Den ensamma vägen är en omväg att vandra

Tycker mig ana ett försiktigt hopp i luften. Det var plusgrader på termometern imorse, och för första gången på jag vet inte hur länge hade jag inget akut behov av mina stickade vantar på spårvagnen. Vår översvåra matteinlämning börjar ack så långsamt utkristallisera sig, och det är tamejfan ljust när jag går till skolan. Små saker att glädja sig över.
Dock har jag fått nån sorts skit i ögat som har legat och skavt hela dan. Man kan bli galen för mindre.
Lyssnar på SuperspellistaN, a.k.a Dansbandsraketen, och har precis käkat macka. Mitt rum ser ut som ett bombnedslag och jag undviker aktivt att tänka på det.
Hade en (för ovanlighetens skull... not) brutalt intressant samhällslektion idag (Tommy <3). Vi har precis börjat jobba med makt och demokrati, och idag fick vi göra en övning som gick ut på att samtala med en kompis men försöka göra det demokratiskt; kort sagt att ta in och lyssna på den andres argument, och försöka lära sig något på köpet. Typ. I alla fall, min poäng var att jag behövde inte anstränga mig och tänka på vad Tommy kallade "spelregler" (tänka på att vara förutsättningslös, välkomna ifrågasättande, överväga vilket argument som faktiskt är starkast - mitt eller den andres). Jag gör tydligen det automatiskt. Ni som känner mig vet att jag är imponerande dålig på att argumentera och driva en egen linje, och idag kom jag på att det förmodligen är för att jag hela tiden ifrågasätter mig själv och mina argument och överväger motståndarens ståndpunkt så länge den är välargumenterad. Det i sig är väl positivt, i och för sig, men jag misstänker att jag tar det till överdrift ibland. Tror alltid att jag själv har fel, typ. Vilket å ena sidan inte alls är helt omöjligt, men å andra sidan inte statistiskt jättetroligt heller. Ibland har jag nog rätt, trots allt. Samma sak gäller säkert socialt. Om jag upplever att folk tar avstånd från mig antar jag automatiskt att det är mitt fel, jag är för på eller för korkad eller för konstig, etcetera etcetera. Det har aldrig riktigt slått mig att det faktiskt skulle kunna vara den andra personens problem - att han/hon är för blyg eller osäker eller bara konstig.
Spännande iakttagelse.

Dagens lilla glädje-grej: att, på vagnen på väg till skolan (fascinerande hur mycket man ser från spårvagnar), se en tjej med färgglad stickad mössa börja hoppsa på väg ner i en gångtunnel, flina lite för mig själv, komma på mig själv med att flina lite för mig själv på en fullpackad spårvagn, känna mig jätteefterbliven, försöka sluta flina lite för mig själv, faila totalt och istället börja le allt bredare tills jag måste anstränga mig att inte lägga av ett flatgarv.
Sweet dreams <3