Tid, ungdom och Borat

Kanske är det bara jag som går omkring och grubblar - men har ni nånsin tänkt på hur jävla mycket tid som går åt till saker man egentligen inte vill göra? Jag vill inte plugga, men jag måste. Jag vill inte diska, men jag måste. Jag vill inte gå till skolan, men jag måste. Jag vill inte ha en sån här äckel-klass, men jag måste.
För guess what, jag har inget val. Jag blev född här, så vad kan jag göra? Jag blev född in i det här livet. Och jag kan inte gärna vända ryggen mot det, det vägrar jag göra.
Tid, var det ja. För varje jävla sekund som går blir vi äldre, för varje minut vi slösar bort med passivt TV-tittande dör vi en smula.
Jag vill inte dö för varje sekund som tickar iväg. Jag vill kunna pausa, stanna upp, tänka efter, utan att hela tiden känna att jag måste leva nu, måste uppleva nu, det måste hända nånting nu. Jag vill inte behöva stressa på mitt liv. Vad jag hatar den där pressen - man måste bli lyckad, och man måste bli det snabbt. För snart blir vi gamla - åh fan, gamla! Som samhället hatar de gamla, de äldre, de som inte längre är unga.
Det är vi som har makten. Det kanske vi inte märker av, för lagligt sett kan vi inte göra ett skit. Men inofficiellt är det vi som är kungar. Fundera på det. Alla vill ju vara unga. Hur många förmodat föryngrande produkter ser vi inte i våra föräldrars badrumsskåp?
Men ungdomen är bara tillfällig. Snart är det vi som sitter där på en parkbänk och undrar vart livet tog vägen.
Fan, vad jag inte vill att det ska hända mig. Jag vill ligga där på min dödsbädd, kunna le och säga att jag har levt. Att jag har levt så fullt och lyckligt jag kunnat, och att jag inte ångrar något.
Just det är det kanske lite för sent för. Jag ångrar vissa saker, men ingen av dem är livsavgörande på något sätt.
Men vafan. Jag har förhoppningsvis många år kvar.

Och, "Borat": Jävlar, vad jag tycker synd om dig.
Förresten, det var ju lite intressant att du visste mitt efternamn trots att jag aldrig skrivit det nånstans. Och återigen - gillar hemsidan.

Chris Martin, min hjälte!

Scared of losin' all the time
He wrote it in a letter, he was a friend of mine
He heard you could see your future
Inside a glass of water with ripples and the lines
And he asked "Will I see heaven in mine?"

That is just the way it was
Nothing could be better and nothing ever was
Oh, they say you can see your future
Inside a glass of water, the riddles and the rhymes
Will I see heaven in mine?

Oh, son, don't ask
Neither how full nor empty is your glass
Cling to the mast
Spend your whole life living in the past
Going nowhere too fast

So he wrote it on a wall
The hollowest of halos is no halo at all
Televisions selling plastic figurines of leaders
Saying nothing at all
And you chime, stars in heaven align

Oh, son, don't ask
Neither how full nor empty is your glass
Cling to the mast
Spend your whole life living in the past
Going nowhere too fast

What are we drinking when we're done?
Glasses of water

-Glass of water, Colplay, Prospect's March EP

Utrota förstoppade chaufförer!

Till vänster har vi en bild som jag tycker representerar FN-rollspelet alldeles perfekt.

Efter två hela dagar instängd i ett rum med trötta, frustrerade och irriterade femtonåringar är jag ute. Har precis avslutat en sånglektion och känner mig lagom värdelös. Så ser jag på avstånd hur min spårvagn kommer åkande mot hållplatsen (kanske att ni börjar ana vartåt detta lutar). Spårvagnen stannar och öppnar dörrarna, jag springer som en galning mellan bilar och trafikljus. Och precis när jag korsar spåret och tänker att åh jävlar, jag hann, så plingar dörrarna glatt till och vagnen åker iväg utan mig. Jag hade alltså, bara för att förtydliga, spurtat sjuttio meter och var ungefär en och en halv sekund från att hinna, men chauffören väljer att inte vänta in mig. Så jag står där, handfallen och jävligt irriterad, och flämtar och spottar ur mig mindre passande ord.
Så istället för att vänta i två sekunder med att stänga dörrarna så tuffar chauffören iväg med ett litet skadeglatt leende bakom vindrutan.
I alla fall tror jag det. Det såg ut så.
Men å andra sidan - kanske jag har fel. Kanske, kanske, kanske (fast inte så jäkla troligt, för jag gillar att tro det sämsta om folk), så såg han mig inte. Eller kanske hade han bråkat med sin fru och ville hem snabbt för att ställa allt tillrätta. Eller så var han förstoppad.

Det är så mycket som inte syns. Så jäkla mycket som ligger under ytan, men som ingen nånsin ser. Så många tankar som aldrig talas högt.
Och det är så frustrerande. Att göra så mycket man kan, för att få erkännande till exempel, men allt man får är en uttryckslös blick. Jag känner till den blicken. Jag uppfann den blicken. Jag är så oerhört kass på att säga sånt jag egentligen vill. Så här kommer en liten början:

Jag älskar er, mamma, pappa och syrran. Jag älskar er, alla mina vänner. Ni är helt underbara allihop och jag skulle aldrig vilja skiljas från någon av er.
Däremot blir jag jävligt förbannad på er emellanåt, men så är det bara. När det kommer till kritan så älskar jag er ändå. Och jag tror aldrig att jag har sagt det. Och jag kommer förmodligen aldrig att göra det heller, för det är lite genant. Mycket lättare att skriva det.

Det är antagligen en del av problemet. Att skämmas för att säga såna saker. Jag är inte riktigt säker på varför man - förlåt, jag pratar för alla igen, jag menar - jag, skäms för det, tvärt om borde man - jag - vara stolt över det. Väldigt konstigt faktiskt.

Och imorgon ska vi dansa!

Sweet dreams,
Lambda

"Speaking words of wisdom..."

På onsdag ska vi leka vuxna. Då ska vi sitta vackra, ordentliga och uppklädda som FN-delegater i aulan. Vi ska låtsas att vi förstår vad vi håller på med, vi ska låtsas att vi tar ansvar och att det är det roligaste som finns.

Men det är det inte. Jag hatar ansvar. Det är skitläskigt. För om man misslyckas gör det ont.

Men på onsdag ska vi sitta där med diplomatiska leenden och låtsas vara vuxna. Vi har förberett oss i några månader, och på onsdag är det dags för la grande finale.
För vuxna är väl ansvarstagande, diplomatiska, allvetande och allmänt bättre människor än vad vi är?
Eller? Kommer ens värde med åldern?

Nu blev det väl intressant? (Wanna-be Ingrid, ja.)

Kommer vi sitta där om säg tio år och plötsligt veta allt? Kommer vi vara så mycket visare bara för att vi anses vara vuxna?
Hoppas att det är så det funkar. Jag skulle gärna bli vis så fort jag fyller arton. Det vore ju onekligen väldigt smidigt. Får gå ut på krogen och bli vis samma dag - vilken födelsedagspresent.

Men nä, jag tror inte det är så det funkar. Vishet är väl inte något som bara kommer av sig självt. Jag tror, personligen då va, att sann intelligens och vishet kommer när man växer, och växer gör man när man kommer ut ur en kris.
Tror jag.
Som vanligt utgår jag från mig själv. Såklart. Men i höstas mådde jag psykiskt ganska kass, och gick omkring i några månader och darrade (gjorde faktiskt det, vet inte varför, men så var det), men när allting löste sig märkte jag att jag hade förändrats. Kanske att ingen annan märkte det, men jag kände mig... äldre. Som om jag kunde lita mer på mig själv, som om jag verkligen hade växt. Om jag hade blivit just visare vet jag inte, men jag hade definitivt växt. Och det är jag rätt säker på att jag inte hade gjort om jag inte hade gått igenom just den krisen. Kul var det inte, men säkert nödvändigt.
Inget ont som inte har något gott med sig, right?

Så vad jag menar är att vuxna (heliga, allsmäktiga vuxna) inte nödvändigtvis är så mycket smartare än vad vi är. Vissa är ju det - da - men bara för att vi är tonåringar ska vi inte bli nedvärderade. Vilket vi ju ofta blir, tyvärr.

Jävla tonårsligister som ger oss dåligt rykte, asså.

Define me!

Hur många gånger har man inte sett någon som har lagt upp en bild på till exempel bilddagboken.se och sagt "Kommentera bilden så får ni veta vad jag tycker om dig"?
Och hur många gånger har man inte gjort just det, kommenterat bilden, ivrig att få veta hur andra ser en? (Ivrig att få veta vem man är, kanske?)

Hur många gånger har man inte önskat att man kunde ta sig in i någon annans huvud för att få veta vad de tycker om en? Hur många gånger har man inte uppgivet tittat på ett slutet ansikte och undrat vad man gör för fel?

Alltid detta desperata behov av bekräftelse. Alltid detta sökande efter definition, av att vilja veta hur man uppfattas av andra, hur man kan bete sig för att bli ännu mer älskad.
Det är inte så konstigt, kanske. Vem gör inte så? Och jag säger inte att det är fel. Jag tänker inte säga att det är löjligt att vilja veta vem man är. Jag menar bara att det är synd. Att man inte vågar lita på att man är tillräckligt bra som man är.
Jag är så jävla less på att behöva tvivla. Jag tvivlar på allt. Ingenting är säkert, ingenting är heligt, ingenting är enkelt. Jag vill inte tvivla på mig själv, jag vet att jag inte behöver, jag vet att jag är helt okej, mer än så, jag är bra.
Men det finns hela tiden en liten klåda i bakhuvudet, som plågar mig så fort jag börjar bli nöjd. Som säger att jag inte kan gå och börja bli stolt över mig själv helt plötsligt.

Sådan självmotsägelse. Vi vill så gärna höra att vi är bra, vill bli bekräftade som sagt, men samtidigt kan vi inte bli helt nöjda. Aldrig helt nöjda.

Kom just på att jag, utan att tänka på det, pratar för alla. Kan jag självklart inte göra. Men jag vill gärna tro att jag har hittat en liten, liten del oförfalskad sanning.
Har jag rätt? Känner ni igen er? Eller är jag helt fel ute?
Jag kan bara prata för mig själv. Men om det är något jag har börjat förstå, så är det att jag inte är så jäkla unik som jag trodde. Jag är inte ensam om alla problem.
Tack alla, som delar min olycka. Det får mig faktiskt att känna mig lite mindre ensam...

Tokpressar-konsten

Plugg varje eftermiddag. Sen träning, lite kvalitetstid med familjen, sen lite mer plugg, sen utmattad i säng. Vrida sig rastlöst en stund och stressa upp sig innan man äntligen somnar. Nästa dag ser likadan ut. Och nästa efter det. Kanske att man hinner träffa en kompis emellan. Sen helgen och sova så länge som möjligt, sen träffa kompisar och försöka hålla uppe nåt sorts sken av socialt liv.
Vi ska få bra betyg, vi ska ha många vänner. Vi ska ha en någorlunda funktionell familj, och självklart ska vi vara jävligt snygga också. Inte äta den där extra godisbiten vi egentligen är sugna på, inte glömma att köpa ny mascara när den gamla tagit slut. Vi är de vackra, roliga, smarta, trevliga, coola, vi är kort sagt de perfekta. Vi måste vara de perfekta.
Det är helt normalt. Inget konstigt.
Inget konstigt?
Nåja. Vi är vana.
Är det rätt? Hälsosamt? Rättvist?

Press. Ni vet den där pressen, som verkar suga ut syret och gör att ni andas snabbare och snabbare, att hjärtat bultar, att ni blir yra och panikslagna.
Men varför, för vad? För att vi förväntas göra allt rätt? För att vi skulle bli totalt utstötta om vi inte gjorde det?
Kanske man borde lägga av.
Men kan vi lägga av? Skita i skolan, alla ogjorda läxor, alla falska leenden riktade mot de vi i hemlighet viskar jävla idiot om, alla krav vi samlar på oss? Eller har det blivit en så stor del av oss att vi inte vet hur vi ska vara utan det?
Hur skulle livet se ut om vi verkligen gjorde allt det vi pratar om; skita i allt och bara leva, bara leva och försöka lista ut vad som gör oss lyckliga - skulle samhället överhuvudtaget fungera?
Jag tvivlar lite på det. Kalla mig cynisk, men om samhället var konstruerat för att göra alla lyckliga, varför verkar alla vara så jävla deprimerade?

Inte undra på, med våra ideal. Skitsnygg, skitsmart, skitpopulär. Vem kan rimligtvis uppnå allt det där?

Hur blev det såhär? Hur blev de här idealen våra, hur hamnade pressen på oss? Är det här vad det är att leva - att ständigt söka efter perfektion?

Vems perfektion?

Känslokalla James McAvoy

Häromdagen såg jag "Wanted", en helt hejdlös actionrulle med James McAvoy, Angelina Jolie och Morgan Freeman. Och jag kunde inte låta bli att tycka att den var rätt underbar. Allting var ju så härligt enkelt!
Killen var en tönt till nobody, och sen - bara sådär - så söks han upp av en skitsnygg tjej som utan omsvep berättar att hans pappa var en jävligt bra lönnmördare. Sen får killen panik - you can't blame him - och upptäcker att det faktiskt är sant. Så han gör slut med sitt gamla liv och övergår till att bli tränad till mördare på heltid.
Hans mål är att döda den som skjöt hans pappa, men i slutet får man veta att sällskapet av lönnmördare som han tillhör hade ljugit för honom hela tiden. Den som dödade hans "pappa", var egentligen hans pappa. Som killen dödade innan han fått veta det.
Lite Star Wars över det, va? "I am your father, Luke..." Anyway.
Den här kvalitetsfilmen hade en (...) brist, däremot. Vid ett tillfälle klagar killen över att han inte känner nånting. Och det stör mig faktiskt. Han får gärna volta med bilar och hoppa ut genom fönster utan en skråma, men när han går och säger att han inte känner nånting, då blir det bara sjukt.
För, ärligt talat - hur kan man inte känna nånting? Hur kan man gå omkring i ett emotionellt vakuum och bara skita i allt?
Mitt problem är det motsatta. Jag känner för mycket. Jag blir helt knäpp ibland, alla känslor som virvlar omkring, flammar upp och dör igen, tårar och skratt omvartannat. Det om något är utmattande. Skolan, visst, familjen, visst, men alla dessa känslor är riktigt uttröttande.

Visst. Jag vet. Tonåring. Say no more, nudge, nudge. Jag vet att det är helt normalt. Men hur fan kan man vara så avskärmad att man inte känner nånting? Det kan jag bara inte greppa.

Inte för att den där filmen gjordes för att vara verklighetstrogen, i och för sig. Men ändå.

Trist

Okej, idag blir det ett helt vanligt inlägg. Inga filosofiska, samhällskritiska undertoner, bara kort och gott vad jag har haft för mig idag.

Satte klockan på nio (!) och åkte ner på stan för att käka brunch på Fröken Olssons med Emma, Linn, Theresa och Anna. Hur mysigt som helst! Massa gott bröd, yoghurt, ägg (vissa var i och för sig helt okokta, det blev lite fel där, haha) och självklart minimuffins i stora lass. Mycket gott. Sen, några ton mat och nästan tre timmar senare, tog jag mig hem och pluggade lite. Har en massa läxor tills på måndag som kändes sådär roligt att ta itu med...
Och nu ska jag alldeles strax iväg på Bo Kaspers-konsert. Lagom härlig avslutning på dagen :)

Vi lever ju så jämställt här i Sverige

Det är två minuter kvar innan lektionen börjar. De flesta i klassen har hittat till klassrummet och väntar på läraren. Några killar står framme vid talan och ritar skämtteckningar av varandra. Någon ritar dit bröst på en annan.
Läraren kommer in i klassrummet, kastar en blick på tavlan och ber dem sudda. Killarna flinar brett mot varandra och gör till slut som de blir tillsagda. Utspridda på sina platser sitter tjejerna och slår upp anteckningsböckerna med pennan i handen. Läraren börjar till sist lektionen och börjar prata om exempelvis hur man tar tempus på "eat". Det hinner gå tre och en halv minut innan läraren får avbryta för att säga till en kille som pratat lite för högt med sin kompis. Killen flinar men ber inte om ursäkt.
Efter ytterligare fem minuter får läraren säga till en annan kille som börjat skratta högt.
Proceduren upprepas med några minuters mellanrum, tills en tjej får en svidande utskällning för att ha viskat några ord till sin bänkgranne.
"Prata och skoja får ni göra på rasterna", fräser läraren ilsket och ger dem ett surt ögonkast. Tjejerna rodnar och säger ingenting mer på letionen, medan killarna glatt pratar på.

Undersökningar visar att killar pratar två tredjedelar av tiden i klassrummet. De uppger också att de tycker att de följer med bra i undervisningen, medan tjejer säger att de ofta känner sig osäkra och inte får så mycket hjälp som de behöver.
Inte undra på det - lärarna lägger (bevisat) ner mer tid på killarna än på tjejerna.
Trots detta får tjejerna nästan alltid bättre resultat på proven och bättre betyg.
Mest uppmärksamhet, bra som dålig, får lågpresterande killar. Minst uppmärksamhet och bekräftelse får högpresterande tjejer.

Känns det här möjligtvis igen?

White Shadows

Skuggor,
snabba skuggor på fasaden.
Undrar alltid om, undrar alltid hur
Vill så gärna veta, måste veta om
Men skuggor på fasaden
skuggorna som skrämmer
De är feghet,
skuggor,
snabba skuggor på fasaden.

Livet är skor.

Ibland känns livet som ett par för små skor. Man får skavsår och det är allmänt irriterande, men det är inte outhärdligt. Bara nästan. Sådär att man vill skrika men inte egentligen vågar. För det är ju faktiskt bara för små skor. Ingenting att beklaga sig över.
Så man går omkring och lider i det tysta, hoppas att det blir bättre utan att man själv ska behöva göra något.
Och efter ett tag så töjs skorna ut. De formar sig efter foten, blir mjuka och ganska bekväma. Kanske att de trycker lite här och var, men det är för jobbigt att skaffa ett par nya, och de är ju faktiskt ganska okej ändå. Och så ser de ju bra ut.
Och där flyter man omkring, liknöjd men trött och frustrerad. För skorna trycker fortfarande lite. Men inte tillräckligt för att man ska orka göra någon drastisk förändring, för det är ju... okej som det är.
Ibland känns livet som ett par för små skor. Men ibland känns det ganska bra också. Och det är jävligt lätt att glömma.