Tänker inte blogga förrän nästa år efter detta.

Känner mig nästan tvungen att inleda med Abbas bevingade ord:

It's the end of a decade,
in another ten years time
Who can say
what we'll find
What lies waiting down the line
In the end of
...2019?

Kanske dags för en lätt utvärdering av, om inte årtiondet, så i alla fall året som gått?
Okej. För precis ett år sedan, var var vi då? Mentalt, fysiskt och spirituellt?
Jävligt mycket längre bak än nu, I think.
Själv var jag osäker, rädd, blyg, och med en självkänsla rent åt helvete. Jag trodde inte på någonting, allra minst att jag var värd ett dyft. Varför skulle någon gilla mig överhuvudtaget? Jag var ju tråkig, ful och korkad. Nä shit, klart ingen gillade mig. Jag gillade inte mig.
Och, let's face it, då är det ju jävligt svårt för nån annan att göra det.
Men nånstans nångång hände nånting. Jag vet inte om det var kuratorn eller min familj eller nån annan som hjälpte mig, men långsamt och omärkbart började jag bygga upp nån sorts trygghet i mig själv. Nån sorts känsla av att allt kan gå åt helvete (vilket det med jämna mellanrum också gjorde) men jag fanns kvar och skulle klara mig igenom det. Jag växte. I guess.
Så tog grundskolan slut, med den skolplikten, klassen, det gamla och bekanta. Drog iväg på språkresa i tre veckor till Frankrike, träffade en massa nya underbara människor, utan vilka jag hade fortsatt vara den den där tråkiga, fula, korkade tjejen. Grejen med Frankrike var att alla visste att det bara gällde tre veckor, så man vågade vara sig själv, visste att man inte skulle vara tvungen att träffa alla när man åkt hem så det gjorde inte något om det gick åt helvete.
Vilket det dock inte gjorde. Det gick ju så jävla bra. Alla älskade i princip varandra. Och, oh my god - folk kom fram och pratade med mig. Folk tog initiativ. Det var inte bara jag som drev saker och försökte bli accepterad in i det omöjligaoändliga. Folk... gillade mig? Tanken svindlade. Folk som jag älskade och litade på sa till och med att de tyckte om mig.
Och om jag gillade dem... och de gillade mig... då måste jag ju gilla mig själv?
Där tog det stopp och jag hoppade lycklig omkring i rosa dimmor ett tag.
Så började gymnasiet. Som jag hade sett fram emot det. Längtat efter det med en intensitet som gjorde att jag orkade genom högstadiet. Men efter Frankrike och allt fantastiskt där hade jag svårt att tro att det nånsin kunde bli i närheten av lika bra igen. Inte i Sverige, inte i skolan - en klass skulle väl vara som den i högstadiet? Så första skoldagen hade jag inga särskilt stora förväntningar, men hamnade med en klass full med människor som alla är helt underbara, de också.
Så mycket fina människor det ändå finns.
Var på Coldplay-konsert, fick se dem IRL liksom. Gosh.
Fick nya vänner, inte bara bekanta, jag gick på konserter, skrev låtar som aldrig förr, byggde upp precis det liv som jag längtat så fruktansvärt mycket efter. Förundrades. Över att det gick, att jag kunde, att jag hade möjlighet, att jag fick (man får, associerar min hjärna nu plötsligt). Och den känslan håller fortfarande i sig, den där tacksamheten över att livet just nu är som det är.
Inte för att det har varit ett perfekt år. Det har gått oerhört mycket upp och ner (mhm, tonåring, I know, I know) och ibland har jag bara velat ge upp och gå och dö i ett undanskymt hörn. Upp och ner och fram och tillbaka. Har varit fast i vissa kedjor, bli fri, bara för att fastna i andra. Och bli fri igen.
Och det enda jag har lärt mig av det: allt flyter. Allt kommer förändras, bra saker som dåliga, relationer som regeringsformer.
För ett år sen, hade jag känt igen mig själv idag? Det enda som idag är likt mig då är mitt namn. Och det är inte förrän nu, med en massa perspektiv och avstånd, som jag inser hur sjukt mitt liv var förut. Det var inte mycket som var rätt där. Typ... ingenting. Och det kanske är just därför som jag är så fruktansvärt tacksam över att det inte är så längre. För jag vet hur det kan vara.
Det är nästan så jag blir religiös (nästan, sa jag). I ren desperation har jag slängt iväg någon bön lite varstans, to whom it may concern (Gud eller Buddha eller Krishna eller whatever), och idag sitter jag här. Med ett liv som är så bra att jag är livrädd att förlora det. Det är inte utan att man bävar lite.
(Parentes: livet är inte perfekt. Of course not. Och det tror jag inte att det nånsin kommer bli, heller. Men kanske gäller det bara att vara nöjd med det man har och kunna vara lycklig och trygg i det. Eller nåt. Eh typ ba liksom ööhh chilla påre.)

I övrigt: börjar få hårda fingertoppar av galet mycket gitarrspelande. Ser fram emot en mycket trevlig nyårsafton. Har precis städat hela undervåningen, vilket inkluderar dammande, dammsugande och torkande av golv. Det tog en timme. Stolt. Lyssnar på Joshua Radin och blev plötsligt helt melankolisk. Byter till Audioslave. Yeeaah. Ska nån gång under dagen se över mina nyårslöften; återkommer med vad jag kommer fram till. Om någon nu vill veta. Hehee. Screw it, det kommer ni få ändå.

Dagens lilla glädje-grej: att se pappas min när jag (motvilligt) erbjuder mig att göra hans del av städningen. Priceless.
Sweet dreams och happy new freaking year! <3 ¨

Dan efter dopparedan

Åtskilliga portioner gröt, köttbullar och prinskorv senare är julafton över för i år. Den blev riktigt mysig. Släkt och släktens släkt från Varberg och god mat och mycket gitarr och (Kalle) Anka och en massa god jul-sms och en massa skratt och ännu mer förväntan från kusinernas håll. Efter att tomten (=äldsta kusinen med tomteluva) var klar med utdelningen är jag nu stolt ägare till:
234 doser poliovaccin
20 böcker och pennor
18 (tror jag) högenergikex
10 kg gröt
2 böcker
1 broderad grej som gav pengar till u-länder
1 par hemmastickade vantar från syster
1 plånbok
1 pennskrin
Mjo. Nedre hälften av listan var inte määd fleeiit, de grejerna fick jag vare sig jag ville eller inte. Vilket jag i och för sig ville, väldigt gärna. Och behövde. Men ändå, mitt äckligt duktiga moraliska löfte gick ju sådär - men det var i alla fall inte mitt fel. Så det så.
Ute regnar det och blev mörkt strax efter att jag och syster vaknade (strax efter 12). Har suttit inomhus och tryckt hela dan med en grymt fin bok (The God of Small Things), gitarren (mina fingrar gör ont som satan), mobilen (30 kr kvar på saldot) och obscena mängder mat (behöver nog inte käka nåt förrän nästa år - observera humorn).
För närvarande bankar pappa högljutt på ett element med ett trubbigt föremål och jag vet inte vad han gör.
Anton är arg på Ödeshög av okänd anledning.
Syster och mormor pratar smycken.
Karin tycker om att slöa.
Jag säger att jag också gör det.
Jag saknar mina kompisar.
Jag vill spela musik men har inget piano och fingrarna protesterar mot gitarren.
Jag har sovit för mycket tror jag, är helt seg i huvudet och kan utan problem sitta och stirra framför mig i flera minuter utan att göra ett dyft. True story. Jag gillar't.

Känner lite för att stänga in mig i en egen liten värld med Joshua Radin i högtalarna.

Dagens lilla glädje-grej: att pappa och morbror, 47 resp. 45 år, leker med en radiostyrd helikopter i köket och skrattar som om de var sju igen, något som gör min sjuåriga kusin helt exalterad när han kommer in i köket och börjar hoppa upp och ner.
Sweet dreams och god jul i efterskott <3

Dan före dopparedan

Huvudet känns fullt av trögflytande sirap och huset gungar med ljudet av skrattande småkusiner och envisa försök att spela samma gitarriff om och om igen. I bakgrunden hörs under sekunder av sällsynt tystnad John Legends mjuka röst. Ute ligger någon decimeter snö och tunga moln. Inne står en nyköpt gran lutad mot väggen och ger ifrån sig en svag doft av jul.
Julklapparna är inslagna och släkten samlad (vilket innebär min familj och morbrors familj och mormor som kommer imorgon - nio pers. Stora tjocka släkten). Köket är aldrig tomt och just nu lagas det lunch medan jag stirrar framför mig och försöker hålla mig vaken. Har sovit fem timmar tre nätter i rad förutom inatt, då jag sov som en sten i minst tio timmar. Följaktligen är jag helt groggy och seg som satan.
Det var trevligt att träffa alla kompisar över helgen: Alice, Karin, Hannah och Anton från Skåne, som lämnade efter sig en chokladask och en pajad tangent på datorn. Vi gick på stan en hel del, köpte lite sista-minuten-julklappar och så, såg på mycket film och skickade många random sms från varandras mobiler. Ber om ursäkt till alla som eventuellt har blivit utsatta. Förlåt, men vi hade väldigt kul.
Högtalarna pumpar just nu, såhär efter lunch, klichéartad julmusik och mina på julstämning höga kusiner springer omkring och längtar tills imorgon. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag känner mig mest likgiltig. Och lite ledsen, kanske. Julångest, typ. Omslagspappret ska ändå slängas imorgon, hälften av alla julklappar kommer vara bortglömda om några veckor, och hur mycket miljöförstöring har inte hela julhetsen bidragit till? Kanske är jag för cynisk, förlåt i så fall. Men oh my god my fucking barbeque.
Å andra sidan träffas "hela släkten" vilket inte händer så värst ofta, och folk är ovanligt generösa. Tanken är väl också att man ska tänka på sina nära och kära och hur mycket man älskar dem, och att man ska vara tacksam för det man har. Lite som Thanksgiving kanske. Det är nog bra, såhär i västvärlden, där materialismen är vår nya gud (återigen, sicken cynism!). Så tanken med jul är fin. Grejen med Jesus och det där är väl halvt bortglömd, men ändå. Lite skrämmande är det dock att självmordsförsöken är som flest just över jul.
Men screw that. Let's be happy, yeah?

Dagens lilla glädje-grej: att äldsta kusinen kommer fram med gitarren och ett otroligt brett leende och euforiskt tillkännager att han kan spela min låt på gitarr.
God jul och sweet dreams <3

Raowr

Det är inte sådär värst ofta jag blir arg. Men när jag blir det kan jag bli så jävla arg. Ni vet, sådär att man skriker i telefon på någon som snyftande säger förlåt och sen vrålar håll käften och lägger på. Lite så, ungefär. Och jag skrämmer faktiskt mig själv. Jag blir helt enkelt aldrig så arg.
Men sen börjar det snöa lite lätt i ett stelfruset Göteborg och jag inser att livet är för kort för att gå omkring och vara förbannad. Så jag försäkrar mig om att aldrig behöva bli arg av samma anledning igen, och sen släpper jag hela grejen. Vänner är till för att älskas. Men ofta är det inte förrän man blir så fruktansvärt arg som man inser hur mycket man behöver dem.

Överanvändning av ordet mys

Jullov, jullov, jullov, jullov, ledighet. Inte en dag för tidigt.
Ledig nu, alltså.
Mm.
Så ere.
Hrm hrm.
Skönt att vara ledig.
Jupp.
Ingen stress eller nånting.
Skönt.
Bara ta det lugnt, och göra...
...ingenting.
Hallå. Hur gör man?
Fy.

Igår var i alla fall en av de mysigaste dagarna på länge. Mötte upp Hilda och Oscar på väg till NRJ-hallen där vi hade "avslutning". Näe, alltså, vad ska man kalla det. "The B-day" kanske, helt enkelt. Där fick vi spela lite beach volleyboll och leka lekar och grejer. Eheh, tja. Det var väl kul. I guess. I alla fall. Sen drog jag, Hedda och Oscar några minuter tidigare för vi orkade inte stanna kvar på slutet som mest var random uppträdanden som vi inte riktigt fattade.
Men beach volleyn var sjukt kul ändå.
På kvällen samlades (nästan) hela klassen och gick på Jul på Liseberg, och det var ju bara så perfekt. Det var svinkallt, så alla hade pälsat på sig ordentligt och gick omkring med tre/fyra lager tröjor och tights och skrattade åt varandras uppstoppade gångstilar. Bra precis när vi hade kommit in började det snöa, och vi traskade omkring i en grupp på ungefär tjugo pers och myste järnet. Köpte varm choklad, brända mandlar, renköttskebab, varm björksaft, några åkte skridskor, några andra tittade på, och ytterligare några köpte knäckäpplen. Så samlades alla med jämna mellanrum och pratade och myste. Det var verkligen helt sjukt idylliskt. Snöfall, minusgrader, små lampor överallt och härligt folk. Kunde knappt tro att det var sant.
Pllötsligt var klockan nio och Liseberg stängde, men då fick Marcus en idé om att ta en liten fika, så vi drog ihop ett gäng på (vad blev vi?) tio pers, tror jag, och drev omkring på Avenyn ett tag. Satt lite på ett ställe som dock stängde en halvtimme senare, men men. Det spelade faktiskt ingen som helst roll.
Ber om ursäkt om jag tjatar, men satan vad mysigt det var. Helt underbara människor i min klass. Det är nästan för bra för att vara sant, jag bara väntar på att vakna upp och inse att jag lever i en dröm. Men i så fall är det en jävligt härlig dröm.
Idag var alltså första jullovsdagen. Började med att sova länge, sedan åka ner på stan och fixa några julklappar (ja, jag tror faktiskt att jag är klar nu. Varsågoda att avguda mig), och nu ska jag förmodligen bara städa. Peppen.

Psykbryt på Tomterock (bara lite efter)

Isdans utan skridskor med underbara människor

(Går-)dagens lilla glädje-grej: att stå utomhus och, trots alla lager kläder jag tagit på mig, frysa som tusan, när Miranda kommer fram och på något märkligt sätt börjar slå på min arm för att värma både sina händer och min arm, titta förvånat på henne och sedan börja skratta hejdlöst båda två.
Sweet dreams <3

Stötande uttal och mys

Ute faller små, små snöflingor och lägger sig på bil- och hustak. Själv sitter jag i uteslutande stickade kläder (klänning, tights, benvärmare, sockor och kofta) och lyssnar på en hemmagjord Spotify-spellista. Det är rätt okej faktiskt.
Idag var årets sista skoldag. Började med en musiklektion där vi sjöng julsånger, vilket inkluderade bland annat en andrastämma på Stilla Natt (det gick inte så jättebra för mig eftersom jag stod precis bredvid melodistämman och tappade bort min melodi hela tiden. Och jag går i sång också, score). Sedan fick vi trekvart på oss att spela igenom våra låtar i ensemblegrupperna. Efter jul har vi en lektion på oss att repa, sen är det uppspelning. HAHA, jo, nog. Nice.
Sedan julbord till lunch, och efter ett galet, random och ihållande skrattanfall (förmodligen beroende av övertrötthet) var det dags för muntlig historiaexamination.
Varning: stötande uttalande följer.
Det var fan kul.
Jo, det var det. Vi blev indelade i grupper om fyra, fem personer, och eftersom min klass är som den är var alla jättepålästa och förberedda vilket gjorde att diskussionen blev otroligt givande och utvecklande. Man lärde sig till och med grejer under tiden.
Fatta.
Jag skrämmer nästan mig själv.
Det blev sjukt intressant, i alla fall, och hela vår grupp blev engagerad och pratade konstant i en och en halv timme.
I högtalarna just nu: For Your Love med The Yardbirds. 60-talsmusik alltså <3
Imorgon, den underbara lediga onsdagen, tänkte jag tillbringa med att sova snuskigt länge, sen ta en lång, seg frukost och sen eventuellt åka ner på stan och försöka fixa lite julklappar. Ligger som sagt rätt så efter.
Avslutning på torsdag, "The B-day" som det kallas på överdrivna reklampapper uppklistrade över hela skolan.
And the rest... is silence. (-The Boat That Rocked)
Nej, sen händer väl lite grann under jullovet också. Med betoning på lite. Får besök från Skåne under några dagar i början av lovet, sen firas jul på landet med släkten. Tänkte träffa lite kompisar under mellandagarna och under nyår. Utöver det tänker jag sova mycket, äta mycket god mat och allmänt njuta av livet.
Sounds like a plan, eh?

Mm, what hurts you
hurts me too
I know I've been a pain lately
That I failed in every test - oh, I did wrong
-Emiliana Torrini

Dagens lilla glädje-grej: att sitta i ett klassrum och fika med hela klassen med inslag av random dans och mycket foto. Min fina klass, alltså. Kommer sakna den under jullovet. Knasigt.
Sweet dreams <3

Köttbullar och ännu mer musik

Sitter för närvarande med en tallrik halvtinade köttbullar och pasta dränkt i chilisås och passar på att lyssna på några egna gamla låtar på högsta volym. Tro det eller ej, men det är skitkul. Att lyssna på gamla låtar, i alla fall. Halvtinade köttbullar och för mycket chilisås är inte direkt någon hit.
Kolla här vad man kan höra:

Life is like a merry-go-round,
without the tickets
You never cared that much
Enough to find out

Ack, så ung och ändå så cynisk.
Har i alla fall haft det trevligt sen förra inlägget. Gick på Jul på Liseberg i torsdags med Karin, och vi fick helt random för oss att ställa oss och sjunga ihop lite pengar. Sagt och gjort. Vi ställde oss vid ett sånt där värme-bål med glöd och grejer och började under hjälplösa skrattsalvor sjunga, den ena låten mer malplacerad än den andra. Vi började med Jul, jul, strålande jul och avslutade med Alexander Rybaks Fairytale. Däremellan sjöng vi bland annat lite Bo Kaspers och Red Hot Chili Peppers. Vi fick 12 kr och en skarp tillsägelse av en förstoppad vakt. För pengarna spelade vi på Aladdin- och Parishjulet och vann en Aladdin-ask. Peppen. Sicket flyt va.
Gårdagens kväll spenderades på Musikens Hus tillsammans med massa trevligt folk och duktiga artister, bland andra Heddas och Oscars band. Tyvärr missade vi Heddas band Signe Tillish med en halv minut (ja, jag var nära att sparka till en random kille i ren frustration) men hann i alla fall se Oscars band Psykbryt och headbanga lite grann. Jääävligt sköj.
Just nu i högtalarna: Something About You med, well, mig själv. Hahahahaa. Kul man kan ha. Taggad på att spela in nya grejer nu.
Idaaaag... var jag på LM Engström och kikade på deras basar, sen bangade jag och kikade julklappar på stan med Oscar istället. Synnerligen trevligt. Jag gillade "tvål-gelén" på Lush som expediten visade oss. Såg ut som Flubber. Fast äckligare. Om jag inte stod fast vid mitt läskigt moraliskt duktiga beslut att inte önska mig något så hade jag velat ha den alltså. Damn.

Dagens lilla glädje-grej: att, ensam hemma, skrika mig hes vid pianot och veta att ingen hör och jag kan sjunga hur jäkla falskt jag vill. Vilket jag också gör med jämna mellanrum.
Sweet dreams <3

Flashbacks och random jam session

Tycker att det är lite intressant ändå, hur vissa saker kan få en att återuppleva vissa stunder. Så starkt, också.
Till exempel: hittade en hudlotion jag använde hela tiden i somras. Så fort jag känner den svagaste antydan till doft från den sitter jag för en sekund plötsligt på sängkanten hos värdfamiljen i Frankrike och småpratar med Karin. Eller så återupptäcker jag musik: till exempel Johnossi (just nu i högtalarna) och känner det som om jag precis har kommit tillbaka från språkresan och sitter på rummet med en ouppackad väska. Eller hör en jullåt och får en plötslig impuls att leta upp en julgran och skaka på några paket.
Knas. Det känns så tydligt, liksom.
Som ni alla vet så börjar det närma sig jul. Själv börjar jag få lite lätt panik, har bara fixat en enda julklapp än så länge. Samtidigt: kommers-hetsen gör mig ledsen. Om jag inte vill köpa en massa grejer, och spara både pengar och miljö, huh? Vad händer då liksom?
Svar: man blir utkastad från samhället som en snål jävel och får tillbringa resten av sitt liv som en försupen liten hög på hållplatsen vid Lilla Bommen (jag har funderat mycket på det här, alltså. Och ja, det måste vara just Lilla Bommen).
Älskar att sitta i köket när jag kommer hem, och när pappa kommer in för att hälsa visar ett gitarrplock han kommit på, och utan att nån av oss planerat det börjar vi jamma i en halvtimme. Att jag har några hundra sidor historia att läsa tills på tisdag kan vi glömma så länge. Det där med bra betyg och framtidsplaner är överskattat ändå.
I högtalarna just nu: Birds med Emiliana Torrini. Sjukt mysig - raka motsatsen till hårdrock, men det är trevligt det också.
Andra händelser i veckan: har upptäckt att kebabpizza kan vara riktigt gott. Har gjort ett matteprov som jag i alla fall tror att jag inte failade sönder. Har gått i en pärlaffär med Petra och specialbeställt ett armband. Har lekt jultomte och gett bort en burk PEPP-arkakor "anonymt" (anonymiteten gick inget vidare dock, min handstil är tydligen rätt speciell).

Dagens lilla glädje-grej: att få reda på att en god vän kan gå på Jul på Liseberg trots att hon först inte trodde att det gick. Så det ska bli niiiice.
Sweet dreams <3

Hardrock hallelujah

Vi har inte jättemycket att göra i skolan.
Nä.
Hrm.
Satteh... jo.
Liksom.
Så vad gör man då?
Svar: sitter med korslagda ben i skrivbordsstolen och äter macka, skriver ett onödigt litet inlägg och utforskar ny musik, för tillfället Toxicity med System of a Down. Är lite trött på (let's face it) lite mesiga Josh Rouse och Jamie Cullum. Satt idag på matten och lyssnade på musik med Oscar som spelade några metal/hårdrockslåtar, och jag blev grymt sugen på att fortsätta lyssna. Vilket jag också gjorde när jag kom hem. Har faktiskt saknat rocken. Det var längesen jag lyssnade på det.
Helgen har tillbringats med ett imponerande misslyckat lussebulle-bak, mycket sömn och ännu mer gitarrspelande.
Lussebullarna blev rosa eftersom saffranen inte egentligen var saffran. Vet inte vad det var (dock inte vallmo. Vi gjorde alltså inga opium-bullar, tyvärr). Vi köpte det i Egypten i vintras och blev förmodligen grundlurade, och följaktligen blev lussebullarna typ... vetebröd. Eller nåt. De smakade ju inte illa direkt, men de erbjöd inte smaklökarna nån större upplevelse. Jag tror att min kära mor slängde ut dem till fåglarna.
Förkylningen börjar (ta i trä) släppa lite efter att ha vilat hela helgen, och jag är inte så trött eller hes längre. Som Miranda säger: det rockar.
Har kommit på ett litet gitarr-riff som jag har lekt med under helgen, vilket har varit väldigt trevligt men gjort att mina fingertoppar är uppspelade och ömma. Värt, dock.
I högtalarna just nu: Show me how to live med Audioslave. Ååhh det var längesen.
Kvällen ska enligt planen tillbringas hos Petra som har glögg/smyckeskväll. Hon gör för övrigt grymt snygga smycken, och jag har med mig stora tjocka (okej då, väldigt nedbantade) plånboken ikväll. För mysig läsning och inspriation, klicka här!

Moralisk fråga: är det fel att egenmäktigt besluta att ta längre rast, bara för att man sitter i estet-korridorerna med en god vän och varsin gitarr och har skitmysigt?

Dagens lilla glädje-grej: att träffa en kompis på bussen som jag inte sett på länge och saknat.
Sweet dreams <3

Onödighet = soft

Jag älskar att sova onödigt länge, ta onödigt lång tid på mig att gå upp, sen ta en onödigt lång frukost framför en onödig film. Det unnade jag mig nämligen imorse. Och när filmen var slut tog jag en (förmodligen) onödigt lång dusch, satt onödigt länge vid datorn och lyssnade på musik (som dock är nödvändig). Mina enda planer för dagen har varit att tvätta håret och baka lussekatter, och då håret är tvättat ska jag alldeles strax börja baket. Syrran och Linn kommer snart och ska hjälpa till.
Var igår på den sedan länge framemotsedda Ram di dam-konserten på Fängelset. Lokalen var något mindre än jag trott och publiken något större, men annars uppfyllde bandet mina förväntningar ganska väl. Vi stod rätt nära scenen, och då det var några överdrivet glada fans i publiken blev det en hel del knuffande och jag var nära att ramla framlänges över gitarristens fötter vid ett tillfälle. Det var i och för sig så sjukt att det var kul, och jag sjöng skrattande med i låtarna. För 40 spänn är jag nu också stolt ägare till Ram di dams EP. Ska lägga in på iPoden och lyssna sönder.
Har by the way fått tandställningen nu. Det gör lite ont och jag kan inte tugga ordentligt eller bita, men den syns i alla fall inte så mycket. Så det blir nog bra. Om ett tag.
Är otroligt hes, och det låter skitkul. Vill nästan inte hålla tyst för jag börjar skratta åt mig själv. Det är nog inte så smart eftersom rösten då inte lär läka på ett tag, och då kan jag i sin tur inte sjunga. Vilket stör mig. Spelar bara instrumentala grejer nu - och det är ju kul i och för sig, men tröttsamt i längden.

Och imorgon är det andra advent. Satan vad tiden går. Ack ack ack.

Dagens lilla glädje-grej: att pappa kommer in i köket med gitarren, börjar spela Be yourself med Audioslave, och när gitarrsolot kommer sjunger vi båda med för full hals weeweeweeweeeeweeeeeeweeeeeeeee. Det lät så underbart förjävligt.

Litet litet smakprov på fragment av Ram di dams spelning

Sweet dreams <3

Bowie och random stress

Jag känner mig så originell. Har börjat knarka David Bowie. Till skillnad från alla andra, liksom.
Vaknade imorse och hade ingen röst överhuvudtaget. Skulle säga godmorgon till mamma och fick bara fram ett litet fågelunge-liknande ljud. Kändes inte alls särskilt bra eftersom vi skulle ha en muntlig examination samma förmiddag - och det är ju svårt att få fram sina kunskaper om allt man kan säga är "eeEEEEEeeepiiiiiIIIIIIp *host host* uuuUäääääÄÄÄrrrr". Som tur var klarade rösten upp sig lite framåt halv elva-tiden, och jag lät bara hes och som om jag var i målbrottet. Följaktligen har folk skrattat åt mig hela dan. Men det är lugnt, jag kan bjuda på det. Jag tycker själv att det är rätt kul, och när jag skrattar får jag ibland bara fram ett litet pip vilket låter fruktansvärt komiskt och gör att jag börjar skratta ännu mer. Så det gör liksom inget.
Älskar vädret nu, för en gångs skull. Soligt, svinkallt och frostigt. Det var så sjukt fint imorse när jag åkte till skolan. Jag älskar Göteborg i gryningsljus.

Det är en grej som förvirrar mig lite: att jag nästan blir mer stressad framför facebook än en oöppnad mattebok. Att sitta och vänta på svar gör mig i princip lika obekväm som att fingra på boken och tänka att jag borde öppna den. What the fuck? Vad är grejen med det, liksom? I alla fall har den här insikten gjort att jag tänker nog tillbringa lite mindre tid framför datorn i fortsättningen, eftersom det mest gör mig stressad (sen är det ju kul också. Hehe, det är ju därför jag gör det. Hehe. Hehe). Och tänk vad mycket tid jag skulle få över till läxor och plugg! Svindlande tanke.

I högtalarna just nu: Rebel rebel med David Bowie. Myyyysig.

Dagens lilla glädje-grej: att, tillsammans med praktiskt taget halva klassen, sitta i entrén och plötsligt höra estetarna sjunga lucia-sånger i trapphuset, börja le mot varandra och känna julstämningen komma krypande.
Sweet dreams <3

Making love with his ego
-David Bowie. (Jäkla geni han är.)

M för musik, musik och musik

Lyssnar för tillfället som vanligt på musik på datorn. I högtalarna just nu: A liar to admire med älskade Ram di dam. Galet pepp, ska på deras konsert på fredag. Ska bli så jävla kul. 80 spänn, vad är det liksom? Spelningen är på Fängelset, biljetter finns att köpa till exempel på Ticnet eller Pustervik.
Imorse började dagen med två timmar musik. Min kära förkylning klamrar sig fast och har nu börjat angripa lungorna och rösten så jag låter lite udda ibland - exempelvis när jag sjunger. Därför var det väldigt intressant att försöka sjunga Clocks med Coldplay samtidigt som jag låter som en skadskjuten kråka i målbrottet. Dessutom var basisten sjuk så jag fick hoppa in på bas samtidigt som jag sjöng. Inte för att basgången var särskilt komplicerad - men, eh... tja. Den simultankapciteten har jag inte riktigt. Det funkade i verserna och refrängen, men i sticket fick jag helt enkelt släppa basen och koncentrera mig på att försöka hitta tonerna som gärna flydde iväg. Jag vet inte om jag ska ta det personligt.
Igår var jag på solidaritetsgala på Världskulturmuséet. Estet-tvåorna på skolan hade konsert, och fanihelvete vad grymma de var. Ursäkta, men allvarligt. Den scennärvaron och spelglädjen fick nästan Coldplay att framstå som svala (bara nästan, men ändå - det säger en hel del när det kommer från mig). De spelade i ensembler på fem till åtta pers: vissa var självklart mindre bra än andra, men de som var bra var så sjuktjävla bra. En grupp, till exempel, hade några blåsinstrument. De hade gjort en något jazzigare version av Gnarles Barkleys (tror jag han heter?) Crazy. Tjejerna som sjöng höll på att få mig att börja gråta, vilket ändå är en bedrift på en sån låt. Det syntes bara så tydligt att det var precis just där de ville vara, precis just då. De ville verkligen stå där på scen och spela.
Och jäääävlar, det ville jag också.
I alla fall: det var så sjukt bra. Jag blev verkligen imponerad. Och glad.

Borde nu plugga geografi och matte. Hela klassen stressar upp sig till fenomenala höjder, något jag i och för sig kan förstå. Men jag orkar inte riktigt bli så hyper. Matteläraren är inte den bästa jorden skådat direkt, och det är alla överrens om, och alla är skitoroliga för att han ska ge oss ett översvårt prov som ingen fixar. Visst, det känns inte jättekul. Men ändå: det är svårt att plugga till ett matteprov, och det enda man kan göra är sitt bästa. Så jag chillar lite på det. Tar det som det kommer. Jag ogillar starkt matte (observera den förfinade termen) men jag gör så gott jag kan och hoppas att det räcker tillräckligt långt.
Geografin däremot (som blev uppskjuten från i måndags till imorgon, tack då, Per) är jag lite orolig inför. Många jag har pratat med fick nervösa sammanbrott under examinationen, vilket jag inte alls tycker låter lockande. Så det ska jag nog sätta mig med lite nu. Ska i och för sig träffa Nora lite tidigare imorgon och gå igenom det sista så vi kan stressa upp oss tillsammans, så det känns ju skönt med någon annan som mår lika dåligt. Jippie, liksom.

Dagens lilla glädje-grej: att, under en välförtjänt fem minuters förträngning av allt vad skolarbete, pliktkänsla och ansvar heter, sitta i cafét med Miranda och en gitarr och ignorera de lärare som går förbi och ger oss missnöjda blickar.
Sweet dreams <3