Enkelspårig lycka

Med lite Fanfarlo i högtalarna och några överblivna godisbitar bredvid mig på skrivbordet är jag nyss hemkommen från spelning på Öppen Scen på skolan. Det gick väl okej, I guess. Rösten tar stryk av en annalkande förkylning och pianot var lätt uppfuckat med en pedal som inte funkade och förstärkare som, tja, inte fanns. Publiken var väl ungefär hälften så stor som förra gången, så det var bara kring fyrtio pers som bevittnade min storhet idag. Min storhet, som även kan kallas fail. Men okej. Så jävla illa var det inte.
Bara lite.
Annars har jag inte gjort något särskilt vettigt idag. Musik på morgonen; vi börjar få lite grepp om låtarna nu tror jag. Skitkul hur som helst, och när vi får till det låter det awesome. Engelskalektionen blev ingen engelskalektion utan gitarrbreak på solig parkering med Oscar och sen lite fler. Nästa Öppen Scen ska vi köra Hero of War, i alla fall. Gonna be awesome, man.
Hahaha. Kom just på att jag inte verkar kunna skriva om nånting spännande som inte på ett eller annat sätt innefattar musik. Verkligen fascinerande. Men allright, jag kan ju försöka. Vad annars har hänt? Öhm, var hemma hos en underbar människa vid namn Hannah ett bra tag igår och fick se hur det såg ut när hennes mamma har flyttat in i lägenheten. Brutalt fint. Där kommer man nog hänga en del framöver, I hope.
Och msn laggar sönder så jag kan inte logga in.
Okej, nu gick det inte mer, så nu blir det fan lite mer musik i alla fall:
har anmält mig till en tävling, Metro On Stage. Skickade in Something About You och hoppas på det bästa. Har även sökt kultursommarjobb, så med lite tur kommer jag i sommar få betalt för att skutta omkring på gatorna och spela och sjunga. Det vore ganska okej.
Jag är en fusk-samhällare. Som funkar helt okej men inte egentligen är helt med.
Men jag gillar't.

Dagens lilla glädje-grej: när någon helt oväntad person förstår precis vad man känner och behöver.
Sweet dreams <3

Scar tissue and a whole new kind of grey

Kul dag. Idag har jag nästan uteslutande suttit på mitt rum och gömt mig för omvärlden.
Det hjälper inte mot nånting, bara så ni vet. Å andra sidan, det var nog det bästa jag kunde hittat på idag ändå. Så förlåt alla som inte har fått tag i mig, det var bara en sån dag. När man egentligen bara vill finnas och bli funnen.
Klart slut, och imorgon är en ny dag.
Sweet dreams <3

Gråhet och kanske inte världens pepp

Nyss hemkommen från en mycket mysig och mycket behövlig shoppingrunda med Alice som resulterade i två T-shirtar och ett par örhängen. Har rätt dåligt samvete för att jag faktiskt sjönk så lågt att jag köpte nyproducerade kläder istället för från second hand, men jag hade panik. Jag och syrran har snurrat runt hela veckan och snott kläder av varandra och blivit lätt irriterade, så det behövdes. Badly. Och de är snygga och det är bra kvalitet. Så det är okej. Intalar jag mig själv. Köpte faktiskt en skrivbordslampa också häromdagen med solceller, som är miljövänlig. Så det kanske väger upp varandra lite.
Intalar jag mig själv.
Bortsett från det så är samhällsinlämningen inlämnad och gympa-grejen grejad. Ganska chill nu med andra ord. Ska fokusera på roliga grejer och hålla vårmeningslösheten och -tröttheten borta. Lyssna sönder och gå upp i all bra musik. Umgås med härligt folk och vara glad. Som ikväll. Har planerat fjantig tjejkväll med film, nagellack och godis tillsammans med Alice och Oscar.
Just nu i högtalarna: The Modern Leper med Frightened Rabbit för x:e gången i ordningen. Musik, alltså, åh. Varför i helvete valde jag inte estetinriktning när jag kunde? Jag är ingen äkta samhällare, egentligen. Klart det är toppen, men i själ och hjärta är jag musiker. Men jag får väl helt enkelt leva med det beslutet och göra det bästa av det. Hur svårt kan det vara, liksom.
Ute ligger dimman som en tjock, kall, fuktig filt över hustaken och letar sig in genom fönsterna. Ser inte bort till skogen som jag brukar. Har liksom förlorat nåt ur sikte. Hömm.
Jag och Alice har för övrigt bestämt oss för att bli alkisar, bosätta oss vid Lilla Bommen med varsin vodkaflaska och ha party varje dag. Lösningen på allt.

Well is that you, in front of me
Coming back for even more of exactly the same?
-Frightened Rabbit

Dagens lilla glädje-grej: att inte känna nåt akut behov av att ta på mig min jacka när jag och Alice går mellan ett par butiker, eftersom det är hyfsat varmt ute.
Sweet dreams <3

Lite liv och babbel

Jag pluggar.
Jättehårt.
Faktiskt.
Eller jag gjorde det. Sen blev jag trött. Och började blogga.
Jag är lite opepp på att plugga faktiskt. Istället citerar och avslutar jag och Oscar varandras textfragment från Hero of War med Rise Against, som vi hade tänkt spela nån gång. Jättefin är den, texten är lite sådär skrämmande rätt. Asbra.
Imorse ställde jag klockan på halv nio och är bara för det jätteimponerad av mig själv. Sen kom Hilding och vi gjorde en liten aerobics-inspirerad kombination som vi ska visa upp på gympan på fredag. Man blev astrött och jätteglad, den kommer bli fin. Efter det blev det snabbnudlar och lite plugg till lunch, precis lika skoj som det låter. Och så lite mer plugg nu, då. Men jag funderar allvarligt på att baka chokladmuffins, såg Rochelles status och blev jävligt sugen på det.
Den här veckan är lite seg. Lite inlämningar och examinationer och små äckel-läxor som bara stör en hela tiden. (För ett halvår sen hade jag dött om vi hade såhär mycket, nu är man lite van. Bra eller dåligt? Hm.) Men nästa vecka kommer bli jättechill, tror inte vi har nånting i skolan förutom nån litenliten läxa. Och sen är det påsklov.
Hahahaha. Jag har verkligen helt glömt av att det snart är lov. Vad hände, liksom? Det var ju jättelång tid kvar alldeles nyss. Vad ska man göra?
Men hjälp. Man kommer ju få en massa ledig tid över! Eheh. Ledighet...? Vad gör man då? Näe fy. Så ska jag inte säga. Sshh.
Just nu i högtalarna: The Modern Leper med Frightened Rabbit. Sjukt bra. Mmm.
I övrigt börjar snön definitivt försvinna, och det är till och med plusgrader och en lite tveksam sol kikar fram. Det är ju slutet av mars, så det är väl på tiden, men ändå. Det är trevligt.
Mini-wannabe-fail-depressionen börjar släppa, tror jag. Cred till mina vänner, och lite till mig själv. Ibland känner man sig helt enkelt älskad, och det är väl det jag gör nu. Det är så sjukt lätt att glömma, bara. Verkligen alldeles för lätt.
Och nu har jag verkligen ingenting att säga, utan sitter och ler till Don't Stop Me Now med Queen.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att sitta på spårvagnen med Hedda, prata alldeles för högt som om vi andats in helium och få en irriterad blick av en lillgammal elvaåring, inte kunna hålla oss och börja skratta ännu mer så vi får kramp i magen.
Sweet dreams <3

Äre fäst

Befinner mig för tillfället tillfälligt ensam ute på landet. Syrran och hennes kompis är iväg och handlar lite mat tills ikväll, och jag har precis tagit en (relativt) lång och varm dusch och känner mig ovanligt avslappnad. Om det är lantluften eller varmvattnet eller sömnbrist som ligger bakom vet jag inte, men förmodligen en kombination.
Igår var en av de trevligare kvällarna/nätterna på länge. Hela klassen skulle dragit ut till Donsö på klassfest, men när det inte funkade erbjöd jag vårt hus till förfogande. Alltså invaderades jag på kvällen av ett tjugotal glada klasskamrater och vi fick till en väldigt lyckad kväll, verkligen sjukt kul. Mycket sömn blev det dock inte. Vi knödde ihop oss en sex, sju stycken på vinden och somnade inte nån gång förrän efter fem. Resten av klassen hade dragit hem nån gång kring tolv, och ärligt talat vet jag inte riktigt vad vi gjorde under de fem timmarna. Vi såg på ett par (icke) kvalitativa filmer, lyssnade på musik och bakade scones runt två-snåret. Flummigt som faen, men otroligt kul. Sen ställde vi klockan på nio, för att hinna städa innan folk skulle gå vid elva. Och vinden var otroligt svinkall, plus att fönstret var vidöppet. Så man sov inte särskilt bra. Fem timmar, av vilka jag låg vaken eller halvvaken i två. Alltså cirka tre timmars sömn. Det är inget vidare, asså. Det känns, om man säger. Och på tal om att kännas: när jag vaknade och skulle gå nerför trappan för att käka frukost började mina vader krampa som satan - på grund av träningsvärk, förmodligen. Som kom från galet dansande kvällen innan. Träningsvärk. Av dans. Fattar ni, eller!?
Helt fakking underbart, ju.
Hur som helst var det i alla fall en väldigt lyckad fest, det var väl mest det jag skulle säga.
Idag har alltså förflutit lite grann i en dimma av trötthet. Vi lyckades städa på morgonen (cred till oss), men sen var jag och Alice helt utmattade, så vi gick och köpte tortellini och godis och bänkade oss framför en film i soffan. Och sen åkte jag hit. Och nu sitter jag här. Och ordbajsar. Shh nu.

Dagens lilla glädje-grej: att vakna i ett iskallt rum omgiven av planetens förmodligen goaste människor och känna sig sådär härligt stel överallt.
Sweet dreams <3

En ledig onsdag som alla andra

Lätt naggande huvudvärk och trötthet som ligger som en våt filt för ögonen, Jack Johnson i högtalarna och tristess som hotar att göra mig galen. Har pluggat förvånansvärt disciplinerat sen klockan elva och egentligen bara avbrutit mig för att spela piano/gitarr och käka lunch (snabbnudlar). Jag är jätteimponerad av mig själv. Ligger sjukt bra till med plugget nu, faktiskt. Är inte klar med så mycket, i och för sig, men har kommit en bra bit på väg. Det här facebook-förbudet kommer höja mina betyg nåt enormt, det är jag helt övertygad om. Otroligt vad mycket tid man får över. Shait. Skojjigt.
Vad har hänt annars, sen sist? Var ju ett tag sen jag skrev nu, hähä.
Inte särskilt mycket. Mini-wannabe-fail-depressionen tuffar på och humöret går lite upp och ner. Ibland känns livet toppen och ibland känns det rent åt helvete. Jag har hört att folk snackar om ett fenomen de kallar tonåring, men jag fattar inte riktigt vad de menar. Inte alls. Nope.
Klart allting går upp och ner, det fattar väl jag med. Men det är liiiite lite mer ner än upp just nu, och det är därför jag snackar om mini-wannabe-fail-depressionen. För den är mini. Och den är wannabe. Och den är fail. Men det är ändå nån sorts depression.
Anyhoweverlike. Ska strax iväg och träna med syster, om nån av oss orkar uppbåda tillräckligt med energi för att resa oss och knalla iväg till gymmet. Det känns ganska otroligt just nu. Vi sitter i varsin fåtölj och kämpar med att hålla ögonen öppna. Tagga löpbandet nu asså.

Dagens lilla glädje-grej: det ihåliga knakandet när man går på is som bara nästan spricker.
Sweet dreams <3

So much to do, so little time...?

Klockan är halv fem men solen skiner. Bara det tycker jag är ganska coolt, man får ändå lite hopp om att sommaren kanske nån gång kan tänka sig att komma på besök.
Och vad gör jag? Är ute i solen på en lång promenad? Shoppar sommarkläder? Tar en fika på en uteservering?
Nä. Sitter och kollar på Sherlock Holmes och njuter av min halvtimmes nöjessurf. Ja, du såg rätt. Har nämligen ingått en deal med Miranda att vi bara får en halvtimme om dan att kolla facebook, bloggar och annat som vanligtvis tar sån tid. Jag ser det lite som ett experiment, men det är faktiskt rätt svårt. Fick ganska ordentlig abstinens igår eftermiddag, fingrarna kliade och jag blev jätterastlös. Enda sättet att råda bot på det var att hitta på nåt annat - och vips, så hade jag pluggat en stund, spelat en jäkla massa piano och börjat kolla på en film. Sånt jag gör alldeles för sällan egentligen. Hade helt enkelt galet mycket tid över.
Annars befinner jag mig återigen i en liten lätt depression. De kommer och går och är sjukt irriterande. Har ju för satan egentligen inget att vara deppig över, så då blir jag bara ännu mer irriterad.
Helgen har planerats till att bli ganska chill. Är slut i huvudet och har sovit alldeles för lite, så jag tar det lugnt, hade jag tänkt.
Och idag var det en och en halv timmes pain-in-the-ass-styrka-och-konditions-pass med gympan. Jag mådde illa och var skakig efteråt. Inte kul. Men lunchen var desto bättre, åt enorma mängder quorn-bitar och pitabröd. Me like.
Och nu har jag två minuter kvar av min tid, så det är dags att runda av.

Dagens lilla glädje-grej: att unna sig en alldeles för smörig (men otroligt god) chokladboll i skolans café.
Sweet dreams <3

C-h-i-l-l

Känner mig för en gångs skull förvånansvärt utvilad och lugn. Dagen har varit alldeles precis lagom späckad - tog mig upp vid åtta (ledig onsdag, yes p-leeaase) för att dra till Rochelle och käka brunch med lite folk. Brutalt mysigt och mycket god mat som Rochelle hade fixat - varför vi inte skulle hjälpa till kan jag för mitt liv inte förstå, men är desto mer tacksam. Kom hem nån gång strax efter ett och har sedan dess bara käkat en sen lunch (pasta. Punkt), städat och lyssnat på en massa musik. Har varit ensam hemma en stor del av eftermiddagen och bara gått omkring för mig själv och varit tyst. Tagit en liten paus från allt vad skolarbete och socialt liv heter, och bara begravt mig i musik. Lyssnat på Rochelles spellista, kommit på en idé till en ny låt, och självklart lyssnat på älskade SuperspellistaN. Känner mig märkligt befriande isolerad. Självklart skulle jag få panik om jag var ensam i längre än en eftermiddag, men såhär ibland är det priceless. Strax blir det till att laga lite mat (inte bara pasta den här gången!) och sen pimpla te till Grey's Anatomy.
För övrigt har jag inte öppnat en bok under hela dagen. Har en del plugg att göra men blundar stenhårt och hoppas att det försvinner av sig självt.
För den som inte har kollat på länken jag publicerade i förra inlägget så leder den i alla fall till en fantastisk låt på YouTube. Vem artisten är låter jag vara ett mysterium. Jorrå.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta ihopknödd med trevligt folk i en säng och garva åt vad-det-nu-var.
Sweet dreams <3

Försiktig awesomeness

You wanna know just how cool I am?
Aight, check this out, mina vänner:

http://www.youtube.com/watch?v=5yg33MPFuNc

Tänkte lägga upp filmen här men det tog alldeles för lång tid. Fördelen med att finnas på YouTube: det går snabbt.

Över ett soligt Göteborg

Hej, alla mina fem läsare!
Jag vet inte om jag inbillar mig, men den här galet starkt lysande solen gör hela stan ljus; inifrån ut. Folk på gatan går långsamt, med ansiktena uppvända mot solen och ler sådär halv-fånigt som man gör när man, som vi göteborgare, är ovana vid bra väder. Alla man träffar ler och allt är bara så mycket ljusare och klarare. Själv börjar jag dansa till Håkan Hellström på spårvagnshållplatsen. Inte så att jag rockar loss, direkt. Men rör lite på axlar och höfter och diggar takten med huvudet. Jorrå, det gör jag.
Varför inte? Om jag vill dansa, wtf... varför inte? Så jag gör det. Och jag går ut och fotar med syster, bakar en kladdkaka och bjuder Alice med sin pajade hand. Och börjar gråta av skratt när Miranda påminner mig om en scen i Ace Ventura. Och börjar (nästan) gråta när jag hör Sen en tid tillbaka med Melissa Horn.

So many colours in this world,
I would never like to live without
(-I och för sig inte Melissa Horn, men ändå.)

Fan. Det är verkligen sant; det finns färger överallt. Hur kan världen vara så jävlig som alla säger? Jag tror på orättvisor och smärta, men ännu mer på hopp och kärlek.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är
-Melissa Horn

Dagens lilla glädje-grej: att leka viskleken med min fina klass i slutet av en tretimmars svenskalektion.
Sweet dreams, alla ni underbara människor <3

Filosofi enligt Kapten Röd

Låter tankarna flyga omkring i basen på Lost Coastlines med Okkervil River, dricker varm choklad och är jättejätteglad att mattehelvetet är avklarat, till slut, äntligen, at last.

Fundering: det är inte helt lätt, alla gånger, att vara lycklig. För det är liksom så jag ser mig själv nu. Lyckliga Lisa. En definitionsgrej, identitetsformande. Så om jag för ett ögonblick inte är helt lycklig... vem fan blir jag då?
Och att hålla fast vid min filosofi att lyckan finns och det är upp till en själv att ta vara på den. Ibland kan det kännas överjävligt svårt. För, trots allt: vi blir hela tiden påverkade av faktorer vi inte har nån makt över själva. Jag tror fortfarande stenhårt på att det är mycket upp till en själv att göra det bästa av det man har, men faktum kvarstår - vi kan inte påverka allt. Kanske finns det nåt som heter otur, jag vet inte.
Samtidigt har jag aldrig sett så mycket kärlek omkring mig som nu när jag tittar efter den, har aldrig varit så lycklig som nu när jag fokuserar på den.
Krig, sjukdomar, elände, smärta, say no more, say no more, nudge nudge. Jag vet. Det finns en jävla massa skit också. Och som Kapten Röd gärna påpekar i sina texter; samhället är inte alltid jättefint det heller. "Ensamhället är så kallt", etcetera, "o-politiker", och allt det där. Visst. Fair enough. Jag kan hålla med, Kapten Röd är väldigt spot on i sina texter. Så självklart vore det toppen om alla kunde vara med och försöka åstadkomma en förändring, och man ska aldrig nöja sig utan fortsätta sträva efter nåt bättre: och allt det där. Absolut. Men tills vi är där... kan vi inte försöka göra det bästa vi kan under tiden? Försöka vara så lyckliga vi kan medan vi försöker förändra? Och kanske inte bara tro att vi kommer bli lyckliga och allting kommer lösa sig om vi bara gör det där eller det där eller det där och blablabla? Som Kapten Röd (också) påpekar : "Vi vill ut i rymden men stjärnorna finns här".

Dagens lilla glädje-grej: att styla håret på ett nytt sätt (och börja garva åt att jag ser ut som Medusa. Fast ballare).
Sweet dreams <3