Tram session, Lambda style

Vaknade med grov ångest imorse, helt oförklarligt. Segade mig iväg till vagnen och satt med pannan mot fönstret och tittade håglöst ut på snömodden som kantade vägen. Fick syn på en reklamskylt vid Berzeliigatan och suckade tungt och började obsessa lite över konsumtionssamhället, människors girighet och allmänna svinighet. Ni vet sånt där man brukar tänka på klockan åtta en torsdagsmorgon.
Men. Så fick jag syn på en kvinna (jag tror att hon hade på sig en färgglad kappa, men det kan hända att jag ofrivilligt har rekonstruerat minnet) som gick av vagnen och in i armarna på en kille som fullkomligt lyste upp när han fick syn på henne. De kramade om varandra och skrattade åt något som tjejen sade. Mitt framför reklamskylten, som för mig för tillfället representerade ett förtappat människosläkte.
Så körde vagnen iväg i slasket.
Jag lutade huvudet mot fönsterrutan igen. Blundade lite. Lyssnade på Anthony Keidis röst i hörlurarna och stängde ute ljuden från spårvagnen. Öppnade ögonen igen när vagnen ryckte till i en kurva, och när mina av sömnbrist grumliga ögon hade ställt in skärpan såg jag lite andra saker än innan. Inte sådär att det var nåt halleluja-moment. Jag fokuserade bara på andra saker. När jag såg en löpsedel som annonserade om kaoset på Haiti tänkte jag inte automatiskt på hur jävligt livet kan vara, utan på hur många som ändå frivilligt engagerar sig och försöker hjälpa. Och när en tjej på hållplatsen stod och smsade var inte min första reaktion jävla konsumtionssamhälle utan det faktum att hon kommunicerade med någon vän.
Hur jävlig kan världen vara om det finns så mycket kärlek?
Det handlar så mycket om hur man väljer att se saker (ja, jag sade välja). Vi har, som rationellt tänkande varelser (det lät liberalistiskt, men ni fattar vad jag menar) möjlighet att välja hur vi tolkar saker. Om vi vill vara lyckliga eller inte.
"Öööhh daa, vi vill ju vara lyckliga eller!?!?!"
Såklart. Men ingen annan kommer göra dig lycklig. Ansvaret är, när det kommer till kritan, ditt eget. Vill du se saker positivt eller negativt?
Förenklat, of course. Men ändå. Lite så är det ju. Vi är ansvariga för våra egna liv, det är ofrånkomligt. Så, liksom... bli lycklig, dammit. Så blir alla glada. Och så löser vi alla världsproblem med kramar och blommor och kattungar.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta på båten hem med Patrick Wolfs röst i öronen, titta ut på isflaken på väg in mot Lilla Bommen och tänka att det här är vardag och bara känna mig fullkomligt tillfreds.
Sweet dreams <3