Men solen skiner och jag är ledig och lyckligt ovetande om vi har nåt att plugga. Alltså tänker jag ta en lugn dag, kanske en fotopromenad eller en kort sväng ner på stan, och krya på mig. Because I'm worth it bitch.
En grej som jag har funderat lite på. Okej, grubblat kanske, ni känner väl mig: man får bli arg (man får). Man får vara lite taskig ibland. Bara lite, men man får. Man får av polisen. Det är okej att inte vara perfekt, för ingen är det. Man kan vara en aning självisk ibland och kanske lite barnslig, för vi är knappt ens sjutton år. Ingen förväntar sig att vi ska vara helgon.
Jag vet det här. Jag vet det här men jag försöker göra mitt bästa för att vara så perfekt som möjligt, och det är väl fint att man försöker vara så bra som det går, visst. Men för i helvete, jag utplånar mig själv med att försöka vara för perfekt, för schysst och för fucking helgonlik. När jag blir förbannad (ja, det händer) så tillåter jag mig knappt att vara så pissjävlahelvetesarg i några ögonblick innan jag kommer på mig själv med att säga det är okej, det är lugnt... I guess och svälja allt. Det smakar inget bra. Men jag orkar fan inte vara arg, det är jobbigt och det är läskigt och jag vill ju bara vara glad och glömma det som är obehagligt och gör mig arg.
Risken med det här är att folk till slut kan tappa respekten för mig. Säger inte att det har hänt, men möjligheten gör mig nervös. Och ännu mer benägen att hålla mig själv och alla andra glada. Så att jag sväljer ännu mer skit och tvingar mungiporna uppåt. Och om inte jag respekterar mig själv och mina gränser, vem fan ska då göra det?
Jobbar hela tiden på det här och det är skitsvårt och det är skrämmande och jag hatar det. Varje gång jag står upp mot någon och säger emot eller beter mig pyttepyttelite drygt för att jag är förbannad så är det en del av mig som vill kräla på marken och kvida förlåtförlåtförlåt bli inte arg på mig bara älska mig och göra allt för att göra allt bra igen. Men den andra delen av mig biter ihop och rätar lite på ryggen och bestämmer sig för att den här lilla jävla grejen måste jag ändå kunna få igenom because I'm worth it bitch. Och det är skitsvårt och det är skrämmande och jag hatar det. Men jag gör det ändå, för: om inte jag respekterar mig själv och mina gränser, vem fan ska då göra det?
Och varje gång jag står på mig och det går bra läggs en liten byggsten på vad som sedermera kan komma att bli min självkänsla. Jag bygger så sakteliga upp en egen grund att stå på, och för varje gång den skakar blir sprickorna lite lite mindre.
Och nu ska jag borsta tänderna och läsa Rochelles dikter för x:e gången.
(Går)dagens lilla glädje-grej: att sitta med en brutalt hårande katt i knät, klappa på den och känna mig som någon Dr. Evil som strax ska snurra runt i stolen och säga I've been expecting you.
Sweet dreams <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar