Adjöken adjö

TJA.
Jag är lite trött på blogspot.se:s lama mallar och drar vidare till blogg.se. Annars är allting sig likt, på ett ungefär.
Nya adressen är: http://theletterlambda.blogg.se/.
Puss och kram och ha det bra och ingenting är egentligen annorlunda <3

Som poesi fast filosofi och svarslöshet du vet

Hallelujah och praise the Lord, jag är ungefär frisk nu. Förutom den lilla timmen i lördags när jag orkade blogga och vara inne på facebook låg jag utslagen i soffan hela dagen. Jag skojar inte, verkligen hela dagen. Halvlåg och icke-tittade på filmer med halvslutna ögon och orkade knappt sträcka ut handen för att sörpla på lite vatten. Det var riktigt illa faktiskt.
Men nu jävlar är det andra bullar! Är nyklippt fast det inte syns nån skillnad, övertrött som vanligt och sugen på att spela in i studion. Lite som vanligt med andra ord. Just nu sitter jag med lite Two Door Cinema Club i högtalarna och taggar. Har ingen aning om inför vad, men shit vad jag taggar.
När man är hos frisören dyker det gärna upp lite sån där vardagsfilosofi, ni vet. Man börjar snacka livsåskådning och ideologier och lite sånt. Okej, långt ifrån alltid, men det händer. Mig i alla fall. Anyway. Frisörfilosofi är ganska behagligt, tycker jag. Och i ett halvseriöst samtal med min frisör idag kläckte jag ur mig nåt ganska uppenbart men också ganska intressant: det är fan svårt att leva asså. Vi snackade om utbildning och skola och ambitionsnivå och sånt där, och jag nämnde att jag mer och mer börjar upptäcka att skolan bara är en otroligt liten del av vad kunskap, lycka och ett tillfredsställande liv innebär. Men att det också är otroligt mycket enklare att sitta i ett halvgrått och taffligt rum och läsa dammiga böcker än att faktiskt leva. Verkligen mycket enklare. Det finns inga teorier som har ett allmängiltigt svar på hur man blir nöjd med sig själv, lycklig eller en bra människa, eller som bara beskriver hur fint det är att sitta i solen med goda vänner eller hur det låter med en nystämd gitarr. Eller hur man överlever brustna hjärtan, misslyckanden och panikångest, eller vart man ska ta vägen när man är gränslöst lycklig. Det är sånt man helt enkelt måste uppleva och lära sig själv. Och det kan göra ont som inihelvete och man kan önska sig tillbaka till sitt halvgråa och taffliga rum med dammiga böcker där ingenting kan skada en, men där ingenting heller kan beröra en. Och det är svårt. Det är förjävla svårt och det gör ont, men jag måste tro att det är värt det. För det är väl det livet är, nån sorts psykedelisk blandning av skratt och tårar?
Tack för applåderna, jag bockar och bugar.
Och jag är själv inte alltid stolt över mig själv och mina val som ska definiera mig. Helgen som kommer, till exempel. Det är (halvt på mitt initiativ) födelsedagsparty för Hedda och Hilda på lördag, samtidigt som det är uniiiik dansföreställning i Stockholm. Samma dag, samma tid. Olika platser. Det blir jättefel hur jag än gör och det tar kål på mig. Har ältat detta oavbrutet i några dagar och kom till slut fram till att jag inte kommer kunna njuta tillräckligt i Stockholm och att det är lika bra att lägga ner. Och föräldrarna blir ledsna och jag skäms och det blir fuckat hur jag än gör och det är förjävla svårt och det gör ont, men det är väl det livet är: nån sorts psykedelisk blandning av skratt och tårar?


Dagens lilla glädje-grej: att skratta så hjälplöst att magen krampar så att det nästan, men bara nästan, inte är kul längre.
Sweet dreams <3

Sjukling och mania

Inatt vaknade jag med sjukaste feberfrossan ever. Hade på mig fodrade mysbyxor, duntäcke och överkast och låg och skakade och hackade tänder. Hittade en alvedon i en låda i nattduksbordet, stoppade i mig och somnade om. Vaknade och svettades som en gris. Somnade om. Vaknade igen, frös som satan, kollade på klockan, tvingade benen över sängkanten och började gråta. Hasade nerför trappan och kollapsade i soffan framför en irländsk film om utomjordingar. Tog en alvedon till och mådde illa och var ledsen. Tre timmar senare har jag lyckats få i mig en liten macka och svettas och kollar på MTV. Mår i alla fall lite bättre. Men MTV suger.
Nåt som inte sög däremot var Mania igår på Musikenshus. Signe Tillish ("låter som en rysk hora men okej" enligt bandet själva), alltså Heddas band, och Pyskbryt (Oscars band) rockade scenen. Brutalt kul. Nånting var nog fel med mig redan då för jag hoppade omkring som en duracellkanin på amfetamin, dansade loss och headbangade som faan. Stod längst fram vid scen med Hedda när Psykbryt spelade och kastade runt mitt monsterhår. Fastnade med mitt halsband i en killes hår men vi började garva hejdlöst båda två så det gick bra. Sen drog vi ett gäng till Järntorget på gratisfika och lallade runt en stund. Asbra.
Att sedan åka spårvagn hem kring midnatt en fredagskväll är alltid en upplevelse. Inte en människa är nykter, och hela staden blir som förbytt. Folk börjar snacka med främlingar och står ute på gatorna och käkar korv med bröd. Lite lätt obehagligt kan det ju bli ibland, men oftast går det bara bra. Och är ganska kul.
NU KOM SYSTER YSTER HEM. Syster yster har shoppat skrämmande mycket och är trött. Jag har saknat syster yster. Syster yster har också köpt en jättejättefin tygpåse till mig och jag är glad (Miranda, jag ska visa dig så snart det går, hähähä). Hej syster yster.
Det var i alla fall sjukligt kul igår. Trevligt folk, lite nytt folk, go musik och ingen stress.
Asbra.
Just nu i högtalarna: Could You Be Loved med Bob Marley & The Wailers. Myspys.
Idag hade jag tänkt ge mig ut och springa faktiskt, men det är tvek om jag kommer fixa det. Mår faktiskt mycket bättre nu, men känner mig skev på nåt vis. Och har så sjuktjävla ont i nacken. Värt, dock. Och ikväll får vi se vad som händer, om jag lyckas få röven ur soffan. Ska faktiskt försöka nu. Wish me luck.
Ska för övrigt se om jag tog några bilder igår som det går att se vad de föreställer. Kanske laddar upp här. Om jag orkar. Hö. Hö.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att ha fot-krig med Oscar under bordet och inte kunna koncentrera mig överhuvudtaget på texten vi ska läsa i ett knäpptyst klassrum.
Sweet dreams <3

Solig dag med bajsbrisar

Sitter iklädd en nyinköp vit tunika och ett ännu nyare halsband, nibblar på en chokladbit och lyssnar på Morrissey. Och det är ljust. Jätteljust. Överallt. Och det är så mysigt. Jag gillar't.
Idag har treorna haft projektredovisningar och det har inte varit intressant. På morgonen gick jag på en föreläsning med en kille som spelat in några egna låtar; hans sång var jättekorrigerad men ljudbilden var rätt proffsig. Dock lärde jag mig inte särskilt mycket. Sen hade vi rast och efter att ha gett upp försöken att få låna Oscars gitarr i en sekund hängde jag med Hedda och Miranda på utflykt till Broken Buildning i närheten av skolan. Nej, den heter inte så egentligen. Det är bara ett övergivet hus som ser läskigt ut och enligt vad som sägs innehåller dynamit på översta våningen. Tyvärr fick jag aldrig se det med egna ögon eftersom nästa föreläsning, hypnos, började strax efteråt. Det gick ut på att en tjej fick stenhård kritik på sin uppsats av sin kompis och blev jätteägd. Vi fick inte se nån demonstration eller nånting. Men tjejen blev verkligen ägd. Och det var hemskt men ganska komiskt. I alla fall tillräckligt för att vi skulle ha nåt att garva åt under lunchen, som för övrigt var mycket trevlig med lite nytt folk.
Nästa föreläsning var - håll i er nu - andaktsbok. Nästan precis lika läskigt religiöst och underligt som det låter. Tanken var fin och projektet likaså, men hjälp. Människan refererade till bibelverser och var jättekristen. Jag beundrar folk som tror på Gud, men samtidigt blir jag lite rädd. Det hade vi i alla fall också jätteroligt åt.
Sedan var klockan halv ett och vi hade egentligen bara en föreläsning kvar, men den bangade jag, Hedda och Miranda och drog ner på stan istället. Det blev skor till Hedda, sedan mellanmål hos Miranda, och sedan second hand-shopping på Saron. Köpte smycken för 75 spänn. Illa för plånboken, men damn, det blev fina grejer. Nöjd trots allt.
Och syster yster är fast i London. Det tycker jag är dumt. Jävla isländska vulkan. Dålig tajming.
I alla fall. Jättechill dag med mysfolk. Är ganska nöjd idag och ska på spelning imorgon.
By the way. Igår satt jag på Kungsportsplatsen med Morrissey i hörlurarna, en kall cola i handen och schtekande sol i ansiktet. Se det framför er.
Yes. Precis så gött var det.

Upptäcksfärd

Tålmodiga köande utanför Saron

Dagens lilla glädje-grej: att ha jättetrevligt med relativt okända personer och må sådär oförskämt bra som jag bara gör ibland.
Sweet dreams <3

Har fest i min lilla låda

Häj.
Idag fick jag reda på att jag inte fick nåt feriejobb. Då blev jag jävligt sur. Jag behöver pengar. I och för sig var jag ganska inställd på att inte få jobbet. Det var ju lottning, och jag har tamejfasen aldrig tur i lottning. No skämt. Nevvah. Det är komiskt.
Nästan.
Jag sätter allt mitt naiva hopp till kultursommarjobbet nu. Om jag inte får det kommer jag börja gråta.
Jag har också hoppat runt hela dagen och velat och velat och velat mellan musik a och litterär gestaltning som IV-val. (Här vill jag passa på att be om ursäkt till alla utsatta. Jag vet att jag var litelitelitelite jobbig ett tag där efter lunch. Ber djupast om ursäkt.) Hur som helst så blev det litterär gestaltning. Jag skrev till sist på pappret och lämnade in det i receptionen. Gick tillbaka till lektionen och fick brutal ångest. Satt en stund och stirrade ner i bordet. Och utbrast mitt i en diskussion helvete jag valde fel, jagkommerstraxskagåochändra. Så jag valde musik i alla fall. Och det kändes plötsligt sjukt rätt. Adjö författardrömmar tyvärr, men tja. Att få lira musik ett par timmar i veckan i ett år framöver går faktiskt före. Och en ny låtidé och skrovlig hals senare så är jag mer taggad än nånsin.
Jag kände bara igen det här valet, på nåt vis. Som när jag valde linje. Samhäll vs. musik. Jag gjorde fel då och tänker fan inte göra det igen.

Jag är ju otroligt smart, men vet ni vad jag kom på idag: det är sjukt mycket enklare att se saker positivt när man redan är glad. När man är icke-glad krävs det så oerhört mycket mer för att vända världen så att den blir ljus igen. Och ibland orkar man helt enkelt inte. Ibland är man sönder, skev och icke fungerande. Och orkar ingenting. Såna dagar finns. När man liksom är arg och bitter och kanske till och med lite missunnsam.
Men det har aldrig hänt mig. Nejdå.
Imorgon ska jag hur som helst till skolan med Kicki på nåt sorts möte som jag inte vet vad det handlar om. Men det blir säkert bra.
Hej apati och meningslöshet. Jag sitter i en låda precis som alla andras och kan inte tänka utanför den.


Jag vet inte hur mycket sol och fin musik egentligen hjälper. Behöver lite att nånting händer. Ibland känns inte det där gamla livet så fruktansvärt långt bort längre. Och det tar fram sidor hos mig som jag inte är så stolt över. Och det enda jag kan komma på som hjälper är kärlek, små små saker som får mig att känna mig älskad. De finns lite här och där och är väldigt fina.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och ha kul med nån som aldrig verkar ha gillat en överhuvudtaget förut.
Sweet dreams <3

Med ett leende som inte går bort

Hej världen.
Idag har det varit soligt. Det har varit förbannatjävlaasskönt. Jag har gått omkring i Linné med T-shirt och fantastiska människor och solat på en filt i Slottsskogen och mumsat på en olivbaguette och tomat- och pesto-philadelphiaost. Miranda tog kort och vi lyssnade på musik på min mobil. Det var varmt och det var soligt och det var faktiskt ganska underbart. Och nu är klockan ungefär halv sex och det är fortfarande soligt och ljust. Och varmt. Och faktiskt ganska underbart.
Det är nånting med första dagen efter ett lov som ofta blir ganska toppen. När man träffar alla igen för första gången på ett tag och vardagen inte är så fruktansvärt vanlig och man bara tycker om varandra. Vi i mitt lilla gäng verkar ha en förmåga att hitta det komiska i allting och själv bara skrattar jag hela jävla tiden. Känner mig smått korkad och efterbliven men i gengäld ganska... vad heter det. Lycklig, kanske. Nåt sånt.
Dock är jag skoltrött. Det känns meningslöst med plugg lite för ofta och jag vill bara flumma runt med kompisar och spela musik och ta fina kort. Eftersom jag är som jag är så kommer jag aldrig att låta det gå särskilt mycket utför med studierna, men tanken om sabbatsår har slagit mig. Det hade onekligen varit rätt gött. Förmodligen ganska välbehövt också... men som sagt. It's just not going to happen. Så jag biter ihop och försöker hitta meningsfullheten nånstans. Den finns säkert. Nånstans.
I övrigt har syster yster dragit till London och huset skriker tomhet. Men hon har det säkert bra. Den jäveln.


Dagens lilla glädje-grej: att få en brutal och hård kram så fort jag kommer innanför skolans dörrar.
Sweet dreams <3

Gör honnör och var en god soldat

Idag är det krig. Krig mot söndagsångesten, post-ångesten, tröttheten, sötsuget, förkylningen, motviljan att städa, motviljan att träna, motviljan att plugga, suget att springa ut och ta kort, idag är det ett jävla krig. Jag vill ta på mig mina nyinköpta solglasögon och sitta i solen och sova. Fo hilvede.
Men igår var det kul med 18-årsfest. Väldigt lugnt men mycket trevligt none the less.
Jupp.
Och imorgon börjar skolan igen med en brutal tvåtimmarslektion franska. What the fuck VILL de ta död på mig? Måndag morgon, två timmars franska, vad tänker de med. Shait.
Ska självklart bli kul att träffa folk igen, som alltid, men jag är så fruktansvärt omotiverad för skolan. Känner mig lite schleten och opepp och korkad. Det är ju kanske inte studierna som får upp mig på morgonen. Om man säger.
I alla fall. Nu måste jag hur som helst städa mitt rum för jag får panik, trots att jag städade undan det värsta igår. Lite go musik i högtalarna så ska jag nog överleva.
I övrigt så är jag nästan helt övertygad om att jag har blivit beroende av kameran. Nästan så att jag får abstinens efter några timmar. Kanske är det extra mycket eftersom jag har varit ledig och haft mycket tid; en typisk fling kanske. Men ändå. I'm a sucker for beauty som sagt.

Dagens lilla glädje-grej: att vakna i ett ljust rum och bli bländad av en vilsen solstråle.
Sweet dreams <3

En bild säger mer än tusen ord och jag har tre

Hjärnan skrivkrampar och gör lite ont, så jag bara skriver lite. Hope y'all don't mind.
Idag har jag sprungit omkring här och där med Alice och Karin och kameran och tagit en massa skruvade bilder. Sen stekte vi fattiga riddare på korvbröd och bråkade om vilka bilder som skulle få vara med på facebook. Sen blev jag facerapead vilket förmodligen var rätt åt mig. Jag har också varit på fotbollsmatch och sett framför allt Hannah in action. Hon har förmodligen svårt att erkänna det själv, men jag tycker hon var grym och jag är äkta mäkta imponerad.
Det känns som att alla är på väg nånstans med sina liv, och alla åt olika håll. Vissa håller på att göra karriär inom fotbollsvärlden, andra begraver sig i skolarbete för att bli framgångsrika jurister, andra gör ingenting, själv förlorar jag mig i musiken utan att veta vart det ska ta vägen. På ett sätt saknar jag när alla var lika i att inte veta vad de ville göra. Jag känner mig förvirrad och lite korkad. Och snart ska IV-valslappen in och jag vet fortfarande inte vad jag ska välja. Jag vill läsa roliga grejer men då får man inga fucking meritpoäng och det vill man ju ha för det är bra och så och det stör mig lite för jag vill ju bara göra det jag vill och jag vill inte läsa matte c för jag hatar matte men man får meritpoäng för det och fuck.
Men just nu har jag ont i huvudet och måste städa mitt rum och fixa mig för 18-årsfest och jag ger egentligen blanka fan i meritpoäng och framtidsplaner just nu. Har en spelning 6:e maj och taggar för den istället. Come what may.
Annars i veckan har jag gått. Jag har gått så sjukt mycket. Tre-och-en-halvtimmes-promenad med Alice i onsdags, okej inte så mycket i torsdags, då hade vi inomhuspicknick istället, och igår gick jag runt i Slottsskogen och Majorna i lite dryga en timme och sen lite mer på stan med Hedda. Det är nice att gå i solen.

Jag har blivit totalt besatt av vår kamera. I'm a sucker for beauty.

Dagens lilla glädje-grej: att dansa runt i ett panikstökigt rum till ett nyupptäckt Two Door Cinema Club.
Sweet dreams <3

Oh, she's only seventeen

Inatt har jag sovit för jefla kass. Halsen ömmar och väckte mig med jämna mellanrum och gjorde mig förbannad. Och så hade vi ingen yoghurt och ingen mjölk hemma så det blev torrt bröd till frukost. Och det är så förbannat oerhört synd om mig.
Men solen skiner och jag är ledig och lyckligt ovetande om vi har nåt att plugga. Alltså tänker jag ta en lugn dag, kanske en fotopromenad eller en kort sväng ner på stan, och krya på mig. Because I'm worth it bitch.
En grej som jag har funderat lite på. Okej, grubblat kanske, ni känner väl mig: man får bli arg (man får). Man får vara lite taskig ibland. Bara lite, men man får. Man får av polisen. Det är okej att inte vara perfekt, för ingen är det. Man kan vara en aning självisk ibland och kanske lite barnslig, för vi är knappt ens sjutton år. Ingen förväntar sig att vi ska vara helgon.
Jag vet det här. Jag vet det här men jag försöker göra mitt bästa för att vara så perfekt som möjligt, och det är väl fint att man försöker vara så bra som det går, visst. Men för i helvete, jag utplånar mig själv med att försöka vara för perfekt, för schysst och för fucking helgonlik. När jag blir förbannad (ja, det händer) så tillåter jag mig knappt att vara så pissjävlahelvetesarg i några ögonblick innan jag kommer på mig själv med att säga det är okej, det är lugnt... I guess och svälja allt. Det smakar inget bra. Men jag orkar fan inte vara arg, det är jobbigt och det är läskigt och jag vill ju bara vara glad och glömma det som är obehagligt och gör mig arg.
Risken med det här är att folk till slut kan tappa respekten för mig. Säger inte att det har hänt, men möjligheten gör mig nervös. Och ännu mer benägen att hålla mig själv och alla andra glada. Så att jag sväljer ännu mer skit och tvingar mungiporna uppåt. Och om inte jag respekterar mig själv och mina gränser, vem fan ska då göra det?
Jobbar hela tiden på det här och det är skitsvårt och det är skrämmande och jag hatar det. Varje gång jag står upp mot någon och säger emot eller beter mig pyttepyttelite drygt för att jag är förbannad så är det en del av mig som vill kräla på marken och kvida förlåtförlåtförlåt bli inte arg på mig bara älska mig och göra allt för att göra allt bra igen. Men den andra delen av mig biter ihop och rätar lite på ryggen och bestämmer sig för att den här lilla jävla grejen måste jag ändå kunna få igenom because I'm worth it bitch. Och det är skitsvårt och det är skrämmande och jag hatar det. Men jag gör det ändå, för: om inte jag respekterar mig själv och mina gränser, vem fan ska då göra det?
Och varje gång jag står på mig och det går bra läggs en liten byggsten på vad som sedermera kan komma att bli min självkänsla. Jag bygger så sakteliga upp en egen grund att stå på, och för varje gång den skakar blir sprickorna lite lite mindre.
Och nu ska jag borsta tänderna och läsa Rochelles dikter för x:e gången.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att sitta med en brutalt hårande katt i knät, klappa på den och känna mig som någon Dr. Evil som strax ska snurra runt i stolen och säga I've been expecting you.

Sweet dreams <3

19 saker man kan göra

Jag har tjänat 50 spänn på att damma huset och jag har tagit en långpromenad längs stranden och jag har tagit lite bilder och jag har ätit mat och jag har druckit påskmust och jag har läst trehundra sidor på ett dygn och jag har skrivit väldigt många ord och jag har tänkt en jävla massa och jag har förträngt ungefär lika mycket så att de nya tankarna får plats och jag har skrattat och jag har nästan gråtit och jag har älskat lite mer än jag har hatat och jag har varit förvirrad och jag har varit klarsynt och jag har tänkt bland annat att grått kan vara fint och jag har kommit fram till att jag gillar att vara glad och jag har sovit väldigt mycket och nu ska jag sova lite mer så sweet dreams.

Genom en lins

Känner mig lite yr av trötthet, vilket egentligen är ganska skumt eftersom jag har sovit fascinerande mycket de senaste dygnen. Eller kanske just därför. Sitter just nu i en soffa och skriver på pappas pyttelilla minidator med tangenter som är ungefär en halv kvadratcentimeter stora. Mina ömmande fingertoppar (förklaring: vi har en gitarr i närheten) känns plötsligt väldigt klumpiga.
Påskafton firades med stora tjocka släkten (nio pers) och lite trädgårdsarbete och godis. Det som jag tror slår mig tydligast när släkten träffas är att alla träffas hela tiden. Vanligtvis brukar jag kunna gå undan på mitt rum en liten stund eller gå ut på en promenad, men nu blir jag förföljd av småkusiner som vill spela spel eller leka nån lek eller att jag ska kolla på deras Warhammer-gubbar eller en teckning eller lyssna på ett gitarriff eller kolla vad jag skriver eller gör eller etcetera. Inte för att det gör nånting, verkligen inte, de är verkligen hur söta som helst. Men man får ingen tid för sig själv. Jag blir Kusinen Lisa som är på gränsen till dyrkad av två småpojkar som desperat gärna vill visa hur duktiga och coola de är. Det blir helt enkelt ingen tid över för att sitta ensam på trappan och njuta av tystnaden och den där kravlösa terapin som jag bara hittar här, och som jag bara behöver så mycket.
Men antagligen är det värt det. Kusinerna kommer inte vara småkusiner så värst länge till, och tonårskillar har jag nog fått nog av för några generationer framöver. Så jag tar tacksamt emot varje spontankram som erbjuds och berömmer deras Warhammer-gubbar och spelar med i deras förbenade spel. För att jag älskar dem. Och de är barn, de behöver bekräftelse och kärlek förmodligen mer än jag. Och om det är ensamhet jag behöver så är det ganska lätt ordnat hemma i stan.
I övrigt har jag tagit en del fina bilder här ute, som jag förhoppningsvis kan lägga upp nån gång. Det är fascinerande hur allting blir så mycket vackrare bara man tittar genom en lins.

Dagens lilla glädje-grej: att ta en promenad i vårsolen med yngsta kusinen, lyssna på hans vansinnigt fantasifulla utläggningar och inte behöva säga särskilt mycket alls utan bara beundra hans fantasi.
Sweet dreams <3

Vacker värld och påsk

Idag känns det som om mitt rum innehåller extremt mycket luft. Solen skiner in genom fönsterna och lyser upp små dammkorn som sakta flyter omkring. Soffan är översållad av T-shirts, stora skjortor och jeans och på golvet ligger böcker och skrivhäften slängda om vartannat, men det ser ganska fint ut i solljuset. Med lite luftig Bon Iver i högtalarna och en stor stickad tröja som luktar Hannah så är allting faktiskt ganska vackert. Jag är helt osminkad och groggy efter att ha sovit hårdare och bättre än på länge, och avslappnad på alla sätt som går. Jag och Hannah satt i hennes kök i en och en halv timme igår kväll och pratade om allt och inget, innan vi somnade till en film i soffan. Jag vet inte hur djupa, filosofiska grejer vi pratade om egentligen, men vi känner varandra så bra att vi bara genom att sitta tysta förstår ganska bra vad den andre menar. Vi drack te och åt lite choklad och mådde ganska bra. Och slocknade nån gång vid tolv.
Nu är det i alla fall påsklov. Har planerat att dra ut till landet, träffa lite kompisar och eventuellt spela in en musikvideo med Hedda och Miranda. Ta det jättelugnt, slappna av och bara vara glad. Kanske skriva lite och/eller spela in i studion om det hinns med. Vara lite kreativ och bra, sådär.
Är lite paniksugen på att komma ut till landet. Frisk luft och helt enkelt inte Göteborg. Släkt, god mat och trädgårdsarbete, perspektiv och ett lite annorlunda jag.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att dra omkring i Haga med Hedda och Miranda på caférunda i jakt på vår egenskapade kakbuffé eftersom Café Villerkulla var stängt. Jag tycker vi lyckades ganska bra.


Sweet dreams och glad påsk! <3