Happy daze

Vita ord fastnar inte på papper, har jag hört. Lyckliga tankar gör sig inte bra i text.
Kan inte direkt säga emot.
Det är grönt, varmt och jag mår bra. Jag har hittat en ny grupp som jag lyssnar oavbrutet på. Det är inte så mycket i skolan, och mina vänner är underbara. Jag har gjort en ny låt som - ursäkta om jag verkar skryta - är riktigt fin.
Vad finns det mer att säga?
Det är såhär livet borde vara. Och just nu är det såhär livet är.
Fan vad härligt.

Samtidigt, kanske bara några hus bort, kan det sitta en djupt deprimerad tjej med ett rakblad i handen som hon tittar på.
Eller en trebarnspappa i fyrtioårsåldern som får hörselskador av barnens skrik och sneglar på den öppna dörren.
Eller en ung kille som tittar i skolkatalogen på en kille i parallellklassen som han är hopplöst förälskad i.
Eller en tjej som ursäktar sig från matbordet och låser in sig på toaletten, ser sig i spegeln, tycker sig se en sumobrottare och spyr upp dagens middag.

Men ingen av dem är jag. Jag är jävligt nöjd med allting för tillfället. Det finns störningsmoment, såklart, men förhoppningsvis blir de inte långlivade.
Jag lever ett liv som inte är så fruktansvärt långt ifrån exakt som jag vill ha det. Och snälla, låt mig göra det.

Som sagt, vita ord fastnar inte på papper. Lyckliga tankar gör sig inte bra i texter. Tja. Det är väl så det är, helt enkelt.

Definition av skönhet?

Musiken är på gränsen till skadligt hög. På ett begränsat område framför den lilla scenen dansar folk intensivt till de medryckande rytmerna från bandet som spelar.
Själv sitter jag längst bak vid ett bord med ett par kompisar. Jag tar en klunk av min dricka och skrattar lite halvhjärtat åt ett skämt som nån just berättade. Så vänder jag blicken framåt, mot scen, och får syn på en kvinna i det dansande folkvimlet. Hon rör sig med slutna ögon och är helt inne i musiken. Hon har axellångt, tunt hår som börjar bli grått, och en enkel svart klänning. Jag uppskattar att hon är lite dryga femtio år, och det är ganska tydligt att hon inte kan dansa. Men jag kan ändå inte sluta betrakta henne. Det är helt fascinerande, med vilket allvar hon går in i musiken, hur hon verkar kunna koppla bort och strunta i alla andra. Hennes danspartner är en annan kvinna i ungefär samma ålder, men helt annorlunda. Partnern är en aning överviktig och klädd i en kjol med starka färger och en röd blus. Hon skrattar oavbrutet och ser sig hela tiden omkring på folk bredvid henne.
Jag vänder återigen blicken mot den första kvinnan, precis som låten tar slut. Hon slår upp ögonen och applåderar leende mot bandet som tackar och strax kör igång en ny låt, denna gång skriven av saxofonisten, som jag råkar känna lite grand, och som även är anledningen till att jag befinner mig här. Jag och mina kompisar applåderar och tjoar lite extra när de inledande tonerna spelas, och snart börjar alla dansa igen. Jag betraktar fundersamt kvinnan i den svarta klänningen och slås av att hon är vacker. Det är inte det att hon är snygg egentligen, men hennes allvar och uppriktighet gör henne vacker. Det faktum att hon dansar för att hon vill det, och skiter i om alla andra skrattar åt henne, gör henne vacker. Det faktum att hon är dryga femtio men dansar som om hon är tjugo utan att låta det hejda henne, gör henne vacker.

Det finns så otroligt mycket skönhet i världen som man bara ser förbi. Och sånt som vid första anblick kan se fult eller sorgligt ut kan i själva verket dölja något helt otroligt vackert.
Det är inte bara saker som är estetiskt tilltalande som kan kallas vackra, inte bara tavlor eller vykort eller blommor eller snygga modeller. Är det inte vackert med en förälder som nattar sitt barn, eller ett par på en restaurang som ler förälskat mot varandra? Jag skulle i alla fall vilja påstå att det är nog så vackert, även om de är risiga i håret och fula som fan.

Vill bara tillägga att jag tycker det är rätt onödigt att kommentera som anonym. Jag vet ungefär vilka ni är ändå, så snälla, lägg ner.

Venice dancing queen

Om ett dygn kommer jag ligga i en främmande säng i ett främmande land. That's right, Lambda flyr landet. Därför kommer det inte bli nåt mer bloggande på nån vecka, hemskt ledsen. Jag vet att ni alla tar väldigt illa upp.
Och vilket land kommer få den stora äran att ta emot mig, undrar ni - jo, Italien, mina damer och herrar, Venedig närmare bestämt. Ser ni en cooling med solglasögon och en islatte i handen på Piazza San Marco så är det nog jag. För det finns ju ingen i Venedig som är lika cool som jag. Den som säger nåt annat korsfäster vi.
Så ha det bra i kylskåps-Sverige. Hoppas ni kommer sakna mig.
/Lambda

Observationer en solig dag

Ibland får jag små skymtar om hur livet borde vara. Hur jag vill att mitt liv ska vara. På väg hem efter en eftermiddag på kafé med goda vänner, gående i solen med strålarna som värmer i ryggen - så ska det vara. Så lite musik i öronen och på med solglasögonen, varm, mätt och faktiskt lycklig. Jag går i takt med musiken och lyssnar intensivt efter basgången på Californication då jag plötsligt får syn på en mörk, eländig hög vid trottoaren. Lycklig och rätt naiv stannar jag upp en aning och ser efter lite noggrannare. Ser att det är en man med sjaskiga kläder och stort, ovårdat skägg. Det tar en liten stund för min hjärna som är indränkt i rosa, lyckliga dimmor att inse att det finns olycka och misär. Åh helvete, det finns folk som ligger ute på trottoaren en sån här dag, tänker jag och går snabbt vidare. Rättar till solglasögonen och byter låt. Böjer mig ner och knyter om skorna. Skruvar på mig och försöker hitta lyckokänslan igen, men den är spårlöst försvunnen. Hur kan man rimligtvis gå omkring och vara lycklig när man får se sånt här? Jag funderar hela vägen hem på om jag borde gå tillbaka och fråga gubben hur det är med honom - inte bjuda hem honom eller nåt, bara visa lite vänlighet. Kanske köpa lite mat åt homom eller bara visa att världen inte är genomrutten. Börja fråga lite försiktigt hur det kommer sig att han ligger därute och inte har ett hem eller nån familj.
Men plötsligt finner jag mig själv utanför vår ytterdörr, och upptäcker att jag faktiskt är lite lättad. Jag behöver inte göra saker så svårt för mig själv, jag kan lämna gubben åt sitt öde där på trottoaren, gå hem och låtsas att jag inte sett ett dyft. Gå tillbaka till en lite grå, halvtrist vardag, men som är så mycket lättare och bekvämare.
Men å andra sidan glömde jag inte gubben helt. Jag skriver ju det här. Hur mycket det nu betyder. Ord lär inte göra honom särskilt lycklig.

Vreden är min rustning
Låt min rustning vara kvar
Vi är ett krig, mitt hjärtas slag
Ett jag aldrig kan vinna.
- Anna Lindgren

Säg vad ni vill. Jag tycker den är vacker. Så det så.