Jag vet inte om jag inbillar mig, men den här galet starkt lysande solen gör hela stan ljus; inifrån ut. Folk på gatan går långsamt, med ansiktena uppvända mot solen och ler sådär halv-fånigt som man gör när man, som vi göteborgare, är ovana vid bra väder. Alla man träffar ler och allt är bara så mycket ljusare och klarare. Själv börjar jag dansa till Håkan Hellström på spårvagnshållplatsen. Inte så att jag rockar loss, direkt. Men rör lite på axlar och höfter och diggar takten med huvudet. Jorrå, det gör jag.
Varför inte? Om jag vill dansa, wtf... varför inte? Så jag gör det. Och jag går ut och fotar med syster, bakar en kladdkaka och bjuder Alice med sin pajade hand. Och börjar gråta av skratt när Miranda påminner mig om en scen i Ace Ventura. Och börjar (nästan) gråta när jag hör Sen en tid tillbaka med Melissa Horn.
So many colours in this world,
I would never like to live without
(-I och för sig inte Melissa Horn, men ändå.)
Fan. Det är verkligen sant; det finns färger överallt. Hur kan världen vara så jävlig som alla säger? Jag tror på orättvisor och smärta, men ännu mer på hopp och kärlek.
Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är
-Melissa Horn
Dagens lilla glädje-grej: att leka viskleken med min fina klass i slutet av en tretimmars svenskalektion.
Sweet dreams, alla ni underbara människor <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar