"Du är underbar"

Jag har faktiskt bara en sak att säga idag:

I think you're wonderful,
don't change
I think you're wonderful,
don't change your way.

M för mörker och mys

Jag verkar ha en talang för att paja alla lampor som hamnar i mitt rum. Först taklampan som dog för ett par, tre veckor sedan, sen golvlampan bredvid soffan, och sen den lilla skrivbordslampan jag tog ner från vinden. För tillfället ser jag alltså väldigt lite, och förlitar mig på att fingrarna hittar rätt på tangentbordet.
Igår var väl inte den mest party kväll jag varit med om. Varken mamma eller pappa var hemma och syrran gick ut med några kompisar, och jag var för trött och förkyld för att orka göra mycket annat än att kura ihop mig i soffan med några koppar te, lite glass, datorn och en värdelös film. Det var i och för sig rätt skönt. Behövde inte prata med någon eller känna några som helst krav på mig. Chill.
Slutade igår vid lunchtid, och jag och Hedda stack in till stan eftersom båda hade ett galet craving efter chai latte. Vi hamnade på Espresso House och tänkte egentligen bara köpa latten, dricka upp och sen gå hem, men vi satt kvar i en och en halv timme. Sen sa vi att vi kanske skulle börja dra oss. Och satt kvar en timme till. Det tyckte jag var rätt kul.
Vaknade imorse vid halv elva (en bedrift i och med att jag inte somnade förrän runt halv tre) med lite random ångest. Jag hatar att vakna med lite random ångest. Lite random ångest är inte alls kul när man vaknar. Började skruva på mig och svettas och dra täcket över huvudet och bli förbannad för att jag bara ville sova. Sedan suckade jag och gav upp. Gick ner och slötittade på Sex and the City istället.
Det kändes så meningfullt.
På måndag är det geografiexamination, känns festligt. Noll koll på nånting. Handlar om bergarter och endogena och exogena processer och hur de hänger ihop. Jajajajaja. Säkert jättekul. Bara det att jag skiter fullkomligt i det.
Torsdag matteprov. Jag och matte = dell arjanto (dålig kombination, för er som inte har sett italian barbedad. Gör det, förresten).
För övrigt sitter jag fast i ett litet dilemma, vilket är irriterande. Det gör att jag börjar grubbla och jag vill inte grubbla. För det är tråkigt och hjälper inte på nåt sätt. Jag vill bara vara glad och hoppa omkring i Slottsskogen med tyllkjol och trollspö och göra Charlie the Unicorn-ljud.

Reflektion över Navids blogg 365saker: så jävla bra. Det är bara små grejer som lyser upp dagen. Jag tror stenhårt på att det är precis vad folk behöver just nu. Lågkonjunktur, vintermörker och julstress, klart man behöver lite hopp. Nån sorts tro på att det nånstans finns folk som är villiga att lägga tid på att göra såna här små saker, bara för att göra nån random främling glad.

Btw! Länk till inspelningen som gjordes när vi var i Nordstan och jagade blodgivare: http://www.youtube.com/watch?v=8SPXADy5prk

Dagens lilla glädje-grej: att ensam på spårvagnen se genom fönstret en liten parad med musiker med lustiga hattar och instrument, försöka att inte le som en idiot, ge upp när jag märker att det inte funkar, och flina som ett fån.
Sweet dreams <3

B för blogg och beroende

Jäklar vad jag har börjat blogga nuförtiden. Beroendeframkallande, kanske?
Förkylningen blir inte bättre. Gick hem idag vid lunch, men har pluggat sen jag kom hem runt halv två. Naturkunskapen blev klar i tid igår (vi kan ta applåderna sen) och jag känner mig optimistisk inför samhällskunskapen. Har skrivit klart debattinlägget, och jag skäms nästan lite för att medge att jag kände nån sorts barnslig förtjusning över hela "in-your-face-attityden" genom hela texten. Annars är jag alltid så diplomatisk att jag knappt har några egna åsikter kvar, så att här bli tilldelad en åsikt och stenhårt driva den linjen var askul. Kändes i och för sig skumt att argumentera ur en liberalistisk synvinkel då mina politiska sympatier överlag är dragna mer åt vänster och socialismen, men kanske just därför var det så intressant. Om det är något jag är bra på så är det att se saker ur andra perspektiv. Att sedan få ner det på papper är en annan sak.
Announcement: om bra precis en vecka kommer jag att få, inget annat än: en tandställning. Rånervös och har lite ångest. Tycker att det kan vara snyggt på andra, men jag, i tandställning? Really? Känns skitskumt. Förmodligen kommer det bli jättebra, men jag obsessar lite över det i alla fall, bara för sakens skull liksom.
I högtalarna just nu: Quiet town med Josh Rouse. Grym pluggmusik (ja, det är ett ord. Nu i alla fall.)
Klippningen igår blev jävligt fail. Ser lite ut som ett lejon, med fluffigt hår, och luggen är SPIKRAK och ser lite bob-ig ut. Frisören sa att det skulle bli rockigare. Kanske borde jag ha reagerat när hon sa att Robbie Williams gör rock, jag vet inte. Det är väl bara att le, göra tummen upp och hoppas att folk inte märker nåt.

Dagens lilla glädje-grej: att, under en (förmodligen) väldigt viktig och intressant föreläsning, skakandes av undertryckt skratt hålla fast Oscars huvud samtidigt som Miranda försöker tupera hans hår. Inte för att det gick särskilt bra. Men det är väl de små random grejerna som lyser upp dagen, ain't it?
Sweet dreams <3

S för skola och smärta

Under gårdagen (som för övrigt var extremt onödig och fruktansvärt tråkig, åh vad positivt det låter!) utvecklade jag ett imponerande halsont - säger man så? - som inte verkar ha gett med sig än. Är som tur är ledig idag så jag kan vila upp mig lite, men jag sov som fan inatt och kan knappt svälja. Knarkar honungs- och citronvatten och Navid Modiri i högtalarna.
Om fyra timmar ska naturkunskapshelvetet vara inlämnat, och jag tror faktiskt inte att det är helt omöjligt. Ska dock klippa mig idag (!) och börja på samhällsinlämningen som, hehe, ska vara inne på fredag, alltså i övermorgon. Jag är alltid ute i så god tid asså. Respekt där.
Har funderingar på att skriva en artikel för en tidning som några elever från Hvitfeldtska håller på att starta. Det enda kriteriet är att det ska vara intressant för folk att läsa. Nån som har en bra idé på ett ämne?
Känner att jag är inne i ett sånt där grubbel-mood. Var uppe lite senare igår, ursprungligen på grund av naturkunskapsarbetet, men sen började jag kolla på teve, och sen bara satt jag och stirrade framför mig. Och det är aldrig bra. Att sitta och grubbla sent på kvällen alltså. Jag tror inte att det nånsin kommer nåt positivt ur det. I alla fall höll sinnesstämningen i sig när jag vaknade och var om möjligt ännu starkare eftersom jag var så jävla irriterad på att halsen sved så.
Så, vad gör man?
Svar: tar på sig mysbyxor, gigantisk flanellskjorta, sockor, och sätter sig och pluggar med en kopp honungs- och citronvatten.
Nu vet jag inte om det är idealt. Kanske man borde googla efter knäppa bilder eller sätta på ashög musik och börja dansa, men jag är helt enkelt för trött och sjuk. Jag dansar i huvudet istället till Navid.

Dagens lilla glädje-grej (okej, från i förrgår): att någon lite random säger jag älskar dig. Det är ju alltid trevligt, särskilt om man inte förväntar sig det.
Och nu ska jag inte sätta mig och plugga, utan käka lunch med Alice som börjar klockan ett (den jäveln) :D
Hare allihop <3

N för Navid och naturkunskap

Idag har varit den bästa dagen i mitt liv.
NAVID MODIRI HAR SUTTIT TVÅ CENTIMETER IFRÅN MIG.
När han justerade ljudet på sin dator.
Han höll nämligen ett föredrag idag på vår underbara skola. Vi har temavecka nu som bygger på hans blogg/livsstil 365 saker. Navid berättade, med humor, närvaro, karisma och värme hur hans idé hade växt fram. Kortfattat: han hade hela sitt liv konsumerat och i viss mån producerat populärkultur (filmer, böcker, tidningar), och all denna passivitet gjorde att det en dag brast för honom genom en massiv panikångestattack. Han började skriva en lista på saker som man kan göra, till exempel äta mat man aldrig smakat förut eller rida på en häst, en sak varje dag. Och listan blev bara längre och längre. Hans kompisar blev involverade, och i takt med att listan växte gjorde även intresset det. Till slut fanns 356 saker i flera städer runtom i hela landet, och i förra veckan dök det upp i London. Det är avbrott i vardagen, helt enkelt. Saker man kan göra, inte bara konsumera eller passivt betrakta.
Navid är en otroligt bra talare och fångade publiken (okej, mig i alla fall) och inspirerade.
Sedan blev vi indelade i grupper som också skulle göra nånting, i vårt fall sticka ut på stan och jaga folk till att ge blod. Med plakat, megafon och gratis pepparkakor stod vi mitt i Nordstan och pekade mot Droppen.
Tja. Det var väl lite fail. Men vi fick äta pepparkakor i alla fall.
Sitter och försöker fatta mod till att jobba naturkunskap. Jag har ingen aning om vad jag ska fortsätta med. Det är lite skrämmande, jag vet inte vad jag ska göra. Okunskap. Och frustration.

Dagens lilla glädje-grej: att, när vi står på stan och ivrigt gestikulerar mot Droppen, en tysk kvinna kommer fram och börjar prata med oss på hisnande snabb tyska, samtidigt som hon ler brett och pekar på skylten med samma hand som hon håller sin pepparkaka i. Ingen av oss fattar ett skit, men ler artigt och upprepar Es ist gut och Jawohl. Hon blir jätteglad och vinkar skrattande när hon går iväg. Vi andra ser försiktigt på varandra och börjar sedan skratta tills vi får kramp.
Sweet dreams <3

Smygfoto på Navid

Ambitiösa blodgivar-entusiaster :)

F för förvirring och filantropi

Vi lever i ett kommersiellt samhälle, där företagen börjar julskylta i slutet av oktober. Och eftersom vi som lever i samhället är lättmottagliga för kommers och reklam är det ganska svårt att inte börja tänka på julklapparjulklapparjulklappar.
Jag får beslutsångest, har ingen aning om vad jag vill ha.
Så jag gör det enkelt för mig.
Jag önskar mig inte ett skit (förutom möjligtvis en ny foundation).
Fantastisk, förvirrande och filantropisk som jag är så säger jag till alla som möjligtvis känner för att ge mig nåt att ta de pengarna som skulle ha gått till en skiva, ett par örhängen eller en bok jag aldrig skulle öppnat och ge de pengarna till välgörenhet, och ett litet barn som i julklapp kanske får ett gott mål mat eller en ny filt.
Win-win. Jag slipper skriva en önskelista, mina nära och kära slipper oroa sig för vad de ska köpa, och någon annan, som behöver pengarna mer än jag, får en lite bättre jul.
Och så får jag ju känna mig jättestolt över mig själv också. Det är ju en liten bonus.
Om jag nu lyckas hålla det här. Risken finns ju att jag hittar en massa fina saker jag bara måste haaaaa liksom och fiser på min moral.
Men jag ska i alla fall försöka.

Denna fantastiska söndag ska - enligt planen - gå åt till att plugga (vilket jag alltså inte gjorde igår eftersom jag gick på stan med Hannah, gick på teater och tog en fika med Miranda) och städa och, då det ju ändå börjar närma sig jul liksom, göra kola.
Varför känns det som att jag kommer prioritera kolan?

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och prata om dödligt allvarliga saker, en liten stund senare dra ett skämt och komma på hur underbart kul det är att skratta.
Hare <3

V för vaccin och vänskap

Vaccinerades igår, idag värker armen. Kan knappt (snarare inte alls) lyfta den, och att ta på och av sig kläder är en konst jag ännu inte behärskar med en arm. Igår kväll, efter att ha sett Flickan som lekte med elden (ganska grå, ärligt talat - men ni vet ju vad jag tycker om svenska filmer) på bio fick jag frossbrytningar och feber och frös och skakade helt galet. Trodde definitivt inte att jag skulle orka gå på stan idag som planerat med Hannah, men när jag vaknade imorse kände jag mig faktiskt nästan helt normal. Lite tröttare än vanligt kanske och med en arm som hänger som en död fisk längs sidan, men annars helt okej. Över en natt. Tänk vad lite sömn kan göra. Så bra som jag sov inatt tror jag inte att jag har sovit på flera veckor.
Igår satt vi i nära nog tre timmar i sträck och skrev på naturkunskap-/svenskainlämningen i skolan. Det går segt och jag är otroligt odisciplinerad. Var dock ovanligt flitig för att vara jag, vilket i och för sig kanske inte säger så mycket. Det är väl inte det karaktärsdrag hos mig själv som jag är stoltast över.
Däremot är jag stolt över min förmåga att lyssna (hopp i ämne här, jupp). Det gäller självklart inte alltid, ibland är jag lika självcentrerad som vem som helst om inte värre. Men när det behövs tycker jag själv, i alla fall, att jag kan vara tillräckligt närvarande, intresserad och stöttande. Jag kan, oftast, vara den vän som jag själv vill att andra ska vara mot mig. Vilket jag tycker är ganska trevligt. För ett tag sen satte jag mig ner och funderade över vad jag egentligen vill ha ut av en vänskapsrelation, och det jag kom fram till är vad jag försöker efterlikna själv. Jag vill helt enkelt känna mig trygg, accepterad och älskad för den jag är (vilket såklart förutsätter att mina vänner faktiskt vet vem jag är, vilket jag i och för sig vet inte är helt lätt alla gånger). Jag vill också känna att älska mig som mest när jag förtjänar det som minst stämmer in på mig och mina vänner. Jag vill kunna våga vara svag, ledsen och förbannad, och jag känner mig galet stolt och tacksam över att kunna säga att jag faktiskt kan det med mina vänner. Dels på grund av att de är så fantastiska, dels för att jag vågar låta dem vara det. Ingen och inget är ju perfekt, men att hela tiden jobba på att sträva efter att göra saker bättre och bättre tycker jag är en jävligt bra början.
Nu skulle jag ha jobbat samhäll och gjort mig iordning, men jag började skriva det här och chatta med Miranda istället. Lol, här märks mina prioriteringar. Och jag tycker att de är helt rätt.

Dagens lilla glädje-grej: har inte hunnit göra så mycket idag, men igår kväll, när jag mådde så jävla dåligt, så satt jag i sängen och garvade för att jag tyckte att hela grejen var så komisk. Varför vet jag fortfarande inte, men någonting med att en liten spruta gjorde mig asdålig kändes skitskumt. Och galet kul.
Sweet dreams <3

Dagens dag

Har idag varit ute på en fullkomligt onödig exkursion med geografin till Lärjedalen :D Fyra grader, ösregn, ett misslyckat paraply, dåliga skor och utan vantar. Vi traskade ganska missnöjt omkring i leran och försökte, kisande genom regnet, urskilja vilka exogena/endogena processer som kan ha format landskapet.
Det var inte, jag repeterar INTE, kul.
Eller, jo, det var det faktiskt. Till slut var alla så blöta att ingen orkade bry sig längre, och det blev en del skrikande och hoppande i vattenpölar. Lärar-Per verkade lite trött och skickade hem oss en halvtimme tidigare.
Nu sitter jag alltså och försöker göra engelska, men börjar istället prata musik med Marcus. Åh vilken disciplin jag har. I alla fall rekommenderade han ett band jag lyssnar på nu, Earnest Ranglin.
De gör en sorts, helt instrumental, blandning av jazz, reggae, funk och ska. Sjukt mysig!
Egentligen har vi galet mycket skolarbete och jag hinner inte sitta och digga musik, hur bra den än må vara - men jag, rebellisk som jag är, skiter fullständigt i det, käkar en macka och tar på mig ett par varma sockar.

Dagens lilla glädje-grej: att, efter att ha fått snilleblixten att göra pannkakor till lunch, flippa en pannkaka i luften och fånga den hel och perfekt stekt och känna mig stolt som bara en femåring kan.

En tonårings tankar?

Har ganska (otroligt) tråkigt. Lyssnar på de jazziga tonerna från min nuvarande drog Jamie Cullum och chattar lite grann med folk. Dock svarar de flesta väldigt sporadiskt och/eller långsamt vilket gör mig uttråkad. Förmodligen borde jag göra något duktigt som att sortera tvätt eller åtminstone vara trevlig och socialisera mig med familjen, men jag fick för mig att försöka få reda i och dela med mig av lite random gnagande tankar. Ett någorlunda allvarligt inlägg följer alltså.
Var god lova i förhand att inte tolka det här som mycket mer än simpla frågeställningar, på vilka jag på intet sätt lovar att ha några som helst allmängiltiga svar. Eller svar alls. Det är bara tankar, med andra ord. Som rubriken så subtilt antyder: en tonårings tankar, kanske.

Gymnasiet känns jävligt gött. Jag håller på att skapa mig precis det liv som jag har längtat så mycket efter. Jag har nya kompisar som jag älskar, gamla vänner som jag känner mig så trygg med, en familj som för det mesta fungerar någorlunda funktionellt (;D), lärare som inte bara lär ut helt genialiskt utan också bryr sig, musiken fungerar toppen och jag är i det närmaste överproduktiv, klassen är otroligt mysig och jag känner mig säker och omtyckt.

Varför börjar jag då känna mig så oerhört förvirrad, mitt i allt det här bra-iga? Varför känns det som om jag tappar greppet och börjar tvivla på allt?

Mår jag verkligen såhär jävla bra? Förtjänar jag det?
Är jag så älskad som jag inbillar mig? Förtjänar jag det?
Är jag så säker i klassen som jag inbillar mig? Eller snackar folk skit? Förtjänar jag det?
Är folk ärliga i det de säger till mig? Betyder jag något överhuvudtaget? (Lite existentiell kris över det sista där, ja kanske.)
Är det komplimangerna eller förolämpningarna som är äkta? Och hur ska man veta det? Är jag alltså dum, ful och korkad eller snäll, söt och smart?
(Åh helvete nu blev det reklam för Paramore på Spotify, satan vad rädd jag blev! Inte beredd nånstans.)
Är det helt enkelt nåt fel på mig som obsessar över sånt här hela tiden?
Mår jag verkligen såhär jävla bra som jag ändå tror - eller mår jag egentligen skit, men lurar mig själv? Har jag rätt att må dåligt, egentligen? Har jag verkligen nåt att må dåligt över? Egentligen?

Ärligt talat vet jag faktiskt inte. Kan ju komma dragandes med den gamla klyschan att allt är relativt, men jag är fortfarande förvirrad ändå.
(Kanske dags för ett litet tröstande ord här: må dåligt och må dåligt, det är ju en definitionsfråga. Det är ju verkligen inte som att jag mår dååååååligt, som i panikångest och gråta-mig-till-sömns-varje-kväll-dåligt. HAHA, hell no. Chilla på det, alla ni som fått för er att läsa! Vilken tonåring är inte konstant förvirrad, liksom. Mer än så är det faktiskt inte. Jag menar, lite självdistans har man ju ändå.)
Om någon av er, därute, i vårt oändliga och gudomliga kosmos, känner igen det här och har något svar eller nån idé på hur man dealar med det på bästa sätt - well, you know where to find me.

Avslutningsvis (om någon fortfarande läser? Jag vet att det blev långt ;P) vet jag egentligen bara det här: hörni, mina vänner, gamla som nya som familj, vad ni än tycker och tänker om mig - så älskar jag i alla fall er. Jag har sagt det förut och kommer (förmodligen) säga det igen. Det är egentligen, som sagt, det enda jag är någorlunda säker på. Så, lite opretentiöst sådär: typ, tack ba. De e rätt nice att ni finns ändå. Chill.

Dagens lilla glädje-grej: att på väg hem från gymmet, stolt som tusan över mig själv, med Jamie Cullums All At Sea i hörlurarna, känna mig helt euforisk utan någon särskild anledning förutom att jag precis har tränat och att musik är, för mig, en av livets viktigaste ingredienser; att göra ett litet skutt från gatan till trottoarkanten och räcka ut tungan åt en passerande bilist.
Sweet dreams <3

En... helg

Ännu en helg går mot sitt slut. Och söndagsångesten smilar upp sig och dammar av kostymen.
Imorgon, måndagens första lektion: två timmars franska. Peppeppeppeppepp.
Har varit en väldigt trevlig, om än extremt kort, helg. Lördag dag spenderades med lååååång sovmorgon, sen snabb-fika på stan med Karin. Sen snabbt hem för att fixa sig inför klassfest, som blev hur jävla kul som helst! Kicki, denna underbara människa, hade fixat en lokal (en gammal skola) dit vi lyckades hitta efter att först ha stannat till hemma hos Hedda ett tag, som för övrigt bor så sjukt fint att jag blir avundsjuk.
Många fina tal hölls (hyllningstal till Reinfeldt, bekännelse om villkorslös kärlek till Gardell etcetera), för min del ett försök till att värva folk till Jehovas vittnen. Stod där, med mina fina nya glasögon och gestikulerade vilt samtidigt som jag halv-skrek att "Guds kärlek är oändlig!"
Jag fick rungande applåder.
Såklart. *Knycker nonchalant på huvudet*
Idag lyckades jag med bedriften att sova till halv ett, och det enda jag har gjort sedan dess är att ta en lång promenad med Alice och sedan faktiskt, tro det eller ej, göra franskaläxan. Och nu serveras äppelpaj därnere, så jag tänker inte sitta här och skriva något mer. Mehehee.
Sweet dreams <3

Glasögonorm och jag gillar't

Fredag! Slutet på veckan, början på den helgade helgen. Känns mycket bra och inte en sekund för sent.
Eftermiddagspasset (klockan ett till tre) tillbringades, istället för i en unken sal med historia och huvudvärk, i Hagabions salong med klassen och filmen The Reader. Mja, den är väl helt okej. Inte den bästa film jag sett, men som sagt - helt okej. Mysigt var det i alla fall. Trots att jag höll på att somna i de stora obekväma stolarna. Eller kanske just därför.
Efteråt, när vi lite motvilligt tagit oss ut i kylan och det envisa duggregnet (som förut var snö som gjorde alla jätteglada, men när vi kommit ut från bion alltså är regn) drar vi till Butterix för att jaga masker. Förklaringen är att Kicki har tagit initiativet till en klassfest imorgon, något som jag beundrar henne otroligt mycket för att hon orkar organisera. En jävla massa cred till henne för det! Hur som helst är temat finkläder + just masker. Jag, Hedda, Miranda och Oscar kilade runt i några olika affärer och provade en satans massa masker.
Och vad slutade det med?
Glasögon.
Och nej, det är inte för att jag ser dåligt (det är inte tanken, i alla fall, eftersom jag ser sämre med glasögonen på...), utan för att jag och Oscar bestämde oss för att sticka ut ur mängden med konventionella, vanliga masker. Hell no, sa vi, vi köper glasögon istället.
Alltså sitter jag nu med ett par glasögon på näsroten (okej, jag tog precis av dem, ser så suddigt med dem på) och känner mig väldigt stolt. Det är ett par riktiga nördglasögon, lite halvrunda med svarta bågar. De är så failade att jag inte kan låta bli att älska dem.
På Kungsportsplatsen, när jag och Oscar väntar på spårvagnen, kommer Hannah och Karin gående, till min förtjusning. Sen kommer Oscars spårvagn och han drar, vi andra fortsätter till biblioteket. När vi tar vagnen därifrån träffar vi strax Alice - och sen Emelie. Jag tycker bara det är fruktansvärt kul att träffa en massa goa människor så, helt random.
Det hade kunnat vara dagens lilla glädje-grej, men jag tar en annan (bara för att sprida lite mer glädje, liksom): att jag och Hedda, utanför en skämtbutik på Drottninggatan, ser en liten gullig gubbe i plommonstop och kappa, börjar aaawww:a och viska att han är ju så sööööt! och fnissa åt oss själva. Eller åt gubben. Jag är faktiskt inte helt säker, när jag tänker efter. Kul var det, i alla fall.

Gillar också att hitta random poesi på en sån där grå klump vid trottoaren

Sova middag

Tankar efter en 90-minuterstupplur en onsdagseftermiddag:

Nej, jag känner inte för att gå upp.
Fan vad skön min säng är.
Jag vet att jag har gjort nåt annat idag.
Jo. Bio med skolan ja.
Den var ju bra ju.
Jag älskar att skolan gör såna grejer.
Shit vad jag är sugen på att lyssna på Jamie Cullum.
Shit vad jag är hungrig.
Shit jag måste nog gå upp ändå.
Shit det här är en rätt ok onsdag, trots allt.
Men satan vad kallt det var i rummet.

Alltså hasar jag nedför trappan, gör en liten macka och en kopp varm choklad, hasar uppför trappan, sätter mig vid datorn och skriver det här, strax ska jag hasa den lååååååånga metern till soffan bredvid mig, kura ner mig där och fortsätta läsa. Det går för övrigt jävligt långsamt och jag börjar bli en aning stressad över allt skolarbete. Nästa vecka och fram till jul kan komma att bli sjukt jobbiga. Håller eventuellt på att bli en liten aning förkyld jag också (I curse you familjen, I curse you!) men det hinner jag inte så jag tänker inte bli det, helt enkelt. Så jag pumpar c-vitamin och försöker sova så mycket jag kan (utan att missa något viktigt TV-program, såklart), därav min lilla tupplur idag.
Jag älskar att sova.
Och det verkar som att jag har en fantastisk förmåga att skriva långa inlägg om absolut ingenting.
Tja. Alla är ju bra på nåt.

Dagens lilla glädje-grej:
Att, i biosalongens mörker och totala tystnad, jag och Miranda börjar skratta exakt samtidigt åt exakt samma sak, kanske lite för högt.

Ram di dam (di dam di dam)

Lyssnar på Half asleep med Ram di dam (ett av Göteborgs absolut bästa band, de har en spelning den 4 december tror jag - ska självklart gå om så är fallet ;) och har precis lagat mat och diskat. Hela familjen (förutom jag, hahaa!) ligger däckad i nån sorts förkylning, dock troligen inte svininfluensan, tack gud. Men jag går ändå omkring och spritar händerna var femte minut. Hur som helst så har jag blivit familjens lilla bitch som fixar, städar och hämtar. The thing is, though, att det gör inte så mycket. Med lite musik i öronen och inställningen att det måste bara göras så är det rätt... okej, faktiskt. Hemska tanke. Jag vet att jag sviker tonårssläktet genom att säga så. Too bad, men det är sant. Att diska, till exempel, är ganska meditativt. Varmt vatten, bra musik, upprepade rörelser. Som ett mantra. Faktiskt ganska mysigt.
Hade idag ett kort föredrag om rullstensåsar. Massor med cred till Brodin som gjorde praktiskt taget hela arbetet (mehehehe, ååhh jag njuter när folk gör saker åt en)! På det hela taget gick det väl ganska bra. Bortsett från att jag gestikulerade kanske lite mycket och upprepade mig hela tiden (supraakvatiska rulltensåsar är ööööööver vattnet, öh, subakvatiska är uuuuuuunder vattnet... öh, jag sa att supraakvatiska var öööööver vattnet va? Aa bra... och subakvatiska är alltså uuuuuunder vattnet).
Tog en titt i almanackan och såg att jag tills imorgon ska ha lyssnat in mig på trummorna i låten vi ska spela i ensemblegruppen.
Gissa vilken låt vi ska spela.
Nej, inte Californication.
Nej, inte Half Asleep.
Nej, inte Something About You.
Vi ska spela - håll i er nu - Leende Guldbruna Ögon.
Detta från mig, som uppfann termen dansbandsryck och får intensiva obehagskänslor så fort jag hör en dansbandslåt. Yes, jag ska spela trummor på Leende Guldbruna-jävla-Ögon.
Satte precis på (den så kallade) låten på Spotify. Föreställ er min skadeglädje när programmet craschar efter tre takter. Jag tror att Spotify har en inbyggd säkerhetsmekanism. Jag gillar bara det här programmet mer och mer.
Läser för övrigt en helt underbar bok i engelskan. Eat, pray, love heter den. Jag tänker inte ens försöka förklara vad den handlar om för jag vet att det kommer låta fullkomligt skrattretande, men den kretsar mycket kring kärlek, så mycket kan jag väl säga. Och den får mig att må otroligt bra, vilket är en anledning så god som någon att fortsätta läsa. Den är helt enkelt tröstande, på nåt vis. Myspys.
En till liten sak som gör mig glad (jag funderar allvarligt på att ha med det som ett kontinuerligt inslag i varje inlägg): att på kvällen, när jag försöker somna och ligger och obsessar över allt och alla, få ett litet sms som bara vill påminna om att jag är någons bästa vän. Att känna sig så älskad känns helt enkelt jävligt bra. Sen kurar jag leende ihop mig under täcket och slocknar direkt.

Och nu tar jag mig en liten wasabi-nöt - knaper knaper - och gör ett nytt försök att lyssna på Leende Guldbruna-jävla-Ögon. Wish me luck.
Sweet dreams, y'all <3

"Det är ju typ en sekt!"

Sitter vid datorn med lite stelfrusna händer som bara motvilligt gör som jag vill. Kom precis hem från en - blev det tretimmars-fika? - med barndomsvännerna. Galet mysigt, det var länge sen vi träffades allihop: gamla minnen väcks till liv ;)
(Sänder även en liten tacksam tanke till Espresso House som accepterar csn-kort.)
På väg hem, gående mitt i vägen på Vasagatan som värsta Sex and the City-gänget, stannar vi till lite förvirrade utanför Betlehemskyrkan. Ett fyrtiotal människor står helt tysta med facklor i händerna och verkar vänta på nånting. Vi tittar lite spänt på varandra och diskuterar viskande om det är en sekt eller nåt, när plötsligt dörrarna slås upp - och ut, sittande i en sorts bärstol, kommer ett brudpar. Människorna utanför börjar klappa i händerna, vissla och vifta med facklorna i novembermörkret. Vi ser häpet på varandra och börjar sedan skratta och applådera vi också. Brudparet ser euforiskt lyckliga ut, det lilla jag ser, och kysser varandra.
Ännu en liten sak som gör mig lycklig: ett random bröllop som vi först misstog för ett sektmöte.

Ber om ursäkt för dålig kvalité. Mobilkameran är inte så fantastisk.

Nerifrån hör jag, när jag pausar Fairwell to the fairground med White Lies, hur pappa spelar gitarr. Själv ska jag strax kura ner mig i min nystädade (!) soffa med en liten överbliven påse godis från igår (när jag och Alice gick och gymmade - klockan halv sju på en fredagkväll!) och läsa min engelskabok.
Den här helgen ska jag nog faktiskt bara sova, plugga och städa. Sådana helger är faktiskt rätt nice, de också. Att få landa, komma ikapp och vila ut. Mmm. Jatack.

Har förresten i viss mån börjat lära mig att gilla kaffe. Det, ni. Sånt händer inte varje dag.

More little things, sorry if I bore you

Att komma fram till ett övergångsställe just som det blir grön gubbe.
Att lyssna på crescendot i en Navid Modiri-låt samtidigt som jag står mitt i kaoset på Korsvägen och ändå hitta nån sorts lugn.
Att sitta på ett kafé på en onsdagförmiddag med några kompisar och diskutera definitionen av kunskap och skratta åt att det är vår svenskaläxa.
Att Anton tycker att jag ska flytta till Malmö.
Att när jag skrattande nämner det för en kompis säger hon "haha, sött" och sen oroligt tillägger "men du tänker väl inte seriöst göra det?"
Att klockan bara är strax efter ett och jag har hela dan på mig att ta det chill.
Att sparka i en stor lövhög och skratta lite tyst åt mig själv.
Att min kappa är varm och skön när det blåser kallt.
Att frysa om huvudet och sätta på mig en varm, stickad mössa.
Att möta en främlings blick på spårvagnen och le lite grann.
Att slinka in i ett par skoaffärer och pröva skor trots att jag är pank.
Att sitta så försjunken i egna tankar att jag nästan glömmer att gå av spårvagnen.
Att orangeklädda arbetare sätter upp ljusslingor på Järntorget.
Att julgranen på Liseberg redan är uppe.
Att spela gitarr tills jag får blåsor på fingrarna och nagellacket skavts bort.
Att MTV spelar By The Way med Red Hot Chili Peppers.
Att Fleas basgångar är helt rubbade och får mig att skratta.
Att ligga kvar i sängen fem minuter extra, bara för att jag vill.
Att somna till ljudet av regnet mot fönstret.
Att vakna när det är ljust ute.
Att se löven blåsa omkring och nästan falla i trans när jag betraktar det.

All the little things

Små saker gör mig lycklig:

Att gå en regn-och asfaltsgrå gata fram med en ny kappa, lyssna på Bo Kaspers Orkester och försöka höra vad exakt rockorgeln på Det går en man omkring i mina skor spelar.
Att höra julmusik ur skolcaféts högtalare.
Att sitta med en stor kopp te på samhällslektionen och diskutera ideologier med Gardell.
Att få ett litet sms från en god vän som bara undrar hur jag har det.
Att spela lite piano utan att faila helt.
Att, instängd i min egen lilla värld med iPoden, dansa runt i huset med dammsugaren.
Att vara ensam hemma och sjunga högt och falskt.
Att lägga mig på köksgolvet utan att någon börjar fråga.
Att ta långa promenader i höstkylan, gärna med en god vän.
Att ta långa, riktigt jäkla varma duschar.
Att sitta ensam och lyssna på musik sent på kvällen när alla andra sover.
Att sitta på spårvagnen/bussen med bra musik, titta ut på ett regnigt Göteborg och flina lite skadeglatt eftersom jag inte är ute i regnet.
Att ge en random kille på stan en överdrivet flörtig blick och sedan skratta tyst för mig själv.
Att läsa en kompis blogg och konstatera att allt verkar rätt bra.
Att sitta i bamba och garva hejdlöst åt en Reinfeldt-karikatyr.
Att träffa sina bästa kompisar på spårvagnen på morgonen.
Att sitta på bussen hem och prata om fullkomligt absurda saker.
Att höra ett glatt "heeeej Lisa" bakom mig i korridoren.
Att inte ha fruktansvärt mycket att göra i skolan förutom att läsa en jättemysig bok i engelskan.
Att samhällsinlämningen blir uppskjuten en vecka.
Att Alice börjar prata med mig på msn om "Totally Spies".
Att Miranda skickar sjuka bilder som får mig att vrida mig av skratt.
Att ta en liten random promenad med Oscar under lektionstid.
Att spela trummor i ensemblegruppen trots att jag inte har den blekaste aning om hur fan man gör.
Att borra ner ansiktet i en enorm stickad halsduk.
Att stanna uppe lite senare än vad jag borde på kvällarna bara för att chatta med folk jag inte hinner träffa.
Att vakna på morgonen och känna att det är precis lagom varmt under täcket.
Att gå så rakryggad jag kan på stan och föreställa mig vad folk tänker.
Att min pianolärare, med sina stora gester, polska accent och oändliga välvilja, är så brutalt ärlig.
Att komma nedför trappan och känna doften av varmt bröd och kryddor.
Att ha lite sådär lagom träningsvärk efter gårdagens pass.
Att springa på bandet och orka öka hastigheten.
Att unna mig en flaska julmust eller en chokladbit och flina lite dumt för att jag tycker att jag är värd det.
Att nån vänlig själ kommer fram och får för sig att ge mig en nackmassage.
Att ha ett seriöst samtal med en auktoritetsperson och känna mig sådär vuxen.
Att hoppa runt, spela luftgitarr och känna mig sådär barnslig.
Att prata för högt på offentliga platser och känna mig sådär tonårig.
Att hitta gamla låtar jag en gång inte kunde leva utan.
Att höra en låt eller läsa en text jag känner igen mig så mycket i att jag ryser och blir tårögd.
Att få en liten komplimang i förbifarten om min snygga kappa.
Att träffa folk jag inte känner så bra och ha ett jättemysigt samtal.
Att hela tiden redigera det här inlägget för att jag kommer på nya saker.

Det är de små sakerna som gör min lycka, kanske inte nödvändigtvis stora, livsomvälvande saker. Det är trots allt vardagen som är vanligast och den man måste stå ut med.

Kärlek

Ja. Det har varit en ganska seg vecka.
Mysig också, såklart, träffat massa underbara människor och så. Gått på stan med Miranda, spelat in med Oscar, promenerat och brunchat med Hannah, Alice och Petra, bland annat. Tagit det ganska lugnt, processat sånt som behöver gås igenom. Läst lite, sovit mycket. Varit på spa till och med. Rekommenderas starkt (surprise).
Det jag ville säga, helt opretentiöst och utan att egentligen fundera över det särskilt mycket, är att jag är jävligt tacksam för mina vänner. Ni har varit, och är, ett otroligt stöd. Jag älskar er, helt enkelt. Svårare än så är det inte.
Har nu i helgen varit på landet. Kan inte säga det tillräckligt många gånger - jag älskar det stället. Så lugnt. Jobbade lite i trädgården; kall luft och fysiskt kroppsarbete. Precis vad jag behövde. Enkelt. Okomplicerat. Fucking terapi.
Nu tillbaka i stan, känner redan hur axlarna kryper högre upp, rörelserna blir snabbare och jag känner mig småirriterad på det mesta. Måste städa huset och egentligen plugga, men är fruktansvärt facebook-sugen och lack för att AIK vann "/
Men, i alla fall: tack, alla mina vänner. Ni är ett stöd och en klippa och en fast grund att stå på, och finns när jag behöver er. Priceless. Kan inte nog berätta hur mycket det betyder, och kommer förmodligen aldrig att säga det till er face-to-face eftersom det är för pinsamt. Puss på er! <3