Bonjour

Sitter i Frankrike hos vardfamiljen just nu. De ar snalla men en liten aning laskiga ;-) Idag har vi seglat - katamaran till pa kopet! Askul.
Lite svart med spraket saklart, men jag och Karin klarar oss alldeles utmarkt tycker jag. Kan inte skriva mycket mer, maste nog ga nu. Ska forsoka skriva lite mer sen :P

Lyckliga Frankrike

Om ett dygn kommer jag sitta på ett hotellrum i Frankrike. Planet landar strax efter klockan sex på kvällen, så vi åker direkt till hotellet. Tror jag. Är inte helt säker på schemat. Men ändå! Vive la France.
Vi ska vara borta i tre veckor. Tre veckor. Det är nästan en månad. Det är stort (i alla fall för mig, med tanke på att det längsta jag har varit hemifrån var en vecka i Skara).
Jag har fruktansvärt mycket kvar att packa, har inte ens börjat lägga i grejerna i väskan. Följaktligen är jag otroligt stressad och jo, ganska livrädd. Men bara lite sådär behagligt. För ärligt - tre veckor i Frankrike med vännerna... hur fel kan det bli?
Egentligen borde jag packa - uppenbarligen - men vad för sorts bloggare vore jag om jag inte sa hejdå?
Så: Hejdå. Nu åker Lambda till Frankrike. Ha det bra!
Ska försöka komma åt en dator där, men då får ni klara er utan de vackra bokstäverna å, ä och ö. Fransmännen har så konstiga bokstäver. Men i gengäld jävligt god mat. Så jag kanske är lite rundare när jag kommer tillbaka, men då finns det bara mer av mig att älska.

På tal om god mat ska jag nu ner och käka hemmagjord semifreddo och samla tillräckligt med mod för att kolla på en inspelning av mitt framträdande på avslutningen (tack igen för filmen, Petra!)

Så återigen, ha det gött. När jag kommer tillbaka är jag sexton ;-)

Nu går sista visan

Klockan är strax efter tre och jag har precis borstat tänderna och fått på mig lite kläder. Precis som det ska vara när det är sommarlov.
Jag har lite svårt att fatta att det verkligen är slut. Nian är över, grundskolan är slut, ingen mer skolplikt. Och till hösten börjar gymnasiet, och då är vi minst igen.
Det är så sjukt, vart tog våren vägen? Vad hände?
Tiden går väl fort när man har roligt, antar jag...

I torsdags var det skolavslutning. Väldigt, väldigt nostalgiskt och sentimentalt. Och rätt sorgligt också, faktiskt.
Vad jag ville med det här inlägget var att få förklara lite grand. Jag sjöng ju en låt, som ni förhoppningsvis hörde, som hette Bitter (på engelska, Henke! Men tack för att du sa att jag kunde sjunga. Öh, hoppas du inte ändrade dig efteråt).
I alla fall. Jag vet att många tror att det handlade om att jag hatade vår klass, och det var det jag ville förklara. Hade tänkt göra det när jag stod (okej, satt) på scen, men allting tog så lång tid ändå, så jag sket i det och tackade för en trevlig onsdagskväll istället.
Jag gillade faktiskt klassen en del. Alla kanske inte var bästa vänner och jag kanske inte älskade alla direkt, men vi hade ändå rätt kul. Vi hade väl inte samma sammanhållning som a, men ändå - tack för de här åren. Om inte annat så har jag lärt mig en hel del. Visst, jag hade gärna haft en klass där folk gillade varandra lite mer, men jaja. Det funkade väl ändå. Vi hade vår egen, lite konstiga, charm.
Ska inte ljuga - ibland var jag jävligt trött på alla och ville därifrån. Jag vet att det förmodligen märktes och att det bidrog till en dålig stämning och att folk började tro att jag hatade dem, men det... var ju inte riktigt rätt.
Så som sagt - tack för allt. Jag hoppas att alla kommer få det bra (och lära sig en del...) i livet. Jag tror faktiskt, tro det eller ej, att jag kommer sakna er en del.

När jag ändå håller på och tackar, tack för en trevlig kväll igår hemma hos Petra. Det var sjukt mysigt! Ska bara leta upp kortläsaren så kommer det upp lite bilder på facebook ;)

Tack :)

Kom igen nu

Det här är bara inte min vecka. Jag får höra att jag tydligen har dålig attityd och verkar deprimerad (igen!), märker att jag tydligen inte kan lita på att folk håller saker för sig själva, blir sänkt i bild (inte för att jag inte förtjänar det, det är bara surt), fick reda på att när alla ropade mitt namn i kyrkan på skolresan så var det inte mitt namn - bara nån med samma namn (vilket fick mig att, när jag fick reda på det idag, känna mig otroligt korkad: varför, VARFÖR gick jag fram och spelade!? Fan), och till råga på allt har jag fått en seg liten jävla förkylning. C-vitamin och varma sockor verkar inte hjälpa.
Synd om mig.
Jag är bara så trött. Jag menar, det är två dagar till avslutningen - kan inte allting bara flyta på? Gud? Snälla? Hallå? "Gud som haver barnen kär"?
Fast oj, nu låter jag faktiskt rätt depp. Men ärligt, jag bara klagar. Lite låg blir man ju när allting verkar skita sig. Men det finns ju självklart ljuspunkter, och dem tänker jag räkna upp bara för att visa att jag inte är deprimerad (för i helvete).
1. Snart avslutning
2. Snart resa i tre veckor med...
3. ...bästa vännerna
4. Det är sommar
5. Trots att allt känns segt nu så kommer det, förr eller senare, gå över.

Och idag var det lekdag (det har i och för sig inget att göra med ljuspunkter). Men det var helt okej, jag och min grupp flummade runt en del vilket aldrig är fel. Vi lekte den där leken med att knyta ett snöre med en penna i runt midjan och försöka doppa den i en flaska. Måste vara en av de mest förödmjukande lekar som finns. Skitkul, med andra ord.
Stackars ungar.

Varning: Frustrerade och irriterade rader följer
Det finns så många missförstånd överallt; jag orkar inte. Missförstånd och skitsnack och skvaller. Så jävla onödigt. Och det slutar ju aldrig, heller. Jag vill inte vara med längre. Lägg ner, vad fan är det för mening med att hålla på? Omoget, sorry, men det är det.
Och det här kan jag egentligen inte skriva för alla övertolkar och vrider orden, så glöm att jag sa nåt. Det blir så mycket enklare så, eller hur?
Kom bara ihåg att jag inte är deprimerad, bara rätt trött (och förkyld). Och kommer förmodligen ha ett fullt utvecklat magsår inom fyrtioåtta timmar.
Vad kan jag skriva mer för att få folk att fatta? Tydligare än såhär blir det väl inte?
Livet är helt okej, men inte perfekt - för ärligt, vem har ett perfekt liv?

Ghööö, snörvel

Efter sen kväll med skräckfilm (The Eye, fantastisk film) och heldag - nästan - på picknickfestivalen, är jag trött. Känner mig hängig och rätt låg. Resten av familjen är ute och firar grannarnas flytt (okej, det där lät fel) eller sitter på kafé, men jag orkar verkligen inte. Tror jag är på väg att bli sjuk. Så det blir film, godispåse, varma sockor och några koppar te ikväll. Förmodligen en del piano också, jag menar, ni känner väl mig.

Vill också passa på att gratta Karin som fyller år idag, grattisgrattis. Present kommer inom kort.

Picknickfestivalen var i alla fall skitkul, massa bra och totalt okända band som spelade. Var otroligt avundsjuk på Susanna Risberg när hon stod på scen; "det skulle varit jag", muttrade jag hela tiden och lyckades nästan övertyga mig själv om att jag var bättre. Det var faktiskt en bedrift, jag är uppenbarligen otroligt bra på självbedrägeri. För hon var bra, Susanna. Men mina favoriter var nog ändå Eldrupeed - jäklar, vad de spelade! En av gitarristerna, han med det stora håret om nån såg honom - shit vad han gick in för det. Lite Jimi Hendrix, eller hur? Och de spelade så passionerat, alltså, de gick verkligen in i musiken. Otroligt häftigt att se. Inspirerande också. Tillräckligt för att jag skulle gå hem och sätta mig i studion en liten stund, i alla fall. Tror de har en sida på myspace, gå in och kolla. Kan i och för sig vara så att de är ett sånt band som är bäst live, jag vet inte, men bra var de.
Så tack för en trevlig eftermiddag, alla som var där (=många).
Jag hade önskat att jag hade nåt intressant och tänkvärt att säga, men jag är helt enkelt för trött. Sorry.

Får idde bi förkydd nu. Snart bahlen. Ööhhh, snörvel.

Fina ord

Som utlovat - några tankar om solidaritet och integritet.

Ja. Alltså. Vi börjar med solidaritet.
Såhär definierar Wikipedia det:
Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.

På skolresan igår till Hyssna fick jag en liten snabblektion i solidaritet. (Kanske inte just den som Wikipedia åsyftar, men som SO-läraren så nyktert brukar påpeka: Wikipedia är inte så bra som förstahandskälla. Jag kanske borde kolla upp det i en riktig ordbok, men den ligger nånstans i en stökig hylla på undervåningen så jag orkar inte.)
I alla fall. Jag stod bredvid en liten damm och stirrade ner i vattnet, helt i min egen värld, när någon idiot (Anton, jag hoppas du läser det här nu) kom bakifrån och skakade om mig. Så att jag var nära att ramla i. Men han höll i mig så att jag inte gjorde det, vilket var en jävla tur (för honom, om inte annat). Hur som helst blev jag skiträdd och skrek till. Adrenalinkicken gjorde att jag bara var tvungen att slå till honom, men egentligen hade jag inte behövt det. Och det var det som var min poäng med hela den här olidligt långa utläggningen som inte verkar leda nånstans: Mina kompisar klådde upp honom åt mig. (Det var i och för sig efter att han hade sparkat sten mot mitt ansikte, jag glömde det.) Men mina kompisar visste att jag var sur, så de slog/bet/kittlade honom åt mig. Väldigt rörande, tyckte jag. Solidariskt av dem.
Jag tycker att det är bland annat det som definierar vänner - de är solidariska. Vilket visar att de bryr sig.
Ojojoj, nu åker det brandbilar utanför mitt fönster här. Svälj. Nån som vet nåt om en brand i närheten?
Sorry, jag kom av mig. Solidaritet, vänner... just det. Det var också väldigt solidariskt av er som kommenterade och höll med om att bildläraren är dum i huvudet, det uppskattas mycket. (Maja, jag är helt med dig - vi dödar honom "lite"!)
Nu är det förresten officiellt, han sänker mig. Det var lite sådär halvt säkert igår, han sade att jag skulle lämna in mitt arbete (okej, jag var lite sen... sådär nån månad) och så skulle han se. Men nu är det alltså så. Fuuuck.

Integritet: Integritet som egenskap syftar på hur väl integrerat och motsägelsefritt någonting är. Integritet som rättighet handlar om respekt till sin person och personlig sfär liksom skyddet mot kränkning av detta.
Säger Wikipedia.
Jag är lite halvdålig på att hålla på min integritet. (Jag tänker huvudsakligen på integritet som rättighet, nu.) Jag är som bekant väldigt lat, och att hålla på integriteten är ganska energikrävande. Så det händer väl att jag, som många andra, gör våld på mig själv för att jag helt enkelt inte orkar stå upp för vad jag egentligen känner och vill. Det är inte helt idealiskt eller beundransvärt, jag vet. Men fan, jag är bara människa. Jag är inte idealisk eller särskilt beundransvärd, inte mer än många jag känner i alla fall.
Det är svårt. Man måste vara jävligt stark och modig för att våga stå upp för sig själv, och det är det tamejfan inte alla som gör. Så massor med cred till er som gör det. Jag är imponerad av er. Om ni ville veta.
I alla fall så är det nåt som alla kämpar med, hela tiden. Tjugo pers ropar "hoppa, hoppa, hoppa", men jag vill inte hoppa, det känns inte bra, det känns fel och kränkande. "Njää, hörni... jag vill inte-"
"HOPPA, HOPPA, HOPPA!"
"Asså, neee-"
"HOPPAAAAAAA!"
Och jag hoppar. Grupptryck. Inte att leka med. Egentligen kändes det fel, men jag gjorde det ändå. För det var så mycket lättare än att stå och skrika tillbaka "NEJ JAG VILL INTE SA JAG JU" och försöka överrösta tjugo munnar.
Tja, ni fattar grejen, i alla fall.

Åh, jag glömde tacka vem det nu var igår i kyrkan som skrek att jag kunde spela piano - eller orgel, i det här fallet. Tack så jävla mycket. Nu gick det i och för sig bra, men jag hade lika gärna kunnat sjabbla bort det totalt. Morr.
"Spela, spela, spela."
"Njää, hörni..."
Som sagt.

Jävlar vad långt det blev nu. Ber om ursäkt. Och nej helvete nu är jag skitsen till studentfest också fan jag måste springa hejdå!

Nu är det illa

Riktigt illa. Jag är så jäkla sur.
Bildläraren ska sänka mitt betyg.
Jag vet. Sade ju att det var illa.
Så nu sitter jag här framför datorn med vad jag antar vara en rätt sur min och en påse choklad. Och tycker synd om mig själv.
Egentligen behöver jag inte de där fem poängen jag kommer tappa. Jag kommer förmodligen in på min skola ändå.
Det är bara så surt, sänkning sista terminen i nian. Fyfan. Bitchin'. Och så är det väl min fåfänga som ställer till det, också. Jag vill inte spräcka min siffra. Den är ju så fin.
Men, som de gamla grekerna sade, "Suck it up". Och "Those who can't do, teach". Vi säger det. Bildläraren uppskattar inte min fantastiska konst, så måste det ju vara. Mhm. Troligt. Men okej.
Jag kan ju hoppas, lite enfaldigt, att jag höjer mig i hemkunskap då. Men läraren gillar inte mig (jag tror faktiskt inte hon gillar barn överhuvudtaget, men jag menar, då har hon väl valt fel yrke?).

Tja. Jag ville bara klaga, egentligen. (Kommentera gärna och säg att lärarna är dumma i huvudet och att jag är skitsmart och jätteduktig i bild. Det gör inget om ni inte menar det.)

Och idag var det skolresa. Hahaa, vad meningslöst det var. Kanske var det just därför det var så kul. Jag vet inte, men det var det. Kul, alltså. Argh, nu blev det konstigt.
Skitsamma.
Vi var nånstans ute på landet och flummade runt hos några konstnärer och ett sågverk (bara det, liksom. Ett sågverk). Jag undrar om det var någon som faktiskt lyssnade. Tvivlar lite på det. Men det var bara skönt: alla hade trevligt - tror jag, inte guiderna, kanske - och njöt av solen och varandra.

Och nu har jag faktiskt ingenting mer att säga. Har i och för sig några tankar om solidaritet och integritet (fina ord, eller hur), som jag kanske skriver nåt om i framtiden. Men inte nu. För nu ska jag ta en dusch. Det kanske hjälper lite mot oresonlig ilska mot bildlärare. Hoppas det i alla fall.

Hata bildlärare!

Hey June

Sitter återigen iförd solglasögon och bikini, men den här gången på balkongen hemma i stan. Härifrån har jag fin utsikt över en nytvättad, skinande bil.
Och ja, det var jag som tvättade den; känner mig som en Väldigt Duktig Dotter. Fast lite pinsamt var det ju när jag stod och gnuggade på bakluckan precis när några killar körde förbi på en moppe. De stannade till och stirrade lite innan de skrattande körde iväg.
Eehh, ja. Det var sådär kul.
Precis som Petra skrev så känns det helt sjukt med en ny månad igen. Tiden går verkligen så jävla fort nu. Helt okontrollerbart.
Men ganska skönt, också. Jag menar, nu vill jag verkligen ha lov, jag vill verkligen sluta skolan, det är så dags nu. Men det är lite knappa två veckor kvar. Vilket ju faktiskt inte är så mycket.
Gick på stan lite grand idag, köpte lite sista-minuten-presenter och sådär. Men när jag skulle åka hem och stod och väntade på vagnen, så var det sån trafikstockning. Stod vid Kungsportsplatsen där det var fullt med spårvagnar nästan upp till Götaplatsen.
På grund av studentvagnar.
Jag såg säkert femton lastbilar fulla med skrikande, sjungande, skrattande studenter under lika många minuter. Bredvid mig stod några gubbar och muttrade något om "hur roligt kan det vara att hålla på att skrika sådär, mummelmummel, dagens ungdom, mummelmummel", men jag kunde inte låta bli att skratta. De hade så roligt, studenterna. De var så lyckliga. Det var så härligt att se.
Jag älskar sommaren. Vet att det är ganska självklart, men jag var tvungen att säga det. Sommarsommarsommar!
Och nu ska jag upp till Härlanda tjärn och bada med några kompisar.

Hey June, don't let me down

(Jag syftar på Beatles, om det inte framgick...)