C'est dur, merde

Grov aggression på franska. Vaihelvete. Det är så sjukt att det inte ens är kul, det är bara så jävla överkomplicerat. Liksom en massa ackusativobjekt och dativobjekt som man inte vet när i meningen de kommer och särskilt inte när det är massa verb i passé composé eller gud förbjude reflexiva verb och så ska man plötsligt ha être som hjälpverb och sen typ ska man ha il les leurs ELLER il blablabla och så ba vafan och så gör man rätt på ungefär hälften av uppgifterna och så fattar man inte vad exakt man gör fel och bara slänger boken i väggen och börjar svära för sig själv och klampar ut ur rummet och så ringer Oscar och så snackar man skit om franska i några minuter. Jävla uttråkad sadist som uppfann fransk grammatik. Morr.
Tur att min kära far hittade lite Beatles-musik som jag försöker lugna ner mig till. Åh så fint.
Helgen har varit lugn och spenderats med gamla vänner. I fredags var jag bara hemma och gick och lade mig tidigt och sov länge (nu börjar förkylningen ge med sig, yeah), och igår gick jag på stan med Alice på dagen och på kvällen blev jag våldgästad av Hannah och Karin. Det var sjukt mysigt, vi satt på mitt rum praktiskt taget hela kvällen med lite frukt och godis och varm choklad och Håkan Hellström i högtalarna. Rätt inställning.

(Går)dagens lilla gläjde-grej: att, i rulltrappan ner från MQ:s butik på Kungsgatan, börja dansa loss till nån dålig technolåt med Alice, komma ut på gatan och låtsas som ingenting.
Sweet dreams <3

A for addiction

Sitter och gäspar framför teven och en svärande far som inte får igång Voddler. Veckans andra kladdkaka är nyss ute ur ugnen och sprider en sån där mysig, hembakad doft i huset, vilket jag gillar starkt. Känner mig dock lite ynklig - mår en aning illa, förmodligen inbillat, eftersom jag vet att Oscar (den stackaren) precis åkte på vinterkräksjukan och jag är lite rädd att jag kan ha blivit smittad. Vilket vore bajs. Jag är inte, repeterar inte, sugen på att bli sjuk nu. (För det brukar jag ju vara, liksom.)
Dagen har flutit förbi i ett moln av ingenting med inslag av risgrynsgröt och lätt patetiska försök till koncentration på lektionerna. Det har varit ganska trevligt, trots allt.
Och i onsdags var det uppspel med musiken. What's the word I'm looking for? Förjävlaaskul? Bästajaggjortimittliv? Härligastekänslansomfinns?
Nåt sånt.
Var nervös som satan innan, såklart. Bandet hann inte soundchecka eller repa en enda gång innan vi skulle upp på scen, och så fort jag hade presenterat oss i micken kände jag halsen snöras ihop och trodde jag skulle tappa rösten. Första verserna blev lite skakiga, men sen tog vi oss. Tror aldrig vi har varit så tajta på ett rep som vi var under spelningen. Intressant.
Såg ingenting uppifrån scen, var helt bländad av ljusen, men skymtade en massa silhuetter i den grå massan. Greppade micken med båda händerna och bara visste att alla tittade på mig. Just precis då ägde jag hela lokalen.
Kändes det som. I alla fall.
Och det var rätt kul.
Jag är besatt av musik, I know. Jag tror verkligen jag är det.
Och igår köpte jag en Miles Davis-skiva för 50 spänn. Och ja, jag erkänner: jag är skiv-shopping-beroende.
Just nu: sitter i min toppiga wannabe-indie-mössa, kollar på Coldplay på MTV World Stage och dör lite på Cris Martins oändliga passion och energi.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta på vagnen hem genom ett minusgradigt Göteborg med Miles Davis trumpetsolo i öronen, titta ut genom en frostig fönsterruta och se stadsljusen bli oskarpa.
Sweet dreams <3

Ser ni hon i mitten där? Som sjunger? Yes, yes it is me.

Lite för fint

Fanfarlo – The Walls Are Coming Down

För att musik är. Precis vad vet jag dock inte.

Håkan Hellström sjunger fan inget bra...

...men dansar gör man likaväl.
Igår blev det shopping med syster och mamma, kvällen spenderades med Hedda, Hilda och Miranda hemma hos Marcus med ett par filmer och en satans massa chips. När jag kom hem strax efter midnatt stack jag in huvudet hos familjen och sprang sedan upp till Alice en liten stund och hann flumma lite innan jag sprang hem igen och ramlade i säng.
Idag gjorde jag och Hedda en beundransvärd ansträngning att försöka plugga. (Definition av plugg: ihopplattade chiabattabröd med choklad-sojadryck, en liten bärbar dator, ett block och en massa flum. Ja, det är så det ska vara.)
Åh, by the way. Åkte fast för en fucking biljettkontrollant igår, fick en liten faktura på 1200 spänn. Känns så gött. Hade tänkt spara en massa pengar inför sommaren.
Kan man ju glömma. Yey.
Men jag tänker inte grubbla mer över det nu. Ibland är man bara korkad, så är det.
Ikväll ska far min firas, lite i förskott sådär. God mat och lite släkt på det.
Dagens lilla glädje-grej: ...
You know what? Idag behöver jag ingen. Eller, vet inte vad jag ska välja snarare. Livet är bara så jävla bra.
Jag fattar inte att jag kan säga det, att det faktiskt är sant.
Förlåt. Jag tjatar. Det låter jättetöntigt.
...I'm sorry, I just don't give a fuck.
I'm just tryin' to show you,
what life could be, if you
Saw it like me
-Låt.
Sweet dreams <3

Tram session, Lambda style

Vaknade med grov ångest imorse, helt oförklarligt. Segade mig iväg till vagnen och satt med pannan mot fönstret och tittade håglöst ut på snömodden som kantade vägen. Fick syn på en reklamskylt vid Berzeliigatan och suckade tungt och började obsessa lite över konsumtionssamhället, människors girighet och allmänna svinighet. Ni vet sånt där man brukar tänka på klockan åtta en torsdagsmorgon.
Men. Så fick jag syn på en kvinna (jag tror att hon hade på sig en färgglad kappa, men det kan hända att jag ofrivilligt har rekonstruerat minnet) som gick av vagnen och in i armarna på en kille som fullkomligt lyste upp när han fick syn på henne. De kramade om varandra och skrattade åt något som tjejen sade. Mitt framför reklamskylten, som för mig för tillfället representerade ett förtappat människosläkte.
Så körde vagnen iväg i slasket.
Jag lutade huvudet mot fönsterrutan igen. Blundade lite. Lyssnade på Anthony Keidis röst i hörlurarna och stängde ute ljuden från spårvagnen. Öppnade ögonen igen när vagnen ryckte till i en kurva, och när mina av sömnbrist grumliga ögon hade ställt in skärpan såg jag lite andra saker än innan. Inte sådär att det var nåt halleluja-moment. Jag fokuserade bara på andra saker. När jag såg en löpsedel som annonserade om kaoset på Haiti tänkte jag inte automatiskt på hur jävligt livet kan vara, utan på hur många som ändå frivilligt engagerar sig och försöker hjälpa. Och när en tjej på hållplatsen stod och smsade var inte min första reaktion jävla konsumtionssamhälle utan det faktum att hon kommunicerade med någon vän.
Hur jävlig kan världen vara om det finns så mycket kärlek?
Det handlar så mycket om hur man väljer att se saker (ja, jag sade välja). Vi har, som rationellt tänkande varelser (det lät liberalistiskt, men ni fattar vad jag menar) möjlighet att välja hur vi tolkar saker. Om vi vill vara lyckliga eller inte.
"Öööhh daa, vi vill ju vara lyckliga eller!?!?!"
Såklart. Men ingen annan kommer göra dig lycklig. Ansvaret är, när det kommer till kritan, ditt eget. Vill du se saker positivt eller negativt?
Förenklat, of course. Men ändå. Lite så är det ju. Vi är ansvariga för våra egna liv, det är ofrånkomligt. Så, liksom... bli lycklig, dammit. Så blir alla glada. Och så löser vi alla världsproblem med kramar och blommor och kattungar.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta på båten hem med Patrick Wolfs röst i öronen, titta ut på isflaken på väg in mot Lilla Bommen och tänka att det här är vardag och bara känna mig fullkomligt tillfreds.
Sweet dreams <3

Jazz och snuva

Alltid, asså varenda gång när vi har helvetesmycket i skolan lyckas jag bli dålig på ett sätt eller ett annat. Är det inte nån tillfällig grov depression så är det, som i det här fallet, en massiv jävla förkylning. Sitter helt apatisk framför datorn för jag orkar verkligen inte mycket mer. Bara att trycka ner tangenterna är tillräcklig ansträngning. Försökte damma undervåningen förut men höll på att svimma, så jag raglade uppför trappan och tänkte lite naivt sådär att jag kanske kan plugga istället.
Jomen visst. Nog att jag kommer.
Att flytta mig från skrivbordsstolen till pluggsoffan känns för tillfället som en omänsklig prestation.
Lyssnar istället, efter Marcus rekommendation, på Miles Davis. Och brottas med den där sjuk-frustrationen - den där när man inte kan byta till nån bekväm position för man mår liksom dåligt vart man än går.
Trots mitt nuvarande elände (...) har helgen varit synnerligen trevlig. Hängde med Hedda, Miranda och deras kompisar på en fest i fredags där det fanns en massa trevligt folk. Lördag dag spenderades med halvhjärtade försök till att plugga, och sedan film- och sushikväll hemma hos Hilda. Ja, ni såg rätt - sushi. Jag är som bekant (för många av er, i alla fall) allergisk mot fisk, men vegetarisk sushi fungerar mycket bra det också.
Är nu övertygad sushi-älskare. Gillar't och så.
Ser på facebook att hela klassen sitter och pluggar och får lite lätt panik, så nu ska jag tamejfan sätta mig med nånting och plugga järnet.
Jo, det ska jag.
Om bara segheten i hjärnan kunde släppa lite.

(Går)dagens lilla glädje-grej: att, tillsammans med mina sköna lirare till kompisar, sitta i ett kök med en flaska coca cola, en burk pepparkakor och en liten skål saffransglass, prata om ingenting särskilt och bara känna den där kravlösheten som så ofta kännetecknar vänskap.
Sweet dreams och krya på mig ;D <3

Schizofreni i vardagen

Som så många andra gånger börjar jag det här inlägget med korslagda ben i skrivbordsstolen, musik i högtalarna och en lätt naggande huvudvärk. Går omkring och skrotar i pappas tält till skjorta och mår överlag sådär oförskämt bra. Lite lagom slutkörd efter ett spinningpass med gympan. Go klass, skön träning. Näe, asså fan, det går bra nu, kompis det går bra nu.
Har funderat lite grann sådär (mm, visst är det obehagligt när det händer). Vissa människor lyckas få fram mitt sämsta jag, jag kan gå från att vara jätterandom, glad och asskön till att bli tyst och butter eller besser-weissig och osäker. Vad är det som händer där, egentligen? Kan man ha alla de egenskaperna i sig som person, eller, liksom... byter man personlighet, typ? Det känns ju lite tokigt. Men ändå. Man har ju olika sidor, det är de flesta överrens om. Men, då är frågan: vilken är rätt? Vilken av alla sina sidor är man, egentligen? För det känns ju nästan som att man byter Jag när man är med olika personer, you know? Man är inte likadan när man är med sina bästa kompisar som med folk man inte känner som med sin familj. Och med vissa är man en jävligt skön lirare, medan man med andra kan känna sig skitjobbig. Så, vad är man? Skön eller jobbig?
Och så börjar det snurra i huvudet och man blir irriterad på sig själv och går in på facebook istället.
Tja. Så kan det gå.
När man badar med kläderna på.
Hur som helst så tror jag inte att man blir mycket klokare av att grubbla över sånt. Kanske är det helt enkelt så att man har alla dessa sidor hos sig själv, och det gäller att bestämma sig för vilken av dem man gillar mest och vill försöka vara. Och sedan göra sitt bästa för att omge sig med människor som får en att känna sig som den person man vill och försöker vara.
Once again, jag tänker bara högt (eller, okej då, skriftligt). Jag vet ingenting. Jag har inga som helst svar på nånting. Jag är ett intellektuellt russin.

Finaste bilden jag nånsin tagit tror jag. Musik i mänger makes me happiee :)

Dagens lilla glädje-grej: att, när en förkyld, frustrerad och något deprimerad förälder kommer in i mitt rum och försöker sprida negativ energi, jag inte kan låta bli att le en smula och vifta med händerna och hojta här får du lite positiv energi, jag har tillräckligt för oss båda och faktiskt mena det.
Sweet dreams <3

Korkad men glad

Har gjort nånting med min axel som gör att jag har ont.
Och det är ungefär det mest intressanta jag har att komma med för tillfället.
Vi har rätt mycket i skolan och hela klassen (förutom jag och kanske två till) panikar grovt. Vi andra är förmodligen lite för efterblivna för att reagera med lite sån där hälsosam stress. Sitter just nu och lyssnar på musik och känner mig sådär korkad som man bara gör ibland.
Idag har varit en ganska (ursäkta det kanske överdrivet använda uttrycket) random dag. Oscar utbrast mitt under ett samtal som handlade om helt andra saker: Ja, jag har på mig mina flodhäst-kalsonger idag, och på bussen hem började jag och Hilda prata om vad som händer med hår och avklippta naglar om man lämnar dem att mögla (möglar de då? Vad händer liksom, bryts de ner? Vad består egentligen hår och naglar av för grundämnen? Ni fattar grejen). Plus en massa andra grejer. Knasig dag. Det blir gärna så nuförtiden. Not that I mind. Jag gillar't och så.
Borde ju verkligen vara lite stressad för allt plugg. Nåt är feeeel tror jag. *Känner mig återigen jättekorkad*
Har dock gjort en väldigt mysig feel good-spellista. Och alla ni underbara människor har ju en grundläggande rättighet att få ta del av bra musik, och därför unnas ni ynnesten att få länken till min lista (näe vadå självgod, vad menar ni) :
Feel good-lista

Dagens lilla glädje-grej: att prata med nån man inte känner jättebra, lämna samtalet och känna att man känner människan bättre än när samtalet började. Eller att ha en musiklektion med vår ensemble (som i och för sig suger) och när lektionen slutar upptäcka att vi kommit rätt långt.
Sweet dreams <3

Söndag(sångest?)

Rätt trött och en aning mörbultad i nacken efter att ha headbangat på spelning igår. Verkar aldrig lära mig att ta det lugnt med min stackars nacke, men det är ändå värt för det är så kul. Faktiskt.
I alla fall, spelningen igår. Det är nånting med livemusik som gör mig så otroligt lättrörd. Nånting med känslan i publiken, att vara en del i en större enhet kanske, att märka artisternas vansinniga spelglädje och talang. Det är verkligen rubbat hur grymma en del av banden var igår. Ett band, Selsius, fick mig faktiskt att gråta. Vilket jag själv tycker var lite överdrivet, men jag kunde inte hjälpa det. Allt stämde, från scennärvaro till samspel till utstyrsel. Basen liksom höll fast en i marken och sångaren smälte samman text, melodi och mellansnack till nånting som fick mig att rysa och fälla några tårar i smyg.
Massa trevliga människor var med också, såklart. Oscars band Psykbryt spelade vilket var den egentliga anledningen till att vi var där, och Hannah och Hedda och Heddas kompisar var också med som alla är mycketmycket mysiga. Träffade också Amalia och Kicki vilket var lite oväntat men väldigt trevligt. På det hela taget en mycket mysig kväll.
Imorgon börjar årets första riktiga skolvecka. Känns lite som att det blir en rivstart med en satans massa examinationer och debatter. Taggataggatagga...

Det hörs (och syns) lite dåligt, men det här är alltså ett smakprov på Selsius

Dagens lilla glädje-grej: att, när jag sömndrucken och groggy kommer ner för att käka frukost, mamma föreslår att vi drar ner till Incontro för att käka brunch. Vilket jag inte är sen att gå med på. Satan vad gott det var och jag kommer inte behöva äta nåt mer på lääänge.
Sweet dreams <3

Årets mest seriösa dag

...var inte idag. Lätt en av årets roligaste, men definitivt inte seriös. Vilket är lite motsägelsefullt med tanke på att skolan började idag. Har i princip bara gått omkring och garvat, blandat med massa kramar och koppar te. Frös som en gnu och gör det fortfarande - det är så jävla kallt, har aldrig varit med om nåt liknande i Göteborg. Seriöst. Hua.
Jag har inte ett skit att skriva om egentligen, men när jag kom hem idag var det första jag hade att säga till en något förvånad mor att jag älskar mitt liv. Och det tycker jag sammanfattar dagen rätt bra.

Dagens lilla glädje-grej (egentligen från förra veckan för det var så fint): att, på väg till gymmet, möta en kvinna som fastnat på den snorhala isen med sin bil. Hon frågar om jag kan hjälpa henne putta, men hur jag än tar i och hur mycket hon än gasar lyckas vi inte flytta bilen. Då jag inte har kommit långt hemifrån får jag snilleblixten att ringa mina föräldrar, och snart kommer pappa. Med förenade krafter lyckas vi få tillbaka bilen till dess parkeringsplats, och därmed har vi gjort dagens goda gärning och haft rätt kul på köpet. Med ett glatt hejdå till en ivrigt tacksam kvinna och en sista nära-att-skratta-blick på pappa drar jag sedan till gymmet samtidigt som jag flinar lite för mig själv.
Sweet dreams <3

Mer musik mm

Såna här små stunder gillar jag. Ingen annan är hemma så jag sitter själv i ett tomt, men inte tyst, hus. Sitter vid den avstängda teven, med datorn inkopplad till stereon för bättre ljud. Ska hem till Karin lite senare men var tvungen att göra lite mat till mig själv först, men att laga mat bara till sig själv är ju så fantastiskt tråkigt. Så det blev makaroner med ketchup och en gaffel. Och musik i mängder.
Var och gymmade imorse med Petra (mycket duktigt och mysigt) och när jag kom hem hade jag tänkt börja plugga lite, eller i alla fall kika på vad jag behöver göra innan skolan börjar. Men (ja, surprise: ett men). Började snacka musik med Anton, och vi bytte Spotify-spellistor.
Freaky, på riktigt, freaky, vad lik musiksmak vi har. Jag blev verkligen lite skrämd. Människan gillar Sting. Kom igen. Ingen jag känner (förutom far min) gillar Sting. Och en massa David Bowie. Och Chris Cornell och Audioslave. Och Nickelback. Och Simon & Garfunkel. Och Ram di dam (i och för sig jag som rekommenderade. Men ändå).
Galet när en annan människa är så oerhört lik en själv. Det gäller förstås mer än bara musik (tankesätt, värderingar, erfarenheter, drömmar etcetera), men ibland blir man bara en aning chockad. Man kanske inte är så fruktansvärt unik som man tror.
Var igår på Bengans med Hannah och kollade på skivor och filmer; himmelriket för en populärkultur-junkie som jag. Köpte tre filmer, två av dem med Edward Norton i huvudrollen.
Tittar ut genom fönstret ut på gatan och ser snön virvla omkring i den svinkalla luften. Vill väldigt gärna ha lite vår nu, snart. Sådär att man kan ha jeans och skinnjacka och Converse igen. Det vore trevligt.
Jag tror att det är rastlösheten, all extra tid, som gör att jag blir såhär nedstämd. Bland annat, hur som helst. Att syster är i Boden och inte verkar komma hem inom en snar framtid gör inte saken bättre, I guess.
Nu ska jag gå.
Dagens lilla glädje-grej hinns inte med.
Sweet dreams <3

Sen kväll tidigt på året

Klockan är halv ett. Har snott mammas dator och sitter i soffan och halvtittar på Charlie Wilson's War. En vithårig senator (eller nåt åt det hållet) pratar till ett gäng araber på bred sydstatdialekt och verkar inte ha en aning om vad han snackar om. Charlie själv (Tom Hanks) har rödkantade ögon och ett rätt skevt leende där han sitter helt ensam mitt i natten med ett stort glas whiskey, vilket i ordningen är oklart. Jag förstår lite grann. En del. Jo. Den där ensamheten, så oförklarlig när man vet att man egentligen inte är ensam. Men ändå känner sig helt övergiven. Särskilt mitt i natten när alla andra antingen är bortresta eller har gått och lagt sig. Eller gör nåt helt annat.
Det var inte ens tolv timmar sen jag vaknade, men ändå känns det som om världen snurrar av trötthet. Är för tillfället extremt förvirrad och sitter och blinkar som en idiot. Varför vet jag inte.
Tankar just nu: alla filmer tar ju slut just nu. Finns inte ett skit att se på. Kanske borde lägga sig. Orkar inte, känner inte alls för det. Ååh, gitarr där borta i hörnet. Gillar ackordföljden som jag kom på idag. Å herre, CSI NY går på femman. Vad är det för jävla tönt som fjantar omkring? Väldigt söt gammal tant dock. Vem dog, egentligen? Hennes man? Så fint med gamla par som hänger ihop. Den tanken gör att nånting rör sig lite obehagligt nånstans, och jag sätter på en låt på mobilen och glömmer hela tankekedjan.
Nä, vafan håller jag på med. Jag måste sova - och oh my gaaad, it's Alfred Molina! På tv. Från the lazer collection. Nevermind.
Nyår var toppen, by the way. Käkade hemma hos Petra, drog sedan till Linn och hade en väldigt trevlig kväll. Nytt år nu, gilla.
Dagens lilla glädje-grej: att ta ut en plåt nybakt bröd ur ugnen och känna både värmen och doften slå emot mig. Jotack.
Sweet dreams <3