Drömmar

Problemet med drömmar är att vi är livrädda för att de aldrig ska slå in. Vi bygger upp ett ideal som vi längtar så efter, som vi så gärna vill ha - men att faktiskt försöka få det skulle aldrig slå oss in. För om vi försöker nå våra drömmar, våra ideal, så finns ju risken att vi misslyckas. Och det vore ju förjävligt.

Öh.

Men alternativet, då? Att inte eftersträva det vi vill ha - är det bättre?

Jag, till exempel, skulle gärna bli en berömd artist, stå på scen och motta publikens ovationer - men gör jag något åt det? Skickar jag in några låtar till skitbolagen, förlåt, skivbolagen, eller jobbar på det överhuvudtaget?

Nä.

Jag är väl rädd för att de ska säga att jag inte är tillräckligt bra, att de inte vill ha mig. Argh, jag blir så trött på mig själv. Jag är så feg. Måste skaffa mig ett skal. För mycket hänger på för lite och jag är för bräcklig.

Så, öh, live your dreams, lyssna på de amerikanska optimisterna, den enda som står i din väg är du själv. Så är det.
Men vad de inte säger, de amerikanska lifecoacherna, är att det faktiskt inte är så jävla lätt. Vi som har växt upp i jante-samhället är rädda för att ta plats, vi är rädda för att misslyckas och bli avvisade.

Så optimisterna från USA har säkert rätt. Men det är inte så enkelt att bara göra en helomvändning och säga att "nu följer jag mina drömmar, nu är jag stark". En liten, mikroskopisk bit i taget, det är väl så vi får göra.

Jag tänker i alla fall börja.
Imorgon.

What am I?

Ibland blir jag bara så outhärdligt trött. Det kommer över mig ibland, vissa dagar, när jag bara orkar stirra ut genom fönstret och grubbla på vad fan jag håller på med. Vad jag egentligen gör här, med folk som inte ser mig, än mindre vill ha mig med. Vad är jag?
Och jag vet inte vad jag ska göra när tröttheten kommer över mig. Ska jag ge efter för den, tillåta mig att känna mig bruten, eller styvnackat låtsas att den inte finns? Jag vet inte, jag vet inte, jag vet bara att jag är så jävla trött på allt.
Jag stirrar på skärmen och ser det absurda i meningarna. Markören i textfältet blinkar otåligt, väntar på att jag ska fortsätta skriva, hela tiden fortsätta skriva.
Vad fan har jag för rätt att klaga? Jag är bara paranoid, skärp dig Lambda, du har det inte så jävla hemskt. Men varför är det då någonting inom mig som tar emot, som vägrar när jag försöker le, återigen detta falska leende, som kramar om lungorna och gör att jag inte kan yttra lögnerna som krävs? Varför kan jag då inte bara skratta och lita på att jag är paranoid? Och varför vill jag bara lägga mig ner med en filt över huvudet, och aldrig, aldrig gå tillbaka?
Om jag bara är paranoid, varför är det då så svårt att vakna?

Det här är idag. Imorgon är en annan dag, en bättre dag. Imorgon mår jag bättre.

"Love today"

Snön har börjat smälta bort. Gatorna är täckta av grått, blött slask, och det är varmare ute. Vi visste ju att snön skulle försvinna, men ändå känner vi oss lurade och modstulna. Vi visste att ingenting varar, men ändå blir vi störda när det visar sig vara sant.
Ingenting varar.
Alldeles nyss var vi barn. Vi hade så små bekymmer och allting var så mycket enklare. Men vi har växt, och nu är vi äldre, och allting är lite, lite svårare, vi har lite, lite mera ansvar. Barndomen försvann till förmån för vad vi nu är, fast mittemellan vuxenlivet och barndomen. Så är det bara. Allting flyter.
Och just därför, just därför, måste vi ta till vara på nuet. Ja, det är den gamla klyschan carpe diem. Lev i nuet, för snart kommer det inte vara kvar. Och då kommer vi desperat önska att vi hade tagit vara på det.
Vi har sån makt över vår framtid. Idag kan vi ändra hur vi minns det imorgon!
Det är så lätt att ge råd. Så lätt att säga "lev som om du skulle dö imorgon". Och så jävla svårt att följa det. Jag kan bara börja med mig själv.

Och så vill jag bara passa på att tacka alla som har tid och ork att läsa min lilla blogg. Det får mig att känna mig väldigt viktig och intressant.

God natt och se upp för äppelträdshermeliner.

Våga hålla käften!

Jag gillar när det snöar. Hela världen bäddas in under ett mjukt, vitt täcke som lugnar och tröstar. Alla ljud dämpas och allt man hör är sina egna andetag. Kalla snöflingor som landar på ens kind. Andedräkten som ångar i luften.
Och tystnaden.
Det är det jag gillar bäst med snön. Den kravlösa, dämpade tystnaden.
Jag har aldrig riktigt förstått varför vissa människor är så rädda för den. Varför inte stanna upp och lyssna på sig själv ett tag? Kanske inse att bara för att alla pratar, så säger de inte nödvändigtvis något? Det tvångsmässiga i att fylla tystnaden med meningslösa meningar har alltid stört mig.
Kanske är folk rädda för tystnaden, för den påminner om ensamheten. Och vem är inte helt jävla livrädd för ensamheten? Så vi pladdrar på, utan att veta om vad eller varför, allt för att hålla samtalet igång, för att utestänga tystnaden, illusionen om ensamhet.
Men bara för att vi är tysta betyder det inte att vi är ensamma! Det kanske bara betyder att vi är tillräckligt bekväma i oss själva för att våga slappna av, våga höra tystnaden, våga tänka själva (och det om något är ju läskigt...). Våga vara med dig själv, våga umgås med dig själv. Kanske upptäcker du att du faktiskt är riktigt trevlig att vara med. Och då upptäcker du, som en följd av det, att det inte spelar någon större roll vad andra tycker och tänker om dig. Älska dig själv och du blir älskad tillbaka. Om inte annat av dig själv.

Så här är dagens citat: Våga hålla käften!

Men bli inte för den skull en jävla eremit. Du är för värdefull för att gömma dig.

Bella Luna

Bella Luna you're mistaken
It's the road I've always taken
It is stupid and it's wrong
How I wish that I was strong!

How it hurts I'm such a fool
No I've never kept my cool
Bella Luna it was vain
To think I'd feel no pain

Bella Luna keep your distance
Because now with no resistance
I'd care no less who sees me crying
You say it's fine, that means you're lying

It was really bad advice
And it hurts to pay the price
Bella Luna please no more
Can't you tell these wounds are sore?

Will it ease eventually
Or am I condemned eternally
Bella Luna yes I'm mad
'Cus oh it hurts so bad!

För den som vill veta är ackorden: Dm7 Am Em Am
All rights reserved, of course...

Lambda på LSD

Tänk dig att du är två, ett ansikte vänt åt olika håll. Ett som ser och ett som ser det som ser. Du är aldrig ensam, för vilket av de två du än är så har du alltid den andra med dig. Du är alltid älskad och förstådd, aldrig ensam och försmådd. Du är en delad enhet.
Och du strålar samman i en strålande punkt av lugn, en kompakt inre godhet som är du. Den här punkten är alltid med dig, lugnar dig i kaoset och tröstar dig i förtvivlan. För oavsett vad som händer så har du alltid dig själv. Helt ensam är du aldrig.
Älska dig själv och du är älskad tillbaka.

I will stop, cut me off this painful fiction
How it hurts, this dangerous addiction!

Den Kommersiella Kärlekens Dag

Alla Hjärtans Dag närmar sig. Varje skyltfönster jag går förbi skriker ut att man ska köpa något åt sin älskling på Alla Hjärtans Dag. Köpa är väl nyckelordet - ni får ursäkta min cynism, men en mer kommersiell helgdag får man verkligen leta efter. Till och med kärleken har blivit kommersiell nu! Ganska deprimerande.
Jag har bestämt mig för att bojkotta Alla Hjärtans Dag. Jag har ju inte någon att dela den med, så varför inte? Och det är nog det som stör mig allra mest med den här högtiden - hur alla ensamma människor utan en älskling känner sig då, alla som inte blir uppvaktade med choklad och röda rosor. Lite segt är det ju.
Idag satt jag på kafé och väntade på mamma. Drack en varm choklad, tro det eller ej, och kollade på folk. Ett äldre par som såg allvarliga ut. Några unga tjejer som såg ut att jämföra mobiler. Ett par killar som skrattade högt och ofta. Några bord bort satt det en ensam tjej som såg ut att vara kring sjutton, arton år med en stor chokladmuffins som hon ogenerat mumsade på. Det gjorde mig av någon anledning väldigt glad - en tjej utan anorexia och fettskräck! Jag såg lite närmare på henne och såg att hon definitivt inte var överviktig. Tvärt om, hon såg väldigt smal ut. Lite för smal. Anorektisk. Bulimisk. Jag kände mig plötsligt uppgiven och såg på tjejen som åt upp det sista av muffinsen. Nästan helt säkert en bulimiker. Jag plockade fram min obligatoriska I-pod och tog en klunk av chokladen, och såg hur en kille kom fram till bulimiker-tjejen. Han kysste henne på kinden och satte sig mittemot henne. Så pekade han på muffinspappret och sade något som jag inte hörde över bakgrundsljudet. Han såg nästan irriterad ut, och bulimiker-tjejen verkade krympa inför hans blick. Så sjönk ljudet omkring oss tillräckligt för att jag skulle uppfatta orden: "...fet om du äter sånt..." Bulimiker-tjejen såg ut att få tårar i ögonen och satt stelt i soffan med händerna hårt knäppa i knät. Jag blev förbannad på killen - hade han inte fattat nånting? Efter en liten stund ursäktade sig tjejen och försvann mot toaletterna. Killen tittade efter henne med ilsket rynkad panna. Och som en äkta svensk praktmedborgare satt jag kvar och gjorde inte ett skit. Jag funderade ut en massa smarta saker jag skulle kunna gå fram och säga till honom, men jag satt alltså bara kvar. Kanske var det bara min fantasi, men när tjejen kom tillbaka såg hon lite blek och skakig ut. Killen verkade inte märka någonting. Så det stämmer alltså att kärleken är blind, tänkte jag. Och så undrade jag, ganska ironiskt, om killen skulle köpa choklad till bulimiker-tjejen på Alla Hjärtans Dag. Eller var han så ofattbart jävla korkad att han trodde att hon skulle bli fet i så fall? För det var ju så det hade låtit på honom. När jag kom att tänka på det så var jag faktiskt på vippen att gå fram och konfrontera honom.
Och då kom mamma och gav mig en ursäkt att inte göra något. På väg hem slog det mig att jag förmodligen inte hade gjort någonting ändå.
Så för att återknyta till temat. Jag tänker nog bojkotta Alla Hjärtans Dag, för det är väl ungefär samma odds att affärerna med den rosa reklamen vill främja kärlek istället för företagets vinst som att en bulimiker-tjej skulle bli fet av en ask choklad.

Fearless

Det är bara att erkänna. Jag är rädd. Jag är rädd för att bli oälskad, misslyckad och bortglömd. Så är det bara. Min enda tröst är att det inte bara är jag - alla brottas med de här rädslorna. Det är mänskligt. Och det är okej att vara rädd, så länge man inte låter det förlama en. Men jag tror att det är det jag har låtit det göra, jag har blivit förlamad av rädslan och slutat leva. Har börjat tro att den jag är inte är bra nog, så jag gömmer Mig Själv av rädsla för att bli ratad och avvisad. Men sanningen är att det blir jag ändå. Så varför inte låta folk se vad det är de stöter bort? För jag tänker inte bli lika falsk och oäkta som de, som inte ens vet vilka de är längre, för de har gömt Sig Själva så länge att de inte kan minnas. Jag vägrar bli som de.
Men det är inte det jag är mest rädd för. Det som verkligen kan skrämma skiten ur mig är jag själv, eller närmare bestämt den äckliga jävla självgodheten som ligger och trycker nånstans inom mig. Den som bara kommer fram när andra misslyckas, den lilla jäveln på axeln som hånskrattar och intalar mig att jag är mycket bättre. Det skrämmer mig verkligen. Jag vill inte tro att jag är sån, det är jag inte, det är jag inte. Jag är inte så hemsk, så falsk!
Jag är så jävla trött på all denna falskhet! De ler så sockersött och hälsar så artigt, så artigt, och sen snackar de skit bakom ryggen på en. Fan, jag är så utled på det! Men det är ju för att de också är rädda, jag vet ju det, men jag blir ändå förbannad. Hitta Er Själva igen, tjejer. Och lita på det.
Det är mänskligt att vara rädd, men hur är det med att vara feg?

Plattång

Jag står och plattar luggen samtidigt som jag granskar mig själv i spegeln. Över axlarna ligger håret i ljusa halv-lockar, vilt och ostylat. Men luggen ska fan vara platt. Jag drar över den med plattången och möter min osminkade blick, och undrar varför i helvete luggen måste vara platt. Varför jag inte kan vara naturlig, ostylad och med vågig lugg. Varför jag inte kan gå utanför dörren om inte luggen ligger helt perfekt och jag har lite eyeliner och mascara och foundation och ögonskugga och mobilen i fickan och pengar i väskan och spårvagnskortet om jag ska ner på stan och gärna I-poden med musiken också. Att gå ut utan allt det vore ju självmord.
Luggen måste ligga platt och perfekt. Vilket ideal - platt och perfekt.
Gäller det andra saker än luggen också?

Et moi

Precis som nästan alla andra har alltså även jag börjat blogga. Ganska onödigt när man väl tänker på det, men nu är det alltså så. I am a blogger. Mer tokroliga inlägg kommer inom en snar framtid, detta är egentligen bara ett första test. Godnatt.