imponerande dålig på att argumentera och driva en egen linje, och idag kom jag på att det förmodligen är för att jag hela tiden ifrågasätter mig själv och mina argument och överväger motståndarens ståndpunkt så länge den är välargumenterad. Det i sig är väl positivt, i och för sig, men jag misstänker att jag tar det till överdrift ibland. Tror alltid att jag själv har fel, typ. Vilket å ena sidan inte alls är helt omöjligt, men å andra sidan inte statistiskt jättetroligt heller. Ibland har jag nog rätt, trots allt. Samma sak gäller säkert socialt. Om jag upplever att folk tar avstånd från mig antar jag automatiskt att det är mitt fel, jag är för på eller för korkad eller för konstig, etcetera etcetera. Det har aldrig riktigt slått mig att det faktiskt skulle kunna vara den andra personens problem - att han/hon är för blyg eller osäker eller bara konstig.
Spännande iakttagelse.

Dagens lilla glädje-grej: att, på vagnen på väg till skolan (fascinerande hur mycket man ser från spårvagnar), se en tjej med färgglad stickad mössa börja hoppsa på väg ner i en gångtunnel, flina lite för mig själv, komma på mig själv med att flina lite för mig själv på en fullpackad spårvagn, känna mig jätteefterbliven, försöka sluta flina lite för mig själv, faila totalt och istället börja le allt bredare tills jag måste anstränga mig att inte lägga av ett flatgarv.
Sweet dreams <3

Lagg och seghet

Sånt jag gör:
skiter i att träna för jag fryser och är stressad
roar mig med gratis sms istället för att göra så att stressen minskar (=plugga)
ja, alltså skiter i att plugga
chattar med Miranda och hittar på nya ord som fibbelkorv och erper
äter överblivna Kalaspuffar
är inne på facebook
lyssnar på musik och njuter av en månads Spotify Premium
läser lite bloggar här och där

Första dagen efter lovet gick helt okej. Var precis som de flesta andra övertrött och oförmögen att koncentrera mig särskilt bra, men det var kul att träffa alla igen. Var lagom glad efter att ha stått ute i en och en halv timme och väntat på vagnar och bussar och fryst röven av mig, så förlåt alla om jag var lite bitter under första lektionen, där. (Att vi började med två timmars franska kan ha gjort sitt också, i och för sig.)
Det har varit en lite laggig dag. Knät har varit rätt skevt och jävlats med mig, och hjärnan har gått på tomgång, och jag bröt ihop totalt i bamba och började garva hejdlöst åt en inte så rolig historia som involverade sömngångare och bananskal. Och Oscar började bita på min penna och vägrade dela med sig av sitt godis.
Vilket sammanfattar dagen väldigt bra.

Jag vill åka till Emmaboda och England och Rom och landet och Stockholm och Asien och Afrika.

Jag hade säkert nåt att säga med det här inlägget, men jag har lite glömt av det nu.

Dagens lilla glädje-grej: att, när jag står och väntar på vagnen, se en kille i 30-årsåldern stå och flina åt sin mobil och svagt höra kommentatorerna konstatera att Sverige vann hockeymatchen mot Finland med 3-0.
Sweet dreams <3

Post eller pre - jag är pro

Snö överallt i luften, tallrikar från igår på skrivbordet, läppstift på tandborsten, The Wombats i högtalarna, en ouppackad väska på golvet, facebookchatten som ploppar till. Livet i korthet just nu.
Sista lovdagen. Utvärdering:
har tillbringat lovet med uteslutande härliga människor. Varit på spelning, myst, fikat, shoppat, fikat lite mer, shoppat lite till, myst ännu mer, lyssnat på och spelat en massa musik, sovit en hel del, sett på en massa filmer. Pluggat alldeles för lite. Har skrivit novellen i svenskan som inte ska in förrän om två veckor, men helt förträngt geografin som ska in på tisdag. Jag är jättebra.
Idag skulle jag och Karin ha tagit en gitarr och kubbat ner till Haga och spelat lite random låtar, men Västtragik har tydligen flippat ur totalt och det slutar bara aldrig snöa. Vi bangar det och ska skapa en festmåltid här hemma istället med en massa bröd och kakor och bullar och grejer. Så det blir en heldag i köket, förmodligen. Tss, det kan väl vara nice det med.
Börjar få lite lätt post-ångest, som jag gärna kallar det (post=efter. Typ). Det blir ofta så att efter nånting som är jättekul så får jag lite ångest för jag vill liksom bara ha mer (och det är ju egentligen rätt korkat, istället för att vara glad för det man har haft, liksom. Klyftigt). Så nu i slutet av lovet, efter att ha träffat folk jag inte träffar så ofta och haft vansinnigt trevligt, så har jag lite lätt, naggande ångest. Tur då att Karin är på väg hit.
(Parentes: fick precis ett sms med min fina sms-signal Ima fajarin' mah laza! och blev SJUKT rädd, verkligen jättejätterädd. Hoppade till i stolen och trodde jag skulle få en hjärtattack. Phew.)

Dagens lilla glädje-grej: att bli lite lätt bombad på facebookchatten av folk som är glada att jag är hemma.
Sweet dreams <3

En härlig dag i ett bättre liv

Idag har jag:
ätit hallonpaj
druckit varm choklad
blivit bombad av snöbollar
skrattat och gormat mycket och låtsats vara arg
fått blöta vantar
varit inne i Macstore (tror jag det heter?) och drömt om macdatorer
spelat gitarr och piano och trummor
skrattat lite till
flämtat åt de sinnesrubbade priserna på vissa gitarrer
snott min syrras halsduk
åkt spårvagn
gått en promenad kring Lilla Bommen
lyssnat på jättekonstiga inspelningar på en mobil
pratat en jäkla massa
haft det jättemysigt
packat lite
spelat ännu mer piano
dammsugit
packat lite till

Och nu är väskan färdigpackad, Navid sjunger i högtalarna, jag ska vara på centralen om trekvart och det ska bli jätteskönt att komma bort från ett ständigt gråmulet och snöigt Göteborg i några få dagar. Är tillbaka på fredag, until then: ta!

Dagens lilla glädje-grej: att få ett sms efter att ha ställt in en ny meddelandesignal (Ima fajarin' mah laza!) och bli skiträdd och lika glad.
Sweet dreams <3

Pretto, överpepp och lycklig

Har i helgen städat mitt rum praktiskt taget från golv till tak. Förklaringen är: nytt skrivbord. Efter många timmars pustande och stånkande sitter jag nu alltså vid ett gigantiskt, ljust träbord. Det ser väldigt stort ut jämfört med min lilla laptop. Men jag får plats med benen på bordet, och det känns lite busigt sådär.
Filmkvällen med Alice i fredags var i alla fall otroligt mysig. Vi somnade till lite då och då, och varvade med glass, chokladbollar, chokladsås och en massa prat.
Igår följde jag med Hedda, Miranda och Sofia och några av deras kompisar på en spelning i Vasastan. Bandet hette Almedal (finns på Spotify). De är tydligen hyfsat kända, har spelats på radio nån gång och sådär, men på spelningen var det, inklusive oss - elva pers. Tyckte otroligt synd om stackars bandet, som såg lätt plågade ut när de gick upp på scen. Sångaren skuggade ögonen med handen och räknade.
"...elva tappra själar", sa han, lite sorgset. "Vilken låt vill ni höra?"
Inget svar. Jag höll på att dö. Det var otroligt komiskt. Men i alla fall, sen började de spela, och de var faktiskt asbra live. Dock blev det lite underlig stämning i publiken, men det ändrade vi snart på. Vi sket i att det inte fanns någon egentlig publik och dansade loss. Totalt flummig dans som nästan är lite synd att kalla just dans. Vi hoppade omkring, viftade på armarna och sprang hit och dit. Körde en moshpit också. De måste verkligen ha trott att vi var höga. Helt underbart.

Och, som det förmodligen inte undgått någon: idag är det alla hjärtans dag.
Gick tillbaka ett år bland mina blogginlägg och kollade vad jag skrev förra året. Åh så cyniskt, så bittert, så illa det var. Fy. Det blev så tydligt hur annorlunda jag tänker idag. Visst, alla hjärtans dag svider fortfarande ordentligt som singel, men vadå - det finns ju andra människor i livet. Vänner, familj - kan man inte uppmärksamma dem lite extra istället och vara tacksam för dem? Och ja, jag är medveten om hur pretto och överpepp det låter. Men ändå. Det är väl sant? Så det är så jag försöker tänka. Mazza mazza lööööv på allt och alla. Försöker vara tacksam för allt jag har. Vilket, när jag börjar tänka på det, är en hel del.
Nej, jag ska inte börja nu igen. Ska inte tjata om allt det fina i livet, om hur bra allt är, om hur mycket man själv kan påverka och förbättra sin egen lycka. Ska inte prata om det nu. Tror jag har dragit det några gånger, am I right? :)
Hur som haver. Ikväll ska jag till Miranda med några andra och kolla på Sex and the City och käka Ben & Jerry's och känna oss ensamma tillsammans på alla hjärtans dag.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta med en ny låtidé vid pianot och upptäcka att det påminner väldigt mycket om Jamie Cullums All at Sea, men inte är den. (Hannah, jag vet att du vill höra. Jag vet att du vill.)
Sweet dreams <3

Feeesssst

Nu, från och med idag, är det lov i en vecka. Detta firas med en kopp citronte, ett rostat bröd utan pålägg, lite Bob Dylan i högtalarna och snack med Oscar via Skype. På det hela taget ganska trevligt. Är nu också medlem på MySpace (man får vara medlem), och tänkte inom kort lägga upp lite låtar för den som är sugen på att lyssna.
Om en liten stund väntas Alice. Vi ska se på gamla filmer och tjocka oss. Det ska bli bra. Kalaspuff (världens bästa uttryck, eller hur?).
Idag har jag varit i skolan ungefär två timmar. Sånt gillar jag. I och för sig var de två timmarna examination/seminarium i historian. Men ändå, det var rätt okej. För jag var så otroligt förberedd efter att ha "pluggat" på café och käkat frukost med lite härligt folk.
Okej, förvånande nog: sådär värst mycket pluggade vi kanske inte. Vi började bra, men sen bara flummade vi runt och till slut bestämde vi oss för att våldgästa LM istället. Våra kompisar på skolan blev väldigt förvånade när vi helt plötsligt ringde och sa att vi stod i entrén. Hejdlöst kul.
Ähum. Kul att Oscar skickade en Spotify-länk på en snubbe som gör ett tappert försök att joddla. Pinsamt värdelöst och fruktansvärt (underhållande).
Jag tycker väldigt mycket om att sitta med trevliga människor på café, eller bara träffa kompisar lite random, så. Tycker faktiskt väldigt mycket om det och sånt faktiskt.

Dagens lilla glädje-grej: att, efter ett faktiskt väldigt givande och intressant seminarium, få sluta en timme tidigare och gå på lov under jubel och förtjusta skrik.
Sweet dreams <3

P för pesto och plugg

Sitter på golvet och käkar pasta med lite skinka och pesto. Knarkar Kings Of Convenience rätt hårt i högtalarna. Resten av familjen är på jazzkonsert, de jävlarna, men jag har på tok för mycket plugg för att ens tänka på att hänga med. Just nu tar jag alltså en liten matpaus, sen ska jag plugga med Miranda via msn.
Lite som vanligt, men andra ord.

Idag har jag:
engagerat mig i skolans aktiviteter
ätit två grova kanelbullar
spelat gitarr
klippt mig
upptäckt Kings Of Convenience på riktigt
fått panik på att jag bara inte hinner plugga ordentligt
pratat i telefon med Hannah och Alice
lyssnat på och varit med att skapa SuperspellistaN
pluggat i ungefär en timme, sammanlagt
blargh

Dagens lilla glädje-grej: att gå förbi en spegel, stanna till och kika lite på sitt nyklippta face och konstatera att jag ibland i alla fall kan se rätt bra ut. (Den känslan försvann i och för sig efter några sekunder. Men den var väldigt trevlig.)
Sweet dreams <3

Fail när den är som bäst

Är nyss hemkommen från skolan, provgår ett par Doc Martens och lyssnar på Ebba Grön. Jag är så jävla punk.
Fantastiska nyheter, förresten: idag fick jag mitt första IG! Ämnet är: franska. (Såklart, vad annars.) Äe, jag är stolt asså. IG. Det klingar bra.
Okej, det är inte riktigt som det låter. Det var bara ett G-prov, och läraren bangade att kolla särskilt noga. Om han bedömde att man "inte hade förstått", som han så tydligt definierade sin metod, så lade han provet i en IG-hög. Man kunde ha tre, fyra fel för att kvalificera för IG-högen.
Inte för att jag hade förstått. Men ändå. Och det var inte som att jag var ensam heller: 13 av 21 elever fick "IG".
Bra där, läraren.
En kille lackade sönder, och han och läraren slängde käft ett bra tag. Fruktansvärt underhållande. Och rätt.
Staten och kapitalet, de sitter i samma båt. Om ni undrade, liksom. I like trains.
I helgen har jag tagit det rätt lugnt. Drog hem till Sofia med Hedda och Miranda på fredagskvällen och kollade på Pippi, efter att ha suttit ett antal timmar på kakbuffé och ätit sig galet illamående. Utöver att titta på gammal fin film spelade jag och Miranda lite "extrempingis", och jag vet inte när jag skrattade så hjälplöst sist. Ramlade lite grann ihop i en hög sådär och fick kramp i magen och sånt och sabbade sminket på grund av alla typ skrattårar liksom. Lördag kväll spenderades på kafé med lite gamla godingar och en överkomplicerad kamera. Och igår, söndag, tillbringade jag med Marcus och en hyperförkyld Hilda på Stadsbiblioteket med att plugga inför en historiainlämning som skulle in idag. Vi hade väldigt lite tid, väldigt stor fråga och väldigt mycket fakta. Vi satt i måååååååånga timmar. Utöver den tid vi satt idag: innan skolan, under några extremt korta raster, och under lunchen. Spyr på historia nu.
Idag hade jag tänkt träna. Jag hade verkligen det. På riktigt, jag tänkte verkligen träna. Men sen kom jag innanför dörren... och det gick liksom inte. Blev bara så grovt trött och jättehungrig. Så jag sket i att träna. Illa, jag vet. Men fan så skönt.
Igår kväll blev också en låt praktiskt taget färdig. Lyssnade på den i studion. Lade in på iPoden och lyssnade på under dagen (spelade också för en euforisk Oscar, som spelar gitarr på inspelningen och har tjatat på mig att bli färdig med låten i ett antal månader). Och skulle lyssna på min dator nu när jag kom hem. Och plötsligt lät det åt helvete. Jag skojar inte, plötsligt lät sången helt skev och, ja, allting annat också, för den delen. Då blev jag lite ledsen. Och satte på Ebba Grön istället.
Hur som haver. Nu är det ungefär fyra dagar kvar till sportlovet. Det ska bli niiiiiice. Ska bara vara hemma, men har planerat en massa tokiga grejer med Karin. Har också bestämt att jamma lite med Oscar nån dag.
Tillvaron är bara sådär bra. Det gör mig lika förvånad varje gång jag tvingas konstatera det.

Dagens lilla glädje-grej: att utbyta en menande blick med Oscar när vi får tillbaka våra totalfailade franskaprov och begrava ansiktet i händerna och skratta hejdlöst.
Sweet dreams <3

Skriv en inläggsrubrik

...och så har klockan blivit fem och jag har fortfarande inte ens öppnat boken jag ska läsa i historian. Jag är ju bara så bra ibland.
Idag har varit en vansinnigt seg dag. Två timmars engelska, lunch, tre timmar svenska. Alltså... nej, nej tack. Var fascinerande nära att somna stående i bamba under en rast. Sen började Oscar peta mig i magen och då vaknade jag till. På fel sida.
Lyssnar lite på Band of Horses för närvarande.
(Och, hoppas jag ni märker, gör mitt yttersta för att inte plugga. Ganska framgångsrikt om jag får säga det själv.)
Imorgon bär det av till kakbuffé med Hedda, Hilda och Miranda.
Mm.
Och, öh...
Jo.
Nu måste jag faktiskt läsa lite.
Hnnnggg.

By the way. Ni har blivit rätt kassa på att kommentera, mina vänner! Om det sedan beror på att jag inte har nåt intressant att säga kan vi låta vara osagt.

Dagens lilla glädje-grej: att, på väg hem från skolan, se en bil med registreringsnumret ASS, och ovanför ett klistermärke där det står frog.se, och börja fnissa lite övertrött för mig själv.

Pepp sökes

Hur länge tänker den här vintern hålla i sig egentligen? Jag får panik snart. Jag är så inihelvete trött på att frysa dygnet runt och känna mig klaustrofobiskt instängd inomhus. Och så fort man tror att det börjar töa så kommer ett nytt snöoväder och blåser igen dörren i ansiktet på en. Vafan, jag orkar inte mer.
Jag tar ut alla mina aggressioner på vädret.
Konstruktivt, jag vet. Jag kan ju påverka det så mycket.
Franskaprovet i måndags gick åt pipan, förresten. Inte så att jag bara säger att det gick dåligt. Det gick verkligen dåligt, komiskt jättedåligt. Förutom att det inte riktigt var komiskt. Ganska sorgligt, faktiskt. Smått patetiskt värdelöst, sådär.
Usch.
Idag fick vi i alla fall nya ensemblegrupper i musiken. Jag och min grupp blev tilldelade att arbeta med 60-talet, vilket innebär att vi kommer spela lite Jimi Hendrix, The Beatles och The Kinks. Jag ska spela bas på Hendrix och Beatles och sjunga på Kinks, är det tänkt. Det ska nog bli bra. Taggad.
Har en massa läxor att göra nu egentligen. Som vanligt. Chattar med Miranda och är inne på facebook istället.
Som vanligt.
Min pepp är lite försvunnen idag. Has anyone seen my pepp?

Dagens lilla glädje-grej: att sitta vid köksbordet med min hårt arbetande syster och mysa med nybakta scones.
In the words of Oscar Wilde: I can resist anything but temptation. Och nybakta scones.
Sweet dreams <3

C'est dur, merde

Grov aggression på franska. Vaihelvete. Det är så sjukt att det inte ens är kul, det är bara så jävla överkomplicerat. Liksom en massa ackusativobjekt och dativobjekt som man inte vet när i meningen de kommer och särskilt inte när det är massa verb i passé composé eller gud förbjude reflexiva verb och så ska man plötsligt ha être som hjälpverb och sen typ ska man ha il les leurs ELLER il blablabla och så ba vafan och så gör man rätt på ungefär hälften av uppgifterna och så fattar man inte vad exakt man gör fel och bara slänger boken i väggen och börjar svära för sig själv och klampar ut ur rummet och så ringer Oscar och så snackar man skit om franska i några minuter. Jävla uttråkad sadist som uppfann fransk grammatik. Morr.
Tur att min kära far hittade lite Beatles-musik som jag försöker lugna ner mig till. Åh så fint.
Helgen har varit lugn och spenderats med gamla vänner. I fredags var jag bara hemma och gick och lade mig tidigt och sov länge (nu börjar förkylningen ge med sig, yeah), och igår gick jag på stan med Alice på dagen och på kvällen blev jag våldgästad av Hannah och Karin. Det var sjukt mysigt, vi satt på mitt rum praktiskt taget hela kvällen med lite frukt och godis och varm choklad och Håkan Hellström i högtalarna. Rätt inställning.

(Går)dagens lilla gläjde-grej: att, i rulltrappan ner från MQ:s butik på Kungsgatan, börja dansa loss till nån dålig technolåt med Alice, komma ut på gatan och låtsas som ingenting.
Sweet dreams <3

A for addiction

Sitter och gäspar framför teven och en svärande far som inte får igång Voddler. Veckans andra kladdkaka är nyss ute ur ugnen och sprider en sån där mysig, hembakad doft i huset, vilket jag gillar starkt. Känner mig dock lite ynklig - mår en aning illa, förmodligen inbillat, eftersom jag vet att Oscar (den stackaren) precis åkte på vinterkräksjukan och jag är lite rädd att jag kan ha blivit smittad. Vilket vore bajs. Jag är inte, repeterar inte, sugen på att bli sjuk nu. (För det brukar jag ju vara, liksom.)
Dagen har flutit förbi i ett moln av ingenting med inslag av risgrynsgröt och lätt patetiska försök till koncentration på lektionerna. Det har varit ganska trevligt, trots allt.
Och i onsdags var det uppspel med musiken. What's the word I'm looking for? Förjävlaaskul? Bästajaggjortimittliv? Härligastekänslansomfinns?
Nåt sånt.
Var nervös som satan innan, såklart. Bandet hann inte soundchecka eller repa en enda gång innan vi skulle upp på scen, och så fort jag hade presenterat oss i micken kände jag halsen snöras ihop och trodde jag skulle tappa rösten. Första verserna blev lite skakiga, men sen tog vi oss. Tror aldrig vi har varit så tajta på ett rep som vi var under spelningen. Intressant.
Såg ingenting uppifrån scen, var helt bländad av ljusen, men skymtade en massa silhuetter i den grå massan. Greppade micken med båda händerna och bara visste att alla tittade på mig. Just precis då ägde jag hela lokalen.
Kändes det som. I alla fall.
Och det var rätt kul.
Jag är besatt av musik, I know. Jag tror verkligen jag är det.
Och igår köpte jag en Miles Davis-skiva för 50 spänn. Och ja, jag erkänner: jag är skiv-shopping-beroende.
Just nu: sitter i min toppiga wannabe-indie-mössa, kollar på Coldplay på MTV World Stage och dör lite på Cris Martins oändliga passion och energi.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta på vagnen hem genom ett minusgradigt Göteborg med Miles Davis trumpetsolo i öronen, titta ut genom en frostig fönsterruta och se stadsljusen bli oskarpa.
Sweet dreams <3

Ser ni hon i mitten där? Som sjunger? Yes, yes it is me.

Lite för fint

Fanfarlo – The Walls Are Coming Down

För att musik är. Precis vad vet jag dock inte.

Håkan Hellström sjunger fan inget bra...

...men dansar gör man likaväl.
Igår blev det shopping med syster och mamma, kvällen spenderades med Hedda, Hilda och Miranda hemma hos Marcus med ett par filmer och en satans massa chips. När jag kom hem strax efter midnatt stack jag in huvudet hos familjen och sprang sedan upp till Alice en liten stund och hann flumma lite innan jag sprang hem igen och ramlade i säng.
Idag gjorde jag och Hedda en beundransvärd ansträngning att försöka plugga. (Definition av plugg: ihopplattade chiabattabröd med choklad-sojadryck, en liten bärbar dator, ett block och en massa flum. Ja, det är så det ska vara.)
Åh, by the way. Åkte fast för en fucking biljettkontrollant igår, fick en liten faktura på 1200 spänn. Känns så gött. Hade tänkt spara en massa pengar inför sommaren.
Kan man ju glömma. Yey.
Men jag tänker inte grubbla mer över det nu. Ibland är man bara korkad, så är det.
Ikväll ska far min firas, lite i förskott sådär. God mat och lite släkt på det.
Dagens lilla glädje-grej: ...
You know what? Idag behöver jag ingen. Eller, vet inte vad jag ska välja snarare. Livet är bara så jävla bra.
Jag fattar inte att jag kan säga det, att det faktiskt är sant.
Förlåt. Jag tjatar. Det låter jättetöntigt.
...I'm sorry, I just don't give a fuck.
I'm just tryin' to show you,
what life could be, if you
Saw it like me
-Låt.
Sweet dreams <3

Tram session, Lambda style

Vaknade med grov ångest imorse, helt oförklarligt. Segade mig iväg till vagnen och satt med pannan mot fönstret och tittade håglöst ut på snömodden som kantade vägen. Fick syn på en reklamskylt vid Berzeliigatan och suckade tungt och började obsessa lite över konsumtionssamhället, människors girighet och allmänna svinighet. Ni vet sånt där man brukar tänka på klockan åtta en torsdagsmorgon.
Men. Så fick jag syn på en kvinna (jag tror att hon hade på sig en färgglad kappa, men det kan hända att jag ofrivilligt har rekonstruerat minnet) som gick av vagnen och in i armarna på en kille som fullkomligt lyste upp när han fick syn på henne. De kramade om varandra och skrattade åt något som tjejen sade. Mitt framför reklamskylten, som för mig för tillfället representerade ett förtappat människosläkte.
Så körde vagnen iväg i slasket.
Jag lutade huvudet mot fönsterrutan igen. Blundade lite. Lyssnade på Anthony Keidis röst i hörlurarna och stängde ute ljuden från spårvagnen. Öppnade ögonen igen när vagnen ryckte till i en kurva, och när mina av sömnbrist grumliga ögon hade ställt in skärpan såg jag lite andra saker än innan. Inte sådär att det var nåt halleluja-moment. Jag fokuserade bara på andra saker. När jag såg en löpsedel som annonserade om kaoset på Haiti tänkte jag inte automatiskt på hur jävligt livet kan vara, utan på hur många som ändå frivilligt engagerar sig och försöker hjälpa. Och när en tjej på hållplatsen stod och smsade var inte min första reaktion jävla konsumtionssamhälle utan det faktum att hon kommunicerade med någon vän.
Hur jävlig kan världen vara om det finns så mycket kärlek?
Det handlar så mycket om hur man väljer att se saker (ja, jag sade välja). Vi har, som rationellt tänkande varelser (det lät liberalistiskt, men ni fattar vad jag menar) möjlighet att välja hur vi tolkar saker. Om vi vill vara lyckliga eller inte.
"Öööhh daa, vi vill ju vara lyckliga eller!?!?!"
Såklart. Men ingen annan kommer göra dig lycklig. Ansvaret är, när det kommer till kritan, ditt eget. Vill du se saker positivt eller negativt?
Förenklat, of course. Men ändå. Lite så är det ju. Vi är ansvariga för våra egna liv, det är ofrånkomligt. Så, liksom... bli lycklig, dammit. Så blir alla glada. Och så löser vi alla världsproblem med kramar och blommor och kattungar.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta på båten hem med Patrick Wolfs röst i öronen, titta ut på isflaken på väg in mot Lilla Bommen och tänka att det här är vardag och bara känna mig fullkomligt tillfreds.
Sweet dreams <3

Jazz och snuva

Alltid, asså varenda gång när vi har helvetesmycket i skolan lyckas jag bli dålig på ett sätt eller ett annat. Är det inte nån tillfällig grov depression så är det, som i det här fallet, en massiv jävla förkylning. Sitter helt apatisk framför datorn för jag orkar verkligen inte mycket mer. Bara att trycka ner tangenterna är tillräcklig ansträngning. Försökte damma undervåningen förut men höll på att svimma, så jag raglade uppför trappan och tänkte lite naivt sådär att jag kanske kan plugga istället.
Jomen visst. Nog att jag kommer.
Att flytta mig från skrivbordsstolen till pluggsoffan känns för tillfället som en omänsklig prestation.
Lyssnar istället, efter Marcus rekommendation, på Miles Davis. Och brottas med den där sjuk-frustrationen - den där när man inte kan byta till nån bekväm position för man mår liksom dåligt vart man än går.
Trots mitt nuvarande elände (...) har helgen varit synnerligen trevlig. Hängde med Hedda, Miranda och deras kompisar på en fest i fredags där det fanns en massa trevligt folk. Lördag dag spenderades med halvhjärtade försök till att plugga, och sedan film- och sushikväll hemma hos Hilda. Ja, ni såg rätt - sushi. Jag är som bekant (för många av er, i alla fall) allergisk mot fisk, men vegetarisk sushi fungerar mycket bra det också.
Är nu övertygad sushi-älskare. Gillar't och så.
Ser på facebook att hela klassen sitter och pluggar och får lite lätt panik, så nu ska jag tamejfan sätta mig med nånting och plugga järnet.
Jo, det ska jag.
Om bara segheten i hjärnan kunde släppa lite.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att, tillsammans med mina sköna lirare till kompisar, sitta i ett kök med en flaska coca cola, en burk pepparkakor och en liten skål saffransglass, prata om ingenting särskilt och bara känna den där kravlösheten som så ofta kännetecknar vänskap.
Sweet dreams och krya på mig ;D <3

Schizofreni i vardagen

Som så många andra gånger börjar jag det här inlägget med korslagda ben i skrivbordsstolen, musik i högtalarna och en lätt naggande huvudvärk. Går omkring och skrotar i pappas tält till skjorta och mår överlag sådär oförskämt bra. Lite lagom slutkörd efter ett spinningpass med gympan. Go klass, skön träning. Näe, asså fan, det går bra nu, kompis det går bra nu.
Har funderat lite grann sådär (mm, visst är det obehagligt när det händer). Vissa människor lyckas få fram mitt sämsta jag, jag kan gå från att vara jätterandom, glad och asskön till att bli tyst och butter eller besser-weissig och osäker. Vad är det som händer där, egentligen? Kan man ha alla de egenskaperna i sig som person, eller, liksom... byter man personlighet, typ? Det känns ju lite tokigt. Men ändå. Man har ju olika sidor, det är de flesta överrens om. Men, då är frågan: vilken är rätt? Vilken av alla sina sidor är man, egentligen? För det känns ju nästan som att man byter Jag när man är med olika personer, you know? Man är inte likadan när man är med sina bästa kompisar som med folk man inte känner som med sin familj. Och med vissa är man en jävligt skön lirare, medan man med andra kan känna sig skitjobbig. Så, vad är man? Skön eller jobbig?
Och så börjar det snurra i huvudet och man blir irriterad på sig själv och går in på facebook istället.
Tja. Så kan det gå.
När man badar med kläderna på.
Hur som helst så tror jag inte att man blir mycket klokare av att grubbla över sånt. Kanske är det helt enkelt så att man har alla dessa sidor hos sig själv, och det gäller att bestämma sig för vilken av dem man gillar mest och vill försöka vara. Och sedan göra sitt bästa för att omge sig med människor som får en att känna sig som den person man vill och försöker vara.
Once again, jag tänker bara högt (eller, okej då, skriftligt). Jag vet ingenting. Jag har inga som helst svar på nånting. Jag är ett intellektuellt russin.

Finaste bilden jag nånsin tagit tror jag. Musik i mänger makes me happiee :)

Dagens lilla glädje-grej: att, när en förkyld, frustrerad och något deprimerad förälder kommer in i mitt rum och försöker sprida negativ energi, jag inte kan låta bli att le en smula och vifta med händerna och hojta här får du lite positiv energi, jag har tillräckligt för oss båda och faktiskt mena det.
Sweet dreams <3

Korkad men glad

Har gjort nånting med min axel som gör att jag har ont.
Och det är ungefär det mest intressanta jag har att komma med för tillfället.
Vi har rätt mycket i skolan och hela klassen (förutom jag och kanske två till) panikar grovt. Vi andra är förmodligen lite för efterblivna för att reagera med lite sån där hälsosam stress. Sitter just nu och lyssnar på musik och känner mig sådär korkad som man bara gör ibland.
Idag har varit en ganska (ursäkta det kanske överdrivet använda uttrycket) random dag. Oscar utbrast mitt under ett samtal som handlade om helt andra saker: Ja, jag har på mig mina flodhäst-kalsonger idag, och på bussen hem började jag och Hilda prata om vad som händer med hår och avklippta naglar om man lämnar dem att mögla (möglar de då? Vad händer liksom, bryts de ner? Vad består egentligen hår och naglar av för grundämnen? Ni fattar grejen). Plus en massa andra grejer. Knasig dag. Det blir gärna så nuförtiden. Not that I mind. Jag gillar't och så.
Borde ju verkligen vara lite stressad för allt plugg. Nåt är feeeel tror jag. *Känner mig återigen jättekorkad*
Har dock gjort en väldigt mysig feel good-spellista. Och alla ni underbara människor har ju en grundläggande rättighet att få ta del av bra musik, och därför unnas ni ynnesten att få länken till min lista (näe vadå självgod, vad menar ni) :
Feel good-lista

Dagens lilla glädje-grej: att prata med nån man inte känner jättebra, lämna samtalet och känna att man känner människan bättre än när samtalet började. Eller att ha en musiklektion med vår ensemble (som i och för sig suger) och när lektionen slutar upptäcka att vi kommit rätt långt.
Sweet dreams <3

Söndag(sångest?)

Rätt trött och en aning mörbultad i nacken efter att ha headbangat på spelning igår. Verkar aldrig lära mig att ta det lugnt med min stackars nacke, men det är ändå värt för det är så kul. Faktiskt.
I alla fall, spelningen igår. Det är nånting med livemusik som gör mig så otroligt lättrörd. Nånting med känslan i publiken, att vara en del i en större enhet kanske, att märka artisternas vansinniga spelglädje och talang. Det är verkligen rubbat hur grymma en del av banden var igår. Ett band, Selsius, fick mig faktiskt att gråta. Vilket jag själv tycker var lite överdrivet, men jag kunde inte hjälpa det. Allt stämde, från scennärvaro till samspel till utstyrsel. Basen liksom höll fast en i marken och sångaren smälte samman text, melodi och mellansnack till nånting som fick mig att rysa och fälla några tårar i smyg.
Massa trevliga människor var med också, såklart. Oscars band Psykbryt spelade vilket var den egentliga anledningen till att vi var där, och Hannah och Hedda och Heddas kompisar var också med som alla är mycketmycket mysiga. Träffade också Amalia och Kicki vilket var lite oväntat men väldigt trevligt. På det hela taget en mycket mysig kväll.
Imorgon börjar årets första riktiga skolvecka. Känns lite som att det blir en rivstart med en satans massa examinationer och debatter. Taggataggatagga...

Det hörs (och syns) lite dåligt, men det här är alltså ett smakprov på Selsius

Dagens lilla glädje-grej: att, när jag sömndrucken och groggy kommer ner för att käka frukost, mamma föreslår att vi drar ner till Incontro för att käka brunch. Vilket jag inte är sen att gå med på. Satan vad gott det var och jag kommer inte behöva äta nåt mer på lääänge.
Sweet dreams <3

Årets mest seriösa dag

...var inte idag. Lätt en av årets roligaste, men definitivt inte seriös. Vilket är lite motsägelsefullt med tanke på att skolan började idag. Har i princip bara gått omkring och garvat, blandat med massa kramar och koppar te. Frös som en gnu och gör det fortfarande - det är så jävla kallt, har aldrig varit med om nåt liknande i Göteborg. Seriöst. Hua.
Jag har inte ett skit att skriva om egentligen, men när jag kom hem idag var det första jag hade att säga till en något förvånad mor att jag älskar mitt liv. Och det tycker jag sammanfattar dagen rätt bra.

Dagens lilla glädje-grej (egentligen från förra veckan för det var så fint): att, på väg till gymmet, möta en kvinna som fastnat på den snorhala isen med sin bil. Hon frågar om jag kan hjälpa henne putta, men hur jag än tar i och hur mycket hon än gasar lyckas vi inte flytta bilen. Då jag inte har kommit långt hemifrån får jag snilleblixten att ringa mina föräldrar, och snart kommer pappa. Med förenade krafter lyckas vi få tillbaka bilen till dess parkeringsplats, och därmed har vi gjort dagens goda gärning och haft rätt kul på köpet. Med ett glatt hejdå till en ivrigt tacksam kvinna och en sista nära-att-skratta-blick på pappa drar jag sedan till gymmet samtidigt som jag flinar lite för mig själv.
Sweet dreams <3

Mer musik mm

Såna här små stunder gillar jag. Ingen annan är hemma så jag sitter själv i ett tomt, men inte tyst, hus. Sitter vid den avstängda teven, med datorn inkopplad till stereon för bättre ljud. Ska hem till Karin lite senare men var tvungen att göra lite mat till mig själv först, men att laga mat bara till sig själv är ju så fantastiskt tråkigt. Så det blev makaroner med ketchup och en gaffel. Och musik i mängder.
Var och gymmade imorse med Petra (mycket duktigt och mysigt) och när jag kom hem hade jag tänkt börja plugga lite, eller i alla fall kika på vad jag behöver göra innan skolan börjar. Men (ja, surprise: ett men). Började snacka musik med Anton, och vi bytte Spotify-spellistor.
Freaky, på riktigt, freaky, vad lik musiksmak vi har. Jag blev verkligen lite skrämd. Människan gillar Sting. Kom igen. Ingen jag känner (förutom far min) gillar Sting. Och en massa David Bowie. Och Chris Cornell och Audioslave. Och Nickelback. Och Simon & Garfunkel. Och Ram di dam (i och för sig jag som rekommenderade. Men ändå).
Galet när en annan människa är så oerhört lik en själv. Det gäller förstås mer än bara musik (tankesätt, värderingar, erfarenheter, drömmar etcetera), men ibland blir man bara en aning chockad. Man kanske inte är så fruktansvärt unik som man tror.
Var igår på Bengans med Hannah och kollade på skivor och filmer; himmelriket för en populärkultur-junkie som jag. Köpte tre filmer, två av dem med Edward Norton i huvudrollen.
Tittar ut genom fönstret ut på gatan och ser snön virvla omkring i den svinkalla luften. Vill väldigt gärna ha lite vår nu, snart. Sådär att man kan ha jeans och skinnjacka och Converse igen. Det vore trevligt.
Jag tror att det är rastlösheten, all extra tid, som gör att jag blir såhär nedstämd. Bland annat, hur som helst. Att syster är i Boden och inte verkar komma hem inom en snar framtid gör inte saken bättre, I guess.
Nu ska jag gå.
Dagens lilla glädje-grej hinns inte med.
Sweet dreams <3

Sen kväll tidigt på året

Klockan är halv ett. Har snott mammas dator och sitter i soffan och halvtittar på Charlie Wilson's War. En vithårig senator (eller nåt åt det hållet) pratar till ett gäng araber på bred sydstatdialekt och verkar inte ha en aning om vad han snackar om. Charlie själv (Tom Hanks) har rödkantade ögon och ett rätt skevt leende där han sitter helt ensam mitt i natten med ett stort glas whiskey, vilket i ordningen är oklart. Jag förstår lite grann. En del. Jo. Den där ensamheten, så oförklarlig när man vet att man egentligen inte är ensam. Men ändå känner sig helt övergiven. Särskilt mitt i natten när alla andra antingen är bortresta eller har gått och lagt sig. Eller gör nåt helt annat.
Det var inte ens tolv timmar sen jag vaknade, men ändå känns det som om världen snurrar av trötthet. Är för tillfället extremt förvirrad och sitter och blinkar som en idiot. Varför vet jag inte.
Tankar just nu: alla filmer tar ju slut just nu. Finns inte ett skit att se på. Kanske borde lägga sig. Orkar inte, känner inte alls för det. Ååh, gitarr där borta i hörnet. Gillar ackordföljden som jag kom på idag. Å herre, CSI NY går på femman. Vad är det för jävla tönt som fjantar omkring? Väldigt söt gammal tant dock. Vem dog, egentligen? Hennes man? Så fint med gamla par som hänger ihop. Den tanken gör att nånting rör sig lite obehagligt nånstans, och jag sätter på en låt på mobilen och glömmer hela tankekedjan.
Nä, vafan håller jag på med. Jag måste sova - och oh my gaaad, it's Alfred Molina! På tv. Från the lazer collection. Nevermind.
Nyår var toppen, by the way. Käkade hemma hos Petra, drog sedan till Linn och hade en väldigt trevlig kväll. Nytt år nu, gilla.
Dagens lilla glädje-grej: att ta ut en plåt nybakt bröd ur ugnen och känna både värmen och doften slå emot mig. Jotack.
Sweet dreams <3