Tänker inte blogga förrän nästa år efter detta.

Känner mig nästan tvungen att inleda med Abbas bevingade ord:

It's the end of a decade,
in another ten years time
Who can say
what we'll find
What lies waiting down the line
In the end of
...2019?

Kanske dags för en lätt utvärdering av, om inte årtiondet, så i alla fall året som gått?
Okej. För precis ett år sedan, var var vi då? Mentalt, fysiskt och spirituellt?
Jävligt mycket längre bak än nu, I think.
Själv var jag osäker, rädd, blyg, och med en självkänsla rent åt helvete. Jag trodde inte på någonting, allra minst att jag var värd ett dyft. Varför skulle någon gilla mig överhuvudtaget? Jag var ju tråkig, ful och korkad. Nä shit, klart ingen gillade mig. Jag gillade inte mig.
Och, let's face it, då är det ju jävligt svårt för nån annan att göra det.
Men nånstans nångång hände nånting. Jag vet inte om det var kuratorn eller min familj eller nån annan som hjälpte mig, men långsamt och omärkbart började jag bygga upp nån sorts trygghet i mig själv. Nån sorts känsla av att allt kan gå åt helvete (vilket det med jämna mellanrum också gjorde) men jag fanns kvar och skulle klara mig igenom det. Jag växte. I guess.
Så tog grundskolan slut, med den skolplikten, klassen, det gamla och bekanta. Drog iväg på språkresa i tre veckor till Frankrike, träffade en massa nya underbara människor, utan vilka jag hade fortsatt vara den den där tråkiga, fula, korkade tjejen. Grejen med Frankrike var att alla visste att det bara gällde tre veckor, så man vågade vara sig själv, visste att man inte skulle vara tvungen att träffa alla när man åkt hem så det gjorde inte något om det gick åt helvete.
Vilket det dock inte gjorde. Det gick ju så jävla bra. Alla älskade i princip varandra. Och, oh my god - folk kom fram och pratade med mig. Folk tog initiativ. Det var inte bara jag som drev saker och försökte bli accepterad in i det omöjligaoändliga. Folk... gillade mig? Tanken svindlade. Folk som jag älskade och litade på sa till och med att de tyckte om mig.
Och om jag gillade dem... och de gillade mig... då måste jag ju gilla mig själv?
Där tog det stopp och jag hoppade lycklig omkring i rosa dimmor ett tag.
Så började gymnasiet. Som jag hade sett fram emot det. Längtat efter det med en intensitet som gjorde att jag orkade genom högstadiet. Men efter Frankrike och allt fantastiskt där hade jag svårt att tro att det nånsin kunde bli i närheten av lika bra igen. Inte i Sverige, inte i skolan - en klass skulle väl vara som den i högstadiet? Så första skoldagen hade jag inga särskilt stora förväntningar, men hamnade med en klass full med människor som alla är helt underbara, de också.
Så mycket fina människor det ändå finns.
Var på Coldplay-konsert, fick se dem IRL liksom. Gosh.
Fick nya vänner, inte bara bekanta, jag gick på konserter, skrev låtar som aldrig förr, byggde upp precis det liv som jag längtat så fruktansvärt mycket efter. Förundrades. Över att det gick, att jag kunde, att jag hade möjlighet, att jag fick (man får, associerar min hjärna nu plötsligt). Och den känslan håller fortfarande i sig, den där tacksamheten över att livet just nu är som det är.
Inte för att det har varit ett perfekt år. Det har gått oerhört mycket upp och ner (mhm, tonåring, I know, I know) och ibland har jag bara velat ge upp och gå och dö i ett undanskymt hörn. Upp och ner och fram och tillbaka. Har varit fast i vissa kedjor, bli fri, bara för att fastna i andra. Och bli fri igen.
Och det enda jag har lärt mig av det: allt flyter. Allt kommer förändras, bra saker som dåliga, relationer som regeringsformer.
För ett år sen, hade jag känt igen mig själv idag? Det enda som idag är likt mig då är mitt namn. Och det är inte förrän nu, med en massa perspektiv och avstånd, som jag inser hur sjukt mitt liv var förut. Det var inte mycket som var rätt där. Typ... ingenting. Och det kanske är just därför som jag är så fruktansvärt tacksam över att det inte är så längre. För jag vet hur det kan vara.
Det är nästan så jag blir religiös (nästan, sa jag). I ren desperation har jag slängt iväg någon bön lite varstans, to whom it may concern (Gud eller Buddha eller Krishna eller whatever), och idag sitter jag här. Med ett liv som är så bra att jag är livrädd att förlora det. Det är inte utan att man bävar lite.
(Parentes: livet är inte perfekt. Of course not. Och det tror jag inte att det nånsin kommer bli, heller. Men kanske gäller det bara att vara nöjd med det man har och kunna vara lycklig och trygg i det. Eller nåt. Eh typ ba liksom ööhh chilla påre.)

I övrigt: börjar få hårda fingertoppar av galet mycket gitarrspelande. Ser fram emot en mycket trevlig nyårsafton. Har precis städat hela undervåningen, vilket inkluderar dammande, dammsugande och torkande av golv. Det tog en timme. Stolt. Lyssnar på Joshua Radin och blev plötsligt helt melankolisk. Byter till Audioslave. Yeeaah. Ska nån gång under dagen se över mina nyårslöften; återkommer med vad jag kommer fram till. Om någon nu vill veta. Hehee. Screw it, det kommer ni få ändå.

Dagens lilla glädje-grej: att se pappas min när jag (motvilligt) erbjuder mig att göra hans del av städningen. Priceless.
Sweet dreams och happy new freaking year! <3 ¨

Dan efter dopparedan

Åtskilliga portioner gröt, köttbullar och prinskorv senare är julafton över för i år. Den blev riktigt mysig. Släkt och släktens släkt från Varberg och god mat och mycket gitarr och (Kalle) Anka och en massa god jul-sms och en massa skratt och ännu mer förväntan från kusinernas håll. Efter att tomten (=äldsta kusinen med tomteluva) var klar med utdelningen är jag nu stolt ägare till:
234 doser poliovaccin
20 böcker och pennor
18 (tror jag) högenergikex
10 kg gröt
2 böcker
1 broderad grej som gav pengar till u-länder
1 par hemmastickade vantar från syster
1 plånbok
1 pennskrin
Mjo. Nedre hälften av listan var inte määd fleeiit, de grejerna fick jag vare sig jag ville eller inte. Vilket jag i och för sig ville, väldigt gärna. Och behövde. Men ändå, mitt äckligt duktiga moraliska löfte gick ju sådär - men det var i alla fall inte mitt fel. Så det så.
Ute regnar det och blev mörkt strax efter att jag och syster vaknade (strax efter 12). Har suttit inomhus och tryckt hela dan med en grymt fin bok (The God of Small Things), gitarren (mina fingrar gör ont som satan), mobilen (30 kr kvar på saldot) och obscena mängder mat (behöver nog inte käka nåt förrän nästa år - observera humorn).
För närvarande bankar pappa högljutt på ett element med ett trubbigt föremål och jag vet inte vad han gör.
Anton är arg på Ödeshög av okänd anledning.
Syster och mormor pratar smycken.
Karin tycker om att slöa.
Jag säger att jag också gör det.
Jag saknar mina kompisar.
Jag vill spela musik men har inget piano och fingrarna protesterar mot gitarren.
Jag har sovit för mycket tror jag, är helt seg i huvudet och kan utan problem sitta och stirra framför mig i flera minuter utan att göra ett dyft. True story. Jag gillar't.

Känner lite för att stänga in mig i en egen liten värld med Joshua Radin i högtalarna.

Dagens lilla glädje-grej: att pappa och morbror, 47 resp. 45 år, leker med en radiostyrd helikopter i köket och skrattar som om de var sju igen, något som gör min sjuåriga kusin helt exalterad när han kommer in i köket och börjar hoppa upp och ner.
Sweet dreams och god jul i efterskott <3

Dan före dopparedan

Huvudet känns fullt av trögflytande sirap och huset gungar med ljudet av skrattande småkusiner och envisa försök att spela samma gitarriff om och om igen. I bakgrunden hörs under sekunder av sällsynt tystnad John Legends mjuka röst. Ute ligger någon decimeter snö och tunga moln. Inne står en nyköpt gran lutad mot väggen och ger ifrån sig en svag doft av jul.
Julklapparna är inslagna och släkten samlad (vilket innebär min familj och morbrors familj och mormor som kommer imorgon - nio pers. Stora tjocka släkten). Köket är aldrig tomt och just nu lagas det lunch medan jag stirrar framför mig och försöker hålla mig vaken. Har sovit fem timmar tre nätter i rad förutom inatt, då jag sov som en sten i minst tio timmar. Följaktligen är jag helt groggy och seg som satan.
Det var trevligt att träffa alla kompisar över helgen: Alice, Karin, Hannah och Anton från Skåne, som lämnade efter sig en chokladask och en pajad tangent på datorn. Vi gick på stan en hel del, köpte lite sista-minuten-julklappar och så, såg på mycket film och skickade många random sms från varandras mobiler. Ber om ursäkt till alla som eventuellt har blivit utsatta. Förlåt, men vi hade väldigt kul.
Högtalarna pumpar just nu, såhär efter lunch, klichéartad julmusik och mina på julstämning höga kusiner springer omkring och längtar tills imorgon. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag känner mig mest likgiltig. Och lite ledsen, kanske. Julångest, typ. Omslagspappret ska ändå slängas imorgon, hälften av alla julklappar kommer vara bortglömda om några veckor, och hur mycket miljöförstöring har inte hela julhetsen bidragit till? Kanske är jag för cynisk, förlåt i så fall. Men oh my god my fucking barbeque.
Å andra sidan träffas "hela släkten" vilket inte händer så värst ofta, och folk är ovanligt generösa. Tanken är väl också att man ska tänka på sina nära och kära och hur mycket man älskar dem, och att man ska vara tacksam för det man har. Lite som Thanksgiving kanske. Det är nog bra, såhär i västvärlden, där materialismen är vår nya gud (återigen, sicken cynism!). Så tanken med jul är fin. Grejen med Jesus och det där är väl halvt bortglömd, men ändå. Lite skrämmande är det dock att självmordsförsöken är som flest just över jul.
Men screw that. Let's be happy, yeah?

Dagens lilla glädje-grej: att äldsta kusinen kommer fram med gitarren och ett otroligt brett leende och euforiskt tillkännager att han kan spela min låt på gitarr.
God jul och sweet dreams <3

Raowr

Det är inte sådär värst ofta jag blir arg. Men när jag blir det kan jag bli så jävla arg. Ni vet, sådär att man skriker i telefon på någon som snyftande säger förlåt och sen vrålar håll käften och lägger på. Lite så, ungefär. Och jag skrämmer faktiskt mig själv. Jag blir helt enkelt aldrig så arg.
Men sen börjar det snöa lite lätt i ett stelfruset Göteborg och jag inser att livet är för kort för att gå omkring och vara förbannad. Så jag försäkrar mig om att aldrig behöva bli arg av samma anledning igen, och sen släpper jag hela grejen. Vänner är till för att älskas. Men ofta är det inte förrän man blir så fruktansvärt arg som man inser hur mycket man behöver dem.

Överanvändning av ordet mys

Jullov, jullov, jullov, jullov, ledighet. Inte en dag för tidigt.
Ledig nu, alltså.
Mm.
Så ere.
Hrm hrm.
Skönt att vara ledig.
Jupp.
Ingen stress eller nånting.
Skönt.
Bara ta det lugnt, och göra...
...ingenting.
Hallå. Hur gör man?
Fy.

Igår var i alla fall en av de mysigaste dagarna på länge. Mötte upp Hilda och Oscar på väg till NRJ-hallen där vi hade "avslutning". Näe, alltså, vad ska man kalla det. "The B-day" kanske, helt enkelt. Där fick vi spela lite beach volleyboll och leka lekar och grejer. Eheh, tja. Det var väl kul. I guess. I alla fall. Sen drog jag, Hedda och Oscar några minuter tidigare för vi orkade inte stanna kvar på slutet som mest var random uppträdanden som vi inte riktigt fattade.
Men beach volleyn var sjukt kul ändå.
På kvällen samlades (nästan) hela klassen och gick på Jul på Liseberg, och det var ju bara så perfekt. Det var svinkallt, så alla hade pälsat på sig ordentligt och gick omkring med tre/fyra lager tröjor och tights och skrattade åt varandras uppstoppade gångstilar. Bra precis när vi hade kommit in började det snöa, och vi traskade omkring i en grupp på ungefär tjugo pers och myste järnet. Köpte varm choklad, brända mandlar, renköttskebab, varm björksaft, några åkte skridskor, några andra tittade på, och ytterligare några köpte knäckäpplen. Så samlades alla med jämna mellanrum och pratade och myste. Det var verkligen helt sjukt idylliskt. Snöfall, minusgrader, små lampor överallt och härligt folk. Kunde knappt tro att det var sant.
Pllötsligt var klockan nio och Liseberg stängde, men då fick Marcus en idé om att ta en liten fika, så vi drog ihop ett gäng på (vad blev vi?) tio pers, tror jag, och drev omkring på Avenyn ett tag. Satt lite på ett ställe som dock stängde en halvtimme senare, men men. Det spelade faktiskt ingen som helst roll.
Ber om ursäkt om jag tjatar, men satan vad mysigt det var. Helt underbara människor i min klass. Det är nästan för bra för att vara sant, jag bara väntar på att vakna upp och inse att jag lever i en dröm. Men i så fall är det en jävligt härlig dröm.
Idag var alltså första jullovsdagen. Började med att sova länge, sedan åka ner på stan och fixa några julklappar (ja, jag tror faktiskt att jag är klar nu. Varsågoda att avguda mig), och nu ska jag förmodligen bara städa. Peppen.

Psykbryt på Tomterock (bara lite efter)

Isdans utan skridskor med underbara människor

(Går-)dagens lilla glädje-grej: att stå utomhus och, trots alla lager kläder jag tagit på mig, frysa som tusan, när Miranda kommer fram och på något märkligt sätt börjar slå på min arm för att värma både sina händer och min arm, titta förvånat på henne och sedan börja skratta hejdlöst båda två.
Sweet dreams <3

Stötande uttal och mys

Ute faller små, små snöflingor och lägger sig på bil- och hustak. Själv sitter jag i uteslutande stickade kläder (klänning, tights, benvärmare, sockor och kofta) och lyssnar på en hemmagjord Spotify-spellista. Det är rätt okej faktiskt.
Idag var årets sista skoldag. Började med en musiklektion där vi sjöng julsånger, vilket inkluderade bland annat en andrastämma på Stilla Natt (det gick inte så jättebra för mig eftersom jag stod precis bredvid melodistämman och tappade bort min melodi hela tiden. Och jag går i sång också, score). Sedan fick vi trekvart på oss att spela igenom våra låtar i ensemblegrupperna. Efter jul har vi en lektion på oss att repa, sen är det uppspelning. HAHA, jo, nog. Nice.
Sedan julbord till lunch, och efter ett galet, random och ihållande skrattanfall (förmodligen beroende av övertrötthet) var det dags för muntlig historiaexamination.
Varning: stötande uttalande följer.
Det var fan kul.
Jo, det var det. Vi blev indelade i grupper om fyra, fem personer, och eftersom min klass är som den är var alla jättepålästa och förberedda vilket gjorde att diskussionen blev otroligt givande och utvecklande. Man lärde sig till och med grejer under tiden.
Fatta.
Jag skrämmer nästan mig själv.
Det blev sjukt intressant, i alla fall, och hela vår grupp blev engagerad och pratade konstant i en och en halv timme.
I högtalarna just nu: For Your Love med The Yardbirds. 60-talsmusik alltså <3
Imorgon, den underbara lediga onsdagen, tänkte jag tillbringa med att sova snuskigt länge, sen ta en lång, seg frukost och sen eventuellt åka ner på stan och försöka fixa lite julklappar. Ligger som sagt rätt så efter.
Avslutning på torsdag, "The B-day" som det kallas på överdrivna reklampapper uppklistrade över hela skolan.
And the rest... is silence. (-The Boat That Rocked)
Nej, sen händer väl lite grann under jullovet också. Med betoning på lite. Får besök från Skåne under några dagar i början av lovet, sen firas jul på landet med släkten. Tänkte träffa lite kompisar under mellandagarna och under nyår. Utöver det tänker jag sova mycket, äta mycket god mat och allmänt njuta av livet.
Sounds like a plan, eh?

Mm, what hurts you
hurts me too
I know I've been a pain lately
That I failed in every test - oh, I did wrong
-Emiliana Torrini

Dagens lilla glädje-grej: att sitta i ett klassrum och fika med hela klassen med inslag av random dans och mycket foto. Min fina klass, alltså. Kommer sakna den under jullovet. Knasigt.
Sweet dreams <3

Köttbullar och ännu mer musik

Sitter för närvarande med en tallrik halvtinade köttbullar och pasta dränkt i chilisås och passar på att lyssna på några egna gamla låtar på högsta volym. Tro det eller ej, men det är skitkul. Att lyssna på gamla låtar, i alla fall. Halvtinade köttbullar och för mycket chilisås är inte direkt någon hit.
Kolla här vad man kan höra:

Life is like a merry-go-round,
without the tickets
You never cared that much
Enough to find out

Ack, så ung och ändå så cynisk.
Har i alla fall haft det trevligt sen förra inlägget. Gick på Jul på Liseberg i torsdags med Karin, och vi fick helt random för oss att ställa oss och sjunga ihop lite pengar. Sagt och gjort. Vi ställde oss vid ett sånt där värme-bål med glöd och grejer och började under hjälplösa skrattsalvor sjunga, den ena låten mer malplacerad än den andra. Vi började med Jul, jul, strålande jul och avslutade med Alexander Rybaks Fairytale. Däremellan sjöng vi bland annat lite Bo Kaspers och Red Hot Chili Peppers. Vi fick 12 kr och en skarp tillsägelse av en förstoppad vakt. För pengarna spelade vi på Aladdin- och Parishjulet och vann en Aladdin-ask. Peppen. Sicket flyt va.
Gårdagens kväll spenderades på Musikens Hus tillsammans med massa trevligt folk och duktiga artister, bland andra Heddas och Oscars band. Tyvärr missade vi Heddas band Signe Tillish med en halv minut (ja, jag var nära att sparka till en random kille i ren frustration) men hann i alla fall se Oscars band Psykbryt och headbanga lite grann. Jääävligt sköj.
Just nu i högtalarna: Something About You med, well, mig själv. Hahahahaa. Kul man kan ha. Taggad på att spela in nya grejer nu.
Idaaaag... var jag på LM Engström och kikade på deras basar, sen bangade jag och kikade julklappar på stan med Oscar istället. Synnerligen trevligt. Jag gillade "tvål-gelén" på Lush som expediten visade oss. Såg ut som Flubber. Fast äckligare. Om jag inte stod fast vid mitt läskigt moraliskt duktiga beslut att inte önska mig något så hade jag velat ha den alltså. Damn.

Dagens lilla glädje-grej: att, ensam hemma, skrika mig hes vid pianot och veta att ingen hör och jag kan sjunga hur jäkla falskt jag vill. Vilket jag också gör med jämna mellanrum.
Sweet dreams <3

Flashbacks och random jam session

Tycker att det är lite intressant ändå, hur vissa saker kan få en att återuppleva vissa stunder. Så starkt, också.
Till exempel: hittade en hudlotion jag använde hela tiden i somras. Så fort jag känner den svagaste antydan till doft från den sitter jag för en sekund plötsligt på sängkanten hos värdfamiljen i Frankrike och småpratar med Karin. Eller så återupptäcker jag musik: till exempel Johnossi (just nu i högtalarna) och känner det som om jag precis har kommit tillbaka från språkresan och sitter på rummet med en ouppackad väska. Eller hör en jullåt och får en plötslig impuls att leta upp en julgran och skaka på några paket.
Knas. Det känns så tydligt, liksom.
Som ni alla vet så börjar det närma sig jul. Själv börjar jag få lite lätt panik, har bara fixat en enda julklapp än så länge. Samtidigt: kommers-hetsen gör mig ledsen. Om jag inte vill köpa en massa grejer, och spara både pengar och miljö, huh? Vad händer då liksom?
Svar: man blir utkastad från samhället som en snål jävel och får tillbringa resten av sitt liv som en försupen liten hög på hållplatsen vid Lilla Bommen (jag har funderat mycket på det här, alltså. Och ja, det måste vara just Lilla Bommen).
Älskar att sitta i köket när jag kommer hem, och när pappa kommer in för att hälsa visar ett gitarrplock han kommit på, och utan att nån av oss planerat det börjar vi jamma i en halvtimme. Att jag har några hundra sidor historia att läsa tills på tisdag kan vi glömma så länge. Det där med bra betyg och framtidsplaner är överskattat ändå.
I högtalarna just nu: Birds med Emiliana Torrini. Sjukt mysig - raka motsatsen till hårdrock, men det är trevligt det också.
Andra händelser i veckan: har upptäckt att kebabpizza kan vara riktigt gott. Har gjort ett matteprov som jag i alla fall tror att jag inte failade sönder. Har gått i en pärlaffär med Petra och specialbeställt ett armband. Har lekt jultomte och gett bort en burk PEPP-arkakor "anonymt" (anonymiteten gick inget vidare dock, min handstil är tydligen rätt speciell).

Dagens lilla glädje-grej: att få reda på att en god vän kan gå på Jul på Liseberg trots att hon först inte trodde att det gick. Så det ska bli niiiice.
Sweet dreams <3

Hardrock hallelujah

Vi har inte jättemycket att göra i skolan.
Nä.
Hrm.
Satteh... jo.
Liksom.
Så vad gör man då?
Svar: sitter med korslagda ben i skrivbordsstolen och äter macka, skriver ett onödigt litet inlägg och utforskar ny musik, för tillfället Toxicity med System of a Down. Är lite trött på (let's face it) lite mesiga Josh Rouse och Jamie Cullum. Satt idag på matten och lyssnade på musik med Oscar som spelade några metal/hårdrockslåtar, och jag blev grymt sugen på att fortsätta lyssna. Vilket jag också gjorde när jag kom hem. Har faktiskt saknat rocken. Det var längesen jag lyssnade på det.
Helgen har tillbringats med ett imponerande misslyckat lussebulle-bak, mycket sömn och ännu mer gitarrspelande.
Lussebullarna blev rosa eftersom saffranen inte egentligen var saffran. Vet inte vad det var (dock inte vallmo. Vi gjorde alltså inga opium-bullar, tyvärr). Vi köpte det i Egypten i vintras och blev förmodligen grundlurade, och följaktligen blev lussebullarna typ... vetebröd. Eller nåt. De smakade ju inte illa direkt, men de erbjöd inte smaklökarna nån större upplevelse. Jag tror att min kära mor slängde ut dem till fåglarna.
Förkylningen börjar (ta i trä) släppa lite efter att ha vilat hela helgen, och jag är inte så trött eller hes längre. Som Miranda säger: det rockar.
Har kommit på ett litet gitarr-riff som jag har lekt med under helgen, vilket har varit väldigt trevligt men gjort att mina fingertoppar är uppspelade och ömma. Värt, dock.
I högtalarna just nu: Show me how to live med Audioslave. Ååhh det var längesen.
Kvällen ska enligt planen tillbringas hos Petra som har glögg/smyckeskväll. Hon gör för övrigt grymt snygga smycken, och jag har med mig stora tjocka (okej då, väldigt nedbantade) plånboken ikväll. För mysig läsning och inspriation, klicka här!

Moralisk fråga: är det fel att egenmäktigt besluta att ta längre rast, bara för att man sitter i estet-korridorerna med en god vän och varsin gitarr och har skitmysigt?

Dagens lilla glädje-grej: att träffa en kompis på bussen som jag inte sett på länge och saknat.
Sweet dreams <3

Onödighet = soft

Jag älskar att sova onödigt länge, ta onödigt lång tid på mig att gå upp, sen ta en onödigt lång frukost framför en onödig film. Det unnade jag mig nämligen imorse. Och när filmen var slut tog jag en (förmodligen) onödigt lång dusch, satt onödigt länge vid datorn och lyssnade på musik (som dock är nödvändig). Mina enda planer för dagen har varit att tvätta håret och baka lussekatter, och då håret är tvättat ska jag alldeles strax börja baket. Syrran och Linn kommer snart och ska hjälpa till.
Var igår på den sedan länge framemotsedda Ram di dam-konserten på Fängelset. Lokalen var något mindre än jag trott och publiken något större, men annars uppfyllde bandet mina förväntningar ganska väl. Vi stod rätt nära scenen, och då det var några överdrivet glada fans i publiken blev det en hel del knuffande och jag var nära att ramla framlänges över gitarristens fötter vid ett tillfälle. Det var i och för sig så sjukt att det var kul, och jag sjöng skrattande med i låtarna. För 40 spänn är jag nu också stolt ägare till Ram di dams EP. Ska lägga in på iPoden och lyssna sönder.
Har by the way fått tandställningen nu. Det gör lite ont och jag kan inte tugga ordentligt eller bita, men den syns i alla fall inte så mycket. Så det blir nog bra. Om ett tag.
Är otroligt hes, och det låter skitkul. Vill nästan inte hålla tyst för jag börjar skratta åt mig själv. Det är nog inte så smart eftersom rösten då inte lär läka på ett tag, och då kan jag i sin tur inte sjunga. Vilket stör mig. Spelar bara instrumentala grejer nu - och det är ju kul i och för sig, men tröttsamt i längden.

Och imorgon är det andra advent. Satan vad tiden går. Ack ack ack.

Dagens lilla glädje-grej: att pappa kommer in i köket med gitarren, börjar spela Be yourself med Audioslave, och när gitarrsolot kommer sjunger vi båda med för full hals weeweeweeweeeeweeeeeeweeeeeeeee. Det lät så underbart förjävligt.

Litet litet smakprov på fragment av Ram di dams spelning

Sweet dreams <3

Bowie och random stress

Jag känner mig så originell. Har börjat knarka David Bowie. Till skillnad från alla andra, liksom.
Vaknade imorse och hade ingen röst överhuvudtaget. Skulle säga godmorgon till mamma och fick bara fram ett litet fågelunge-liknande ljud. Kändes inte alls särskilt bra eftersom vi skulle ha en muntlig examination samma förmiddag - och det är ju svårt att få fram sina kunskaper om allt man kan säga är "eeEEEEEeeepiiiiiIIIIIIp *host host* uuuUäääääÄÄÄrrrr". Som tur var klarade rösten upp sig lite framåt halv elva-tiden, och jag lät bara hes och som om jag var i målbrottet. Följaktligen har folk skrattat åt mig hela dan. Men det är lugnt, jag kan bjuda på det. Jag tycker själv att det är rätt kul, och när jag skrattar får jag ibland bara fram ett litet pip vilket låter fruktansvärt komiskt och gör att jag börjar skratta ännu mer. Så det gör liksom inget.
Älskar vädret nu, för en gångs skull. Soligt, svinkallt och frostigt. Det var så sjukt fint imorse när jag åkte till skolan. Jag älskar Göteborg i gryningsljus.

Det är en grej som förvirrar mig lite: att jag nästan blir mer stressad framför facebook än en oöppnad mattebok. Att sitta och vänta på svar gör mig i princip lika obekväm som att fingra på boken och tänka att jag borde öppna den. What the fuck? Vad är grejen med det, liksom? I alla fall har den här insikten gjort att jag tänker nog tillbringa lite mindre tid framför datorn i fortsättningen, eftersom det mest gör mig stressad (sen är det ju kul också. Hehe, det är ju därför jag gör det. Hehe. Hehe). Och tänk vad mycket tid jag skulle få över till läxor och plugg! Svindlande tanke.

I högtalarna just nu: Rebel rebel med David Bowie. Myyyysig.

Dagens lilla glädje-grej: att, tillsammans med praktiskt taget halva klassen, sitta i entrén och plötsligt höra estetarna sjunga lucia-sånger i trapphuset, börja le mot varandra och känna julstämningen komma krypande.
Sweet dreams <3

Making love with his ego
-David Bowie. (Jäkla geni han är.)

M för musik, musik och musik

Lyssnar för tillfället som vanligt på musik på datorn. I högtalarna just nu: A liar to admire med älskade Ram di dam. Galet pepp, ska på deras konsert på fredag. Ska bli så jävla kul. 80 spänn, vad är det liksom? Spelningen är på Fängelset, biljetter finns att köpa till exempel på Ticnet eller Pustervik.
Imorse började dagen med två timmar musik. Min kära förkylning klamrar sig fast och har nu börjat angripa lungorna och rösten så jag låter lite udda ibland - exempelvis när jag sjunger. Därför var det väldigt intressant att försöka sjunga Clocks med Coldplay samtidigt som jag låter som en skadskjuten kråka i målbrottet. Dessutom var basisten sjuk så jag fick hoppa in på bas samtidigt som jag sjöng. Inte för att basgången var särskilt komplicerad - men, eh... tja. Den simultankapciteten har jag inte riktigt. Det funkade i verserna och refrängen, men i sticket fick jag helt enkelt släppa basen och koncentrera mig på att försöka hitta tonerna som gärna flydde iväg. Jag vet inte om jag ska ta det personligt.
Igår var jag på solidaritetsgala på Världskulturmuséet. Estet-tvåorna på skolan hade konsert, och fanihelvete vad grymma de var. Ursäkta, men allvarligt. Den scennärvaron och spelglädjen fick nästan Coldplay att framstå som svala (bara nästan, men ändå - det säger en hel del när det kommer från mig). De spelade i ensembler på fem till åtta pers: vissa var självklart mindre bra än andra, men de som var bra var så sjuktjävla bra. En grupp, till exempel, hade några blåsinstrument. De hade gjort en något jazzigare version av Gnarles Barkleys (tror jag han heter?) Crazy. Tjejerna som sjöng höll på att få mig att börja gråta, vilket ändå är en bedrift på en sån låt. Det syntes bara så tydligt att det var precis just där de ville vara, precis just då. De ville verkligen stå där på scen och spela.
Och jäääävlar, det ville jag också.
I alla fall: det var så sjukt bra. Jag blev verkligen imponerad. Och glad.

Borde nu plugga geografi och matte. Hela klassen stressar upp sig till fenomenala höjder, något jag i och för sig kan förstå. Men jag orkar inte riktigt bli så hyper. Matteläraren är inte den bästa jorden skådat direkt, och det är alla överrens om, och alla är skitoroliga för att han ska ge oss ett översvårt prov som ingen fixar. Visst, det känns inte jättekul. Men ändå: det är svårt att plugga till ett matteprov, och det enda man kan göra är sitt bästa. Så jag chillar lite på det. Tar det som det kommer. Jag ogillar starkt matte (observera den förfinade termen) men jag gör så gott jag kan och hoppas att det räcker tillräckligt långt.
Geografin däremot (som blev uppskjuten från i måndags till imorgon, tack då, Per) är jag lite orolig inför. Många jag har pratat med fick nervösa sammanbrott under examinationen, vilket jag inte alls tycker låter lockande. Så det ska jag nog sätta mig med lite nu. Ska i och för sig träffa Nora lite tidigare imorgon och gå igenom det sista så vi kan stressa upp oss tillsammans, så det känns ju skönt med någon annan som mår lika dåligt. Jippie, liksom.

Dagens lilla glädje-grej: att, under en välförtjänt fem minuters förträngning av allt vad skolarbete, pliktkänsla och ansvar heter, sitta i cafét med Miranda och en gitarr och ignorera de lärare som går förbi och ger oss missnöjda blickar.
Sweet dreams <3

"Du är underbar"

Jag har faktiskt bara en sak att säga idag:

I think you're wonderful,
don't change
I think you're wonderful,
don't change your way.

M för mörker och mys

Jag verkar ha en talang för att paja alla lampor som hamnar i mitt rum. Först taklampan som dog för ett par, tre veckor sedan, sen golvlampan bredvid soffan, och sen den lilla skrivbordslampan jag tog ner från vinden. För tillfället ser jag alltså väldigt lite, och förlitar mig på att fingrarna hittar rätt på tangentbordet.
Igår var väl inte den mest party kväll jag varit med om. Varken mamma eller pappa var hemma och syrran gick ut med några kompisar, och jag var för trött och förkyld för att orka göra mycket annat än att kura ihop mig i soffan med några koppar te, lite glass, datorn och en värdelös film. Det var i och för sig rätt skönt. Behövde inte prata med någon eller känna några som helst krav på mig. Chill.
Slutade igår vid lunchtid, och jag och Hedda stack in till stan eftersom båda hade ett galet craving efter chai latte. Vi hamnade på Espresso House och tänkte egentligen bara köpa latten, dricka upp och sen gå hem, men vi satt kvar i en och en halv timme. Sen sa vi att vi kanske skulle börja dra oss. Och satt kvar en timme till. Det tyckte jag var rätt kul.
Vaknade imorse vid halv elva (en bedrift i och med att jag inte somnade förrän runt halv tre) med lite random ångest. Jag hatar att vakna med lite random ångest. Lite random ångest är inte alls kul när man vaknar. Började skruva på mig och svettas och dra täcket över huvudet och bli förbannad för att jag bara ville sova. Sedan suckade jag och gav upp. Gick ner och slötittade på Sex and the City istället.
Det kändes så meningfullt.
På måndag är det geografiexamination, känns festligt. Noll koll på nånting. Handlar om bergarter och endogena och exogena processer och hur de hänger ihop. Jajajajaja. Säkert jättekul. Bara det att jag skiter fullkomligt i det.
Torsdag matteprov. Jag och matte = dell arjanto (dålig kombination, för er som inte har sett italian barbedad. Gör det, förresten).
För övrigt sitter jag fast i ett litet dilemma, vilket är irriterande. Det gör att jag börjar grubbla och jag vill inte grubbla. För det är tråkigt och hjälper inte på nåt sätt. Jag vill bara vara glad och hoppa omkring i Slottsskogen med tyllkjol och trollspö och göra Charlie the Unicorn-ljud.

Reflektion över Navids blogg 365saker: så jävla bra. Det är bara små grejer som lyser upp dagen. Jag tror stenhårt på att det är precis vad folk behöver just nu. Lågkonjunktur, vintermörker och julstress, klart man behöver lite hopp. Nån sorts tro på att det nånstans finns folk som är villiga att lägga tid på att göra såna här små saker, bara för att göra nån random främling glad.

Btw! Länk till inspelningen som gjordes när vi var i Nordstan och jagade blodgivare: http://www.youtube.com/watch?v=8SPXADy5prk

Dagens lilla glädje-grej: att ensam på spårvagnen se genom fönstret en liten parad med musiker med lustiga hattar och instrument, försöka att inte le som en idiot, ge upp när jag märker att det inte funkar, och flina som ett fån.
Sweet dreams <3

B för blogg och beroende

Jäklar vad jag har börjat blogga nuförtiden. Beroendeframkallande, kanske?
Förkylningen blir inte bättre. Gick hem idag vid lunch, men har pluggat sen jag kom hem runt halv två. Naturkunskapen blev klar i tid igår (vi kan ta applåderna sen) och jag känner mig optimistisk inför samhällskunskapen. Har skrivit klart debattinlägget, och jag skäms nästan lite för att medge att jag kände nån sorts barnslig förtjusning över hela "in-your-face-attityden" genom hela texten. Annars är jag alltid så diplomatisk att jag knappt har några egna åsikter kvar, så att här bli tilldelad en åsikt och stenhårt driva den linjen var askul. Kändes i och för sig skumt att argumentera ur en liberalistisk synvinkel då mina politiska sympatier överlag är dragna mer åt vänster och socialismen, men kanske just därför var det så intressant. Om det är något jag är bra på så är det att se saker ur andra perspektiv. Att sedan få ner det på papper är en annan sak.
Announcement: om bra precis en vecka kommer jag att få, inget annat än: en tandställning. Rånervös och har lite ångest. Tycker att det kan vara snyggt på andra, men jag, i tandställning? Really? Känns skitskumt. Förmodligen kommer det bli jättebra, men jag obsessar lite över det i alla fall, bara för sakens skull liksom.
I högtalarna just nu: Quiet town med Josh Rouse. Grym pluggmusik (ja, det är ett ord. Nu i alla fall.)
Klippningen igår blev jävligt fail. Ser lite ut som ett lejon, med fluffigt hår, och luggen är SPIKRAK och ser lite bob-ig ut. Frisören sa att det skulle bli rockigare. Kanske borde jag ha reagerat när hon sa att Robbie Williams gör rock, jag vet inte. Det är väl bara att le, göra tummen upp och hoppas att folk inte märker nåt.

Dagens lilla glädje-grej: att, under en (förmodligen) väldigt viktig och intressant föreläsning, skakandes av undertryckt skratt hålla fast Oscars huvud samtidigt som Miranda försöker tupera hans hår. Inte för att det gick särskilt bra. Men det är väl de små random grejerna som lyser upp dagen, ain't it?
Sweet dreams <3

S för skola och smärta

Under gårdagen (som för övrigt var extremt onödig och fruktansvärt tråkig, åh vad positivt det låter!) utvecklade jag ett imponerande halsont - säger man så? - som inte verkar ha gett med sig än. Är som tur är ledig idag så jag kan vila upp mig lite, men jag sov som fan inatt och kan knappt svälja. Knarkar honungs- och citronvatten och Navid Modiri i högtalarna.
Om fyra timmar ska naturkunskapshelvetet vara inlämnat, och jag tror faktiskt inte att det är helt omöjligt. Ska dock klippa mig idag (!) och börja på samhällsinlämningen som, hehe, ska vara inne på fredag, alltså i övermorgon. Jag är alltid ute i så god tid asså. Respekt där.
Har funderingar på att skriva en artikel för en tidning som några elever från Hvitfeldtska håller på att starta. Det enda kriteriet är att det ska vara intressant för folk att läsa. Nån som har en bra idé på ett ämne?
Känner att jag är inne i ett sånt där grubbel-mood. Var uppe lite senare igår, ursprungligen på grund av naturkunskapsarbetet, men sen började jag kolla på teve, och sen bara satt jag och stirrade framför mig. Och det är aldrig bra. Att sitta och grubbla sent på kvällen alltså. Jag tror inte att det nånsin kommer nåt positivt ur det. I alla fall höll sinnesstämningen i sig när jag vaknade och var om möjligt ännu starkare eftersom jag var så jävla irriterad på att halsen sved så.
Så, vad gör man?
Svar: tar på sig mysbyxor, gigantisk flanellskjorta, sockor, och sätter sig och pluggar med en kopp honungs- och citronvatten.
Nu vet jag inte om det är idealt. Kanske man borde googla efter knäppa bilder eller sätta på ashög musik och börja dansa, men jag är helt enkelt för trött och sjuk. Jag dansar i huvudet istället till Navid.

Dagens lilla glädje-grej (okej, från i förrgår): att någon lite random säger jag älskar dig. Det är ju alltid trevligt, särskilt om man inte förväntar sig det.
Och nu ska jag inte sätta mig och plugga, utan käka lunch med Alice som börjar klockan ett (den jäveln) :D
Hare allihop <3

N för Navid och naturkunskap

Idag har varit den bästa dagen i mitt liv.
NAVID MODIRI HAR SUTTIT TVÅ CENTIMETER IFRÅN MIG.
När han justerade ljudet på sin dator.
Han höll nämligen ett föredrag idag på vår underbara skola. Vi har temavecka nu som bygger på hans blogg/livsstil 365 saker. Navid berättade, med humor, närvaro, karisma och värme hur hans idé hade växt fram. Kortfattat: han hade hela sitt liv konsumerat och i viss mån producerat populärkultur (filmer, böcker, tidningar), och all denna passivitet gjorde att det en dag brast för honom genom en massiv panikångestattack. Han började skriva en lista på saker som man kan göra, till exempel äta mat man aldrig smakat förut eller rida på en häst, en sak varje dag. Och listan blev bara längre och längre. Hans kompisar blev involverade, och i takt med att listan växte gjorde även intresset det. Till slut fanns 356 saker i flera städer runtom i hela landet, och i förra veckan dök det upp i London. Det är avbrott i vardagen, helt enkelt. Saker man kan göra, inte bara konsumera eller passivt betrakta.
Navid är en otroligt bra talare och fångade publiken (okej, mig i alla fall) och inspirerade.
Sedan blev vi indelade i grupper som också skulle göra nånting, i vårt fall sticka ut på stan och jaga folk till att ge blod. Med plakat, megafon och gratis pepparkakor stod vi mitt i Nordstan och pekade mot Droppen.
Tja. Det var väl lite fail. Men vi fick äta pepparkakor i alla fall.
Sitter och försöker fatta mod till att jobba naturkunskap. Jag har ingen aning om vad jag ska fortsätta med. Det är lite skrämmande, jag vet inte vad jag ska göra. Okunskap. Och frustration.

Dagens lilla glädje-grej: att, när vi står på stan och ivrigt gestikulerar mot Droppen, en tysk kvinna kommer fram och börjar prata med oss på hisnande snabb tyska, samtidigt som hon ler brett och pekar på skylten med samma hand som hon håller sin pepparkaka i. Ingen av oss fattar ett skit, men ler artigt och upprepar Es ist gut och Jawohl. Hon blir jätteglad och vinkar skrattande när hon går iväg. Vi andra ser försiktigt på varandra och börjar sedan skratta tills vi får kramp.
Sweet dreams <3

Smygfoto på Navid

Ambitiösa blodgivar-entusiaster :)

F för förvirring och filantropi

Vi lever i ett kommersiellt samhälle, där företagen börjar julskylta i slutet av oktober. Och eftersom vi som lever i samhället är lättmottagliga för kommers och reklam är det ganska svårt att inte börja tänka på julklapparjulklapparjulklappar.
Jag får beslutsångest, har ingen aning om vad jag vill ha.
Så jag gör det enkelt för mig.
Jag önskar mig inte ett skit (förutom möjligtvis en ny foundation).
Fantastisk, förvirrande och filantropisk som jag är så säger jag till alla som möjligtvis känner för att ge mig nåt att ta de pengarna som skulle ha gått till en skiva, ett par örhängen eller en bok jag aldrig skulle öppnat och ge de pengarna till välgörenhet, och ett litet barn som i julklapp kanske får ett gott mål mat eller en ny filt.
Win-win. Jag slipper skriva en önskelista, mina nära och kära slipper oroa sig för vad de ska köpa, och någon annan, som behöver pengarna mer än jag, får en lite bättre jul.
Och så får jag ju känna mig jättestolt över mig själv också. Det är ju en liten bonus.
Om jag nu lyckas hålla det här. Risken finns ju att jag hittar en massa fina saker jag bara måste haaaaa liksom och fiser på min moral.
Men jag ska i alla fall försöka.

Denna fantastiska söndag ska - enligt planen - gå åt till att plugga (vilket jag alltså inte gjorde igår eftersom jag gick på stan med Hannah, gick på teater och tog en fika med Miranda) och städa och, då det ju ändå börjar närma sig jul liksom, göra kola.
Varför känns det som att jag kommer prioritera kolan?

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och prata om dödligt allvarliga saker, en liten stund senare dra ett skämt och komma på hur underbart kul det är att skratta.
Hare <3

V för vaccin och vänskap

Vaccinerades igår, idag värker armen. Kan knappt (snarare inte alls) lyfta den, och att ta på och av sig kläder är en konst jag ännu inte behärskar med en arm. Igår kväll, efter att ha sett Flickan som lekte med elden (ganska grå, ärligt talat - men ni vet ju vad jag tycker om svenska filmer) på bio fick jag frossbrytningar och feber och frös och skakade helt galet. Trodde definitivt inte att jag skulle orka gå på stan idag som planerat med Hannah, men när jag vaknade imorse kände jag mig faktiskt nästan helt normal. Lite tröttare än vanligt kanske och med en arm som hänger som en död fisk längs sidan, men annars helt okej. Över en natt. Tänk vad lite sömn kan göra. Så bra som jag sov inatt tror jag inte att jag har sovit på flera veckor.
Igår satt vi i nära nog tre timmar i sträck och skrev på naturkunskap-/svenskainlämningen i skolan. Det går segt och jag är otroligt odisciplinerad. Var dock ovanligt flitig för att vara jag, vilket i och för sig kanske inte säger så mycket. Det är väl inte det karaktärsdrag hos mig själv som jag är stoltast över.
Däremot är jag stolt över min förmåga att lyssna (hopp i ämne här, jupp). Det gäller självklart inte alltid, ibland är jag lika självcentrerad som vem som helst om inte värre. Men när det behövs tycker jag själv, i alla fall, att jag kan vara tillräckligt närvarande, intresserad och stöttande. Jag kan, oftast, vara den vän som jag själv vill att andra ska vara mot mig. Vilket jag tycker är ganska trevligt. För ett tag sen satte jag mig ner och funderade över vad jag egentligen vill ha ut av en vänskapsrelation, och det jag kom fram till är vad jag försöker efterlikna själv. Jag vill helt enkelt känna mig trygg, accepterad och älskad för den jag är (vilket såklart förutsätter att mina vänner faktiskt vet vem jag är, vilket jag i och för sig vet inte är helt lätt alla gånger). Jag vill också känna att älska mig som mest när jag förtjänar det som minst stämmer in på mig och mina vänner. Jag vill kunna våga vara svag, ledsen och förbannad, och jag känner mig galet stolt och tacksam över att kunna säga att jag faktiskt kan det med mina vänner. Dels på grund av att de är så fantastiska, dels för att jag vågar låta dem vara det. Ingen och inget är ju perfekt, men att hela tiden jobba på att sträva efter att göra saker bättre och bättre tycker jag är en jävligt bra början.
Nu skulle jag ha jobbat samhäll och gjort mig iordning, men jag började skriva det här och chatta med Miranda istället. Lol, här märks mina prioriteringar. Och jag tycker att de är helt rätt.

Dagens lilla glädje-grej: har inte hunnit göra så mycket idag, men igår kväll, när jag mådde så jävla dåligt, så satt jag i sängen och garvade för att jag tyckte att hela grejen var så komisk. Varför vet jag fortfarande inte, men någonting med att en liten spruta gjorde mig asdålig kändes skitskumt. Och galet kul.
Sweet dreams <3

Dagens dag

Har idag varit ute på en fullkomligt onödig exkursion med geografin till Lärjedalen :D Fyra grader, ösregn, ett misslyckat paraply, dåliga skor och utan vantar. Vi traskade ganska missnöjt omkring i leran och försökte, kisande genom regnet, urskilja vilka exogena/endogena processer som kan ha format landskapet.
Det var inte, jag repeterar INTE, kul.
Eller, jo, det var det faktiskt. Till slut var alla så blöta att ingen orkade bry sig längre, och det blev en del skrikande och hoppande i vattenpölar. Lärar-Per verkade lite trött och skickade hem oss en halvtimme tidigare.
Nu sitter jag alltså och försöker göra engelska, men börjar istället prata musik med Marcus. Åh vilken disciplin jag har. I alla fall rekommenderade han ett band jag lyssnar på nu, Earnest Ranglin.
De gör en sorts, helt instrumental, blandning av jazz, reggae, funk och ska. Sjukt mysig!
Egentligen har vi galet mycket skolarbete och jag hinner inte sitta och digga musik, hur bra den än må vara - men jag, rebellisk som jag är, skiter fullständigt i det, käkar en macka och tar på mig ett par varma sockar.

Dagens lilla glädje-grej: att, efter att ha fått snilleblixten att göra pannkakor till lunch, flippa en pannkaka i luften och fånga den hel och perfekt stekt och känna mig stolt som bara en femåring kan.

En tonårings tankar?

Har ganska (otroligt) tråkigt. Lyssnar på de jazziga tonerna från min nuvarande drog Jamie Cullum och chattar lite grann med folk. Dock svarar de flesta väldigt sporadiskt och/eller långsamt vilket gör mig uttråkad. Förmodligen borde jag göra något duktigt som att sortera tvätt eller åtminstone vara trevlig och socialisera mig med familjen, men jag fick för mig att försöka få reda i och dela med mig av lite random gnagande tankar. Ett någorlunda allvarligt inlägg följer alltså.
Var god lova i förhand att inte tolka det här som mycket mer än simpla frågeställningar, på vilka jag på intet sätt lovar att ha några som helst allmängiltiga svar. Eller svar alls. Det är bara tankar, med andra ord. Som rubriken så subtilt antyder: en tonårings tankar, kanske.

Gymnasiet känns jävligt gött. Jag håller på att skapa mig precis det liv som jag har längtat så mycket efter. Jag har nya kompisar som jag älskar, gamla vänner som jag känner mig så trygg med, en familj som för det mesta fungerar någorlunda funktionellt (;D), lärare som inte bara lär ut helt genialiskt utan också bryr sig, musiken fungerar toppen och jag är i det närmaste överproduktiv, klassen är otroligt mysig och jag känner mig säker och omtyckt.

Varför börjar jag då känna mig så oerhört förvirrad, mitt i allt det här bra-iga? Varför känns det som om jag tappar greppet och börjar tvivla på allt?

Mår jag verkligen såhär jävla bra? Förtjänar jag det?
Är jag så älskad som jag inbillar mig? Förtjänar jag det?
Är jag så säker i klassen som jag inbillar mig? Eller snackar folk skit? Förtjänar jag det?
Är folk ärliga i det de säger till mig? Betyder jag något överhuvudtaget? (Lite existentiell kris över det sista där, ja kanske.)
Är det komplimangerna eller förolämpningarna som är äkta? Och hur ska man veta det? Är jag alltså dum, ful och korkad eller snäll, söt och smart?
(Åh helvete nu blev det reklam för Paramore på Spotify, satan vad rädd jag blev! Inte beredd nånstans.)
Är det helt enkelt nåt fel på mig som obsessar över sånt här hela tiden?
Mår jag verkligen såhär jävla bra som jag ändå tror - eller mår jag egentligen skit, men lurar mig själv? Har jag rätt att må dåligt, egentligen? Har jag verkligen nåt att må dåligt över? Egentligen?

Ärligt talat vet jag faktiskt inte. Kan ju komma dragandes med den gamla klyschan att allt är relativt, men jag är fortfarande förvirrad ändå.
(Kanske dags för ett litet tröstande ord här: må dåligt och må dåligt, det är ju en definitionsfråga. Det är ju verkligen inte som att jag mår dååååååligt, som i panikångest och gråta-mig-till-sömns-varje-kväll-dåligt. HAHA, hell no. Chilla på det, alla ni som fått för er att läsa! Vilken tonåring är inte konstant förvirrad, liksom. Mer än så är det faktiskt inte. Jag menar, lite självdistans har man ju ändå.)
Om någon av er, därute, i vårt oändliga och gudomliga kosmos, känner igen det här och har något svar eller nån idé på hur man dealar med det på bästa sätt - well, you know where to find me.

Avslutningsvis (om någon fortfarande läser? Jag vet att det blev långt ;P) vet jag egentligen bara det här: hörni, mina vänner, gamla som nya som familj, vad ni än tycker och tänker om mig - så älskar jag i alla fall er. Jag har sagt det förut och kommer (förmodligen) säga det igen. Det är egentligen, som sagt, det enda jag är någorlunda säker på. Så, lite opretentiöst sådär: typ, tack ba. De e rätt nice att ni finns ändå. Chill.

Dagens lilla glädje-grej: att på väg hem från gymmet, stolt som tusan över mig själv, med Jamie Cullums All At Sea i hörlurarna, känna mig helt euforisk utan någon särskild anledning förutom att jag precis har tränat och att musik är, för mig, en av livets viktigaste ingredienser; att göra ett litet skutt från gatan till trottoarkanten och räcka ut tungan åt en passerande bilist.
Sweet dreams <3

En... helg

Ännu en helg går mot sitt slut. Och söndagsångesten smilar upp sig och dammar av kostymen.
Imorgon, måndagens första lektion: två timmars franska. Peppeppeppeppepp.
Har varit en väldigt trevlig, om än extremt kort, helg. Lördag dag spenderades med lååååång sovmorgon, sen snabb-fika på stan med Karin. Sen snabbt hem för att fixa sig inför klassfest, som blev hur jävla kul som helst! Kicki, denna underbara människa, hade fixat en lokal (en gammal skola) dit vi lyckades hitta efter att först ha stannat till hemma hos Hedda ett tag, som för övrigt bor så sjukt fint att jag blir avundsjuk.
Många fina tal hölls (hyllningstal till Reinfeldt, bekännelse om villkorslös kärlek till Gardell etcetera), för min del ett försök till att värva folk till Jehovas vittnen. Stod där, med mina fina nya glasögon och gestikulerade vilt samtidigt som jag halv-skrek att "Guds kärlek är oändlig!"
Jag fick rungande applåder.
Såklart. *Knycker nonchalant på huvudet*
Idag lyckades jag med bedriften att sova till halv ett, och det enda jag har gjort sedan dess är att ta en lång promenad med Alice och sedan faktiskt, tro det eller ej, göra franskaläxan. Och nu serveras äppelpaj därnere, så jag tänker inte sitta här och skriva något mer. Mehehee.
Sweet dreams <3

Glasögonorm och jag gillar't

Fredag! Slutet på veckan, början på den helgade helgen. Känns mycket bra och inte en sekund för sent.
Eftermiddagspasset (klockan ett till tre) tillbringades, istället för i en unken sal med historia och huvudvärk, i Hagabions salong med klassen och filmen The Reader. Mja, den är väl helt okej. Inte den bästa film jag sett, men som sagt - helt okej. Mysigt var det i alla fall. Trots att jag höll på att somna i de stora obekväma stolarna. Eller kanske just därför.
Efteråt, när vi lite motvilligt tagit oss ut i kylan och det envisa duggregnet (som förut var snö som gjorde alla jätteglada, men när vi kommit ut från bion alltså är regn) drar vi till Butterix för att jaga masker. Förklaringen är att Kicki har tagit initiativet till en klassfest imorgon, något som jag beundrar henne otroligt mycket för att hon orkar organisera. En jävla massa cred till henne för det! Hur som helst är temat finkläder + just masker. Jag, Hedda, Miranda och Oscar kilade runt i några olika affärer och provade en satans massa masker.
Och vad slutade det med?
Glasögon.
Och nej, det är inte för att jag ser dåligt (det är inte tanken, i alla fall, eftersom jag ser sämre med glasögonen på...), utan för att jag och Oscar bestämde oss för att sticka ut ur mängden med konventionella, vanliga masker. Hell no, sa vi, vi köper glasögon istället.
Alltså sitter jag nu med ett par glasögon på näsroten (okej, jag tog precis av dem, ser så suddigt med dem på) och känner mig väldigt stolt. Det är ett par riktiga nördglasögon, lite halvrunda med svarta bågar. De är så failade att jag inte kan låta bli att älska dem.
På Kungsportsplatsen, när jag och Oscar väntar på spårvagnen, kommer Hannah och Karin gående, till min förtjusning. Sen kommer Oscars spårvagn och han drar, vi andra fortsätter till biblioteket. När vi tar vagnen därifrån träffar vi strax Alice - och sen Emelie. Jag tycker bara det är fruktansvärt kul att träffa en massa goa människor så, helt random.
Det hade kunnat vara dagens lilla glädje-grej, men jag tar en annan (bara för att sprida lite mer glädje, liksom): att jag och Hedda, utanför en skämtbutik på Drottninggatan, ser en liten gullig gubbe i plommonstop och kappa, börjar aaawww:a och viska att han är ju så sööööt! och fnissa åt oss själva. Eller åt gubben. Jag är faktiskt inte helt säker, när jag tänker efter. Kul var det, i alla fall.

Gillar också att hitta random poesi på en sån där grå klump vid trottoaren

Sova middag

Tankar efter en 90-minuterstupplur en onsdagseftermiddag:

Nej, jag känner inte för att gå upp.
Fan vad skön min säng är.
Jag vet att jag har gjort nåt annat idag.
Jo. Bio med skolan ja.
Den var ju bra ju.
Jag älskar att skolan gör såna grejer.
Shit vad jag är sugen på att lyssna på Jamie Cullum.
Shit vad jag är hungrig.
Shit jag måste nog gå upp ändå.
Shit det här är en rätt ok onsdag, trots allt.
Men satan vad kallt det var i rummet.

Alltså hasar jag nedför trappan, gör en liten macka och en kopp varm choklad, hasar uppför trappan, sätter mig vid datorn och skriver det här, strax ska jag hasa den lååååååånga metern till soffan bredvid mig, kura ner mig där och fortsätta läsa. Det går för övrigt jävligt långsamt och jag börjar bli en aning stressad över allt skolarbete. Nästa vecka och fram till jul kan komma att bli sjukt jobbiga. Håller eventuellt på att bli en liten aning förkyld jag också (I curse you familjen, I curse you!) men det hinner jag inte så jag tänker inte bli det, helt enkelt. Så jag pumpar c-vitamin och försöker sova så mycket jag kan (utan att missa något viktigt TV-program, såklart), därav min lilla tupplur idag.
Jag älskar att sova.
Och det verkar som att jag har en fantastisk förmåga att skriva långa inlägg om absolut ingenting.
Tja. Alla är ju bra på nåt.

Dagens lilla glädje-grej:
Att, i biosalongens mörker och totala tystnad, jag och Miranda börjar skratta exakt samtidigt åt exakt samma sak, kanske lite för högt.

Ram di dam (di dam di dam)

Lyssnar på Half asleep med Ram di dam (ett av Göteborgs absolut bästa band, de har en spelning den 4 december tror jag - ska självklart gå om så är fallet ;) och har precis lagat mat och diskat. Hela familjen (förutom jag, hahaa!) ligger däckad i nån sorts förkylning, dock troligen inte svininfluensan, tack gud. Men jag går ändå omkring och spritar händerna var femte minut. Hur som helst så har jag blivit familjens lilla bitch som fixar, städar och hämtar. The thing is, though, att det gör inte så mycket. Med lite musik i öronen och inställningen att det måste bara göras så är det rätt... okej, faktiskt. Hemska tanke. Jag vet att jag sviker tonårssläktet genom att säga så. Too bad, men det är sant. Att diska, till exempel, är ganska meditativt. Varmt vatten, bra musik, upprepade rörelser. Som ett mantra. Faktiskt ganska mysigt.
Hade idag ett kort föredrag om rullstensåsar. Massor med cred till Brodin som gjorde praktiskt taget hela arbetet (mehehehe, ååhh jag njuter när folk gör saker åt en)! På det hela taget gick det väl ganska bra. Bortsett från att jag gestikulerade kanske lite mycket och upprepade mig hela tiden (supraakvatiska rulltensåsar är ööööööver vattnet, öh, subakvatiska är uuuuuuunder vattnet... öh, jag sa att supraakvatiska var öööööver vattnet va? Aa bra... och subakvatiska är alltså uuuuuunder vattnet).
Tog en titt i almanackan och såg att jag tills imorgon ska ha lyssnat in mig på trummorna i låten vi ska spela i ensemblegruppen.
Gissa vilken låt vi ska spela.
Nej, inte Californication.
Nej, inte Half Asleep.
Nej, inte Something About You.
Vi ska spela - håll i er nu - Leende Guldbruna Ögon.
Detta från mig, som uppfann termen dansbandsryck och får intensiva obehagskänslor så fort jag hör en dansbandslåt. Yes, jag ska spela trummor på Leende Guldbruna-jävla-Ögon.
Satte precis på (den så kallade) låten på Spotify. Föreställ er min skadeglädje när programmet craschar efter tre takter. Jag tror att Spotify har en inbyggd säkerhetsmekanism. Jag gillar bara det här programmet mer och mer.
Läser för övrigt en helt underbar bok i engelskan. Eat, pray, love heter den. Jag tänker inte ens försöka förklara vad den handlar om för jag vet att det kommer låta fullkomligt skrattretande, men den kretsar mycket kring kärlek, så mycket kan jag väl säga. Och den får mig att må otroligt bra, vilket är en anledning så god som någon att fortsätta läsa. Den är helt enkelt tröstande, på nåt vis. Myspys.
En till liten sak som gör mig glad (jag funderar allvarligt på att ha med det som ett kontinuerligt inslag i varje inlägg): att på kvällen, när jag försöker somna och ligger och obsessar över allt och alla, få ett litet sms som bara vill påminna om att jag är någons bästa vän. Att känna sig så älskad känns helt enkelt jävligt bra. Sen kurar jag leende ihop mig under täcket och slocknar direkt.

Och nu tar jag mig en liten wasabi-nöt - knaper knaper - och gör ett nytt försök att lyssna på Leende Guldbruna-jävla-Ögon. Wish me luck.
Sweet dreams, y'all <3

"Det är ju typ en sekt!"

Sitter vid datorn med lite stelfrusna händer som bara motvilligt gör som jag vill. Kom precis hem från en - blev det tretimmars-fika? - med barndomsvännerna. Galet mysigt, det var länge sen vi träffades allihop: gamla minnen väcks till liv ;)
(Sänder även en liten tacksam tanke till Espresso House som accepterar csn-kort.)
På väg hem, gående mitt i vägen på Vasagatan som värsta Sex and the City-gänget, stannar vi till lite förvirrade utanför Betlehemskyrkan. Ett fyrtiotal människor står helt tysta med facklor i händerna och verkar vänta på nånting. Vi tittar lite spänt på varandra och diskuterar viskande om det är en sekt eller nåt, när plötsligt dörrarna slås upp - och ut, sittande i en sorts bärstol, kommer ett brudpar. Människorna utanför börjar klappa i händerna, vissla och vifta med facklorna i novembermörkret. Vi ser häpet på varandra och börjar sedan skratta och applådera vi också. Brudparet ser euforiskt lyckliga ut, det lilla jag ser, och kysser varandra.
Ännu en liten sak som gör mig lycklig: ett random bröllop som vi först misstog för ett sektmöte.

Ber om ursäkt för dålig kvalité. Mobilkameran är inte så fantastisk.

Nerifrån hör jag, när jag pausar Fairwell to the fairground med White Lies, hur pappa spelar gitarr. Själv ska jag strax kura ner mig i min nystädade (!) soffa med en liten överbliven påse godis från igår (när jag och Alice gick och gymmade - klockan halv sju på en fredagkväll!) och läsa min engelskabok.
Den här helgen ska jag nog faktiskt bara sova, plugga och städa. Sådana helger är faktiskt rätt nice, de också. Att få landa, komma ikapp och vila ut. Mmm. Jatack.

Har förresten i viss mån börjat lära mig att gilla kaffe. Det, ni. Sånt händer inte varje dag.

More little things, sorry if I bore you

Att komma fram till ett övergångsställe just som det blir grön gubbe.
Att lyssna på crescendot i en Navid Modiri-låt samtidigt som jag står mitt i kaoset på Korsvägen och ändå hitta nån sorts lugn.
Att sitta på ett kafé på en onsdagförmiddag med några kompisar och diskutera definitionen av kunskap och skratta åt att det är vår svenskaläxa.
Att Anton tycker att jag ska flytta till Malmö.
Att när jag skrattande nämner det för en kompis säger hon "haha, sött" och sen oroligt tillägger "men du tänker väl inte seriöst göra det?"
Att klockan bara är strax efter ett och jag har hela dan på mig att ta det chill.
Att sparka i en stor lövhög och skratta lite tyst åt mig själv.
Att min kappa är varm och skön när det blåser kallt.
Att frysa om huvudet och sätta på mig en varm, stickad mössa.
Att möta en främlings blick på spårvagnen och le lite grann.
Att slinka in i ett par skoaffärer och pröva skor trots att jag är pank.
Att sitta så försjunken i egna tankar att jag nästan glömmer att gå av spårvagnen.
Att orangeklädda arbetare sätter upp ljusslingor på Järntorget.
Att julgranen på Liseberg redan är uppe.
Att spela gitarr tills jag får blåsor på fingrarna och nagellacket skavts bort.
Att MTV spelar By The Way med Red Hot Chili Peppers.
Att Fleas basgångar är helt rubbade och får mig att skratta.
Att ligga kvar i sängen fem minuter extra, bara för att jag vill.
Att somna till ljudet av regnet mot fönstret.
Att vakna när det är ljust ute.
Att se löven blåsa omkring och nästan falla i trans när jag betraktar det.

All the little things

Små saker gör mig lycklig:

Att gå en regn-och asfaltsgrå gata fram med en ny kappa, lyssna på Bo Kaspers Orkester och försöka höra vad exakt rockorgeln på Det går en man omkring i mina skor spelar.
Att höra julmusik ur skolcaféts högtalare.
Att sitta med en stor kopp te på samhällslektionen och diskutera ideologier med Gardell.
Att få ett litet sms från en god vän som bara undrar hur jag har det.
Att spela lite piano utan att faila helt.
Att, instängd i min egen lilla värld med iPoden, dansa runt i huset med dammsugaren.
Att vara ensam hemma och sjunga högt och falskt.
Att lägga mig på köksgolvet utan att någon börjar fråga.
Att ta långa promenader i höstkylan, gärna med en god vän.
Att ta långa, riktigt jäkla varma duschar.
Att sitta ensam och lyssna på musik sent på kvällen när alla andra sover.
Att sitta på spårvagnen/bussen med bra musik, titta ut på ett regnigt Göteborg och flina lite skadeglatt eftersom jag inte är ute i regnet.
Att ge en random kille på stan en överdrivet flörtig blick och sedan skratta tyst för mig själv.
Att läsa en kompis blogg och konstatera att allt verkar rätt bra.
Att sitta i bamba och garva hejdlöst åt en Reinfeldt-karikatyr.
Att träffa sina bästa kompisar på spårvagnen på morgonen.
Att sitta på bussen hem och prata om fullkomligt absurda saker.
Att höra ett glatt "heeeej Lisa" bakom mig i korridoren.
Att inte ha fruktansvärt mycket att göra i skolan förutom att läsa en jättemysig bok i engelskan.
Att samhällsinlämningen blir uppskjuten en vecka.
Att Alice börjar prata med mig på msn om "Totally Spies".
Att Miranda skickar sjuka bilder som får mig att vrida mig av skratt.
Att ta en liten random promenad med Oscar under lektionstid.
Att spela trummor i ensemblegruppen trots att jag inte har den blekaste aning om hur fan man gör.
Att borra ner ansiktet i en enorm stickad halsduk.
Att stanna uppe lite senare än vad jag borde på kvällarna bara för att chatta med folk jag inte hinner träffa.
Att vakna på morgonen och känna att det är precis lagom varmt under täcket.
Att gå så rakryggad jag kan på stan och föreställa mig vad folk tänker.
Att min pianolärare, med sina stora gester, polska accent och oändliga välvilja, är så brutalt ärlig.
Att komma nedför trappan och känna doften av varmt bröd och kryddor.
Att ha lite sådär lagom träningsvärk efter gårdagens pass.
Att springa på bandet och orka öka hastigheten.
Att unna mig en flaska julmust eller en chokladbit och flina lite dumt för att jag tycker att jag är värd det.
Att nån vänlig själ kommer fram och får för sig att ge mig en nackmassage.
Att ha ett seriöst samtal med en auktoritetsperson och känna mig sådär vuxen.
Att hoppa runt, spela luftgitarr och känna mig sådär barnslig.
Att prata för högt på offentliga platser och känna mig sådär tonårig.
Att hitta gamla låtar jag en gång inte kunde leva utan.
Att höra en låt eller läsa en text jag känner igen mig så mycket i att jag ryser och blir tårögd.
Att få en liten komplimang i förbifarten om min snygga kappa.
Att träffa folk jag inte känner så bra och ha ett jättemysigt samtal.
Att hela tiden redigera det här inlägget för att jag kommer på nya saker.

Det är de små sakerna som gör min lycka, kanske inte nödvändigtvis stora, livsomvälvande saker. Det är trots allt vardagen som är vanligast och den man måste stå ut med.

Kärlek

Ja. Det har varit en ganska seg vecka.
Mysig också, såklart, träffat massa underbara människor och så. Gått på stan med Miranda, spelat in med Oscar, promenerat och brunchat med Hannah, Alice och Petra, bland annat. Tagit det ganska lugnt, processat sånt som behöver gås igenom. Läst lite, sovit mycket. Varit på spa till och med. Rekommenderas starkt (surprise).
Det jag ville säga, helt opretentiöst och utan att egentligen fundera över det särskilt mycket, är att jag är jävligt tacksam för mina vänner. Ni har varit, och är, ett otroligt stöd. Jag älskar er, helt enkelt. Svårare än så är det inte.
Har nu i helgen varit på landet. Kan inte säga det tillräckligt många gånger - jag älskar det stället. Så lugnt. Jobbade lite i trädgården; kall luft och fysiskt kroppsarbete. Precis vad jag behövde. Enkelt. Okomplicerat. Fucking terapi.
Nu tillbaka i stan, känner redan hur axlarna kryper högre upp, rörelserna blir snabbare och jag känner mig småirriterad på det mesta. Måste städa huset och egentligen plugga, men är fruktansvärt facebook-sugen och lack för att AIK vann "/
Men, i alla fall: tack, alla mina vänner. Ni är ett stöd och en klippa och en fast grund att stå på, och finns när jag behöver er. Priceless. Kan inte nog berätta hur mycket det betyder, och kommer förmodligen aldrig att säga det till er face-to-face eftersom det är för pinsamt. Puss på er! <3

Festlighet

Jag är trött, deprimerad och skoltrött. Det regnar och är mörkt och jag har för tillfället totalt tappat livslusten. Har en svenskainlämning att göra tills imorgon (ja, trots att det är lov) men det känns fruktansvärt avlägset att faktiskt göra den. Jag orkar bara inte. Känner mig helt apatisk och, som sagt, deprimerad.
Höstlovet är praktiskt taget uppbokat, vilket känns rätt bra i och med att jag då har nånting att göra hela tiden - vilket i sin tur är bra för att jag då inte deppar ihop totalt i min ensamhet.
Tror jag. Hoppas jag.
Stirrar framför mig på skärmen och inser att det måste låta fruktansvärt trist. Wää, jag sprider misär omkring mig. Läs och känn hur du blir lika deppig som jag. *Skadeglädje*
Närrå, det är självklart inte min mening. Men för att försöka undvika kollektiv deppighet ska jag nog hålla käften nu.

Återträff :)

Kom på att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om som hände i helgen. Det var kanske inte sådär jättemycket, egentligen. Men galet kul <3

Fredag kväll:
Linnéa och Anton kommer (a.k.a Gollum och Sherminator), och Alice och Karin. Vi käkar middag, flummar lite och lyssnar på musik från mobilerna xD Lite senare ringer Hannah och kommer över med sitt gäng och alla tar en promenad. Sedan går några timmar - då jag tror att vi ser på en film - och klockan tre/fyra gör vi ett försök att sova.
Lördag morgon:
Vaknar och segar lite, käkar frukost, sen kommer Andy. Segar lite till innan vi sticker ner till stationen och möter Sören och hennes gäng :) Efter det drar vi på Antons initiativ till Haga och Café Husaren med deras gigantiska monster-bullar. Det är lunchen.
Någon får för sig (förmodligen jag) att vi ska ta Älvsnabben och åka lite båt eftersom det är så fint väder. Det failar rätt totalt, men vi träffar däremot världens underbaraste gubbe som kommer fram till oss på trappan vid Lilla Bommen. Han ställer sig på ett ben och rör sig jättelångsamt (vet ej vad han håller på med). Sen börjar han babbla om att han var cirkusartist, cyklar enhjuling och är 83 år. Sen gör han ett litet jämfotahopp och springer iväg.
Jag är kär i honom.
Lördag kväll:
Käkar pizza på den lokala pizzerian, drar hem och gör oss iordning. Sticker sedan till Lisebergshallen where the party is. Det är rätt lame i början, men sen tar det sig och folk börjar dansa och flumma. Askul att träffa alla igen! <3
Kring tolvslaget tar det slut, och Amanda och Sussi vill att vi följer dem till Heden, vilket vi gärna gör eftersom vi är sådana gentlemän. Det slutar med att vi hänger utanför Lasse på Heden vid några bord och sjunger låtar från Tummelisa. Bara för att vi är så jävla coola.
Efter en liten väntan vid spårvagnshållplatsen och en snabb-språkkurs i skånska (tveeeååå mineeuutorr!) hamnar vi hemma hos mig där vi chillar lite, lyssnar på musik och kollar Hipphipp.
Lördag natt/söndag morgon:
I och med sömnbrist och allmän utmattning flyter timmarna där på kvällen ihop lite grann, men vi tog det rätt lugnt. Det failade lite här och där, men på det hela taget hade vi shuuukt kul. De flesta somnade på morgonkvisten i sofforna framför, var det Bolt? Eller Surf's Up? Nån av dem. Eller båda. Nej, Jiddra inte med Zohan var det. Justdeja. Så underbart värdelös :D Kring sjutiden sov de flesta.
Nån gång vid elva började vi vakna till liv lite smått efter att ha sovit lite till och från, sammanlagt kanske tre timmar för de flesta. Då städade vi lite grann innan vi tog en kort promenad. Sen drog alla till stationen och åkte hem till Skåne och Stockholm. Det sög. Jag lipade, kan jag väl erkänna... :$
På det hela taget: Tack för en underbar helg, alla! Saknar och älskar er <3

Typvaaaa

Dagens kost:
Flingor och yoghurt
Fem pommes frittes
En pepsi
Slutsats:
Ta med i beräkningen två timmars sömn och resultatet är ett väldigt trött jag. Uppdatering om helgen kommer därför senare.

Paus

Sitter för tillfället med en fet kopp varm choklad som jag värmer händerna på (I am Coldfinger) under en - vill jag gärna tro - välförtjänt paus från ekonomisk globalisering som jag har suttit med hela jävla dan. Spyr på texten. Så nu har jag precis tagit mig en liten fika och lyssnar sönder Augustine med Patrick Wolf. Rätt mysigt faktiskt.
I fredags var jag hemma hos Heddas kompis Ange som bor så jävla fint mitt på Linnégatan (fusk!). Det var sjukt kul, mycket mysigt folk :) Lite otippat var det i och för sig att jag och Marcus hamnade i ett hörn med, som Marcus uttryckte det, "en transasminkad vänsterradikal" och diskuterade politik i ungefär trekvart.
Jag vet.
Men det var faktiskt väldigt intressant; både Marcus och (vi kan kalla honom, lite anonymt sådär) Transan (som inte var det egentligen) är väldigt allmänbildade och smarta, och de hade en väldigt fin diskussion, tycker jag.
Men det som gjorde hela kvällen måste ändå ha varit, förutom Marcus underbara dans (den gjorde mig lycklig) gratis fika på Järntorget mitt i natten. Jag, Hilda och en kille som heter Theo hittade en vagn mitt i allt som bjöd på bullar, kaffe och te. Sådana random saker gör mig glad i själen.
Igår var rätt soft. Vaknade lite sent och fick skynda mig till demonstrationen på Gustav Adolfs Torg, mot FRA-lagen. Traskade Avenyn upp och skrek fina slagord (som: "Jalla jalla, privatliv åt alla!" eller: "Vi vill inte va, bevakade av FRA!"). Efter det fick jag äntligen shoppa lite; jag har seriöst haft abstinens i flera veckor. Hittade flera par respektlöst snygga skor, men alla var helt fel inför en annalkande vinter så det blev inget av. Däremot köpte jag en grymt mysig, stor skjorta och en härlig T-shirt. Alltid nåt, liksom ;)
Och idag har jag som sagt bara suttit med ekonomisk-jävla-globalisering. Det är ju intressant, men sjukt jobbigt.

Sex dagar kvar till reunion nu! ^^

Vulkangrillad korv

Jag dampar sönder på skolan. Vi har för mycket. Inte kul. Skolan är en vulkangrillad korv som jag får dansbandsryck på.

Får typ panik. Svårare att andas och ont i magen. Fruktansvärt synd om mig.
Njäe, kanske inte. Det är väl inte så jävla mycket egentligen, men jag stressar upp mig nåt fruktansvärt. Det är för mycket för att jag ska må bra, om man säger så. Bara dör på skolarbete just nu.

Töcken-tisdag

Seg dag. Västtragik sabbade bussarna på morgonen så jag blev sen till musiken, som förutom att börja tidigare failade totalt idag eftersom min ensemblegrupp inte kunde bestämma oss för vilken låt vi skulle spela och alla blev allmänt trötta på varandra.
Sen tre timmars samhäll; inte okej nånstans. Satan vad trött man blir i huvudet av Gardells uppgifter. Intressant, jarrå (jobbar för tillfället om ideologier), men fansåsegt. Fick höra att jag såg omtumlad ut efteråt. Kan nog stämma. Tur att vi hade en myspys-lunch innan i en timme.
Dock var det kalops - vidrigaste maten att göra i storkök. Jag har utvecklat nån sorts fobi mot kalops. Märkte att den var befogad när jag smakade idag, också. Rövryt. Gjorde en liten fuling och norpade lite vegetarisk mat istället, galet mycket godare.
Efter mördar-lektionen i samhäll stressade jag hem för pianolektion som sög. Läraren var nedlåtande och taskig idag. Aslack på människan.
Lektionsfri onsdag imorgon, men definitivt inte pluggfri. Jag får bara panik när jag tänker på hur mycket jag måste göra, så jag tänker inte räkna upp det. Skulle spelat in lite gitarr i studion med Ogmar, men det är så jävla mycket plugg så vi bestämde oss för att åka till skolan istället. Nödvändigt men trist. Alltså blir det välbehövd sovmorgon till ca 10 imorron, sen råplugg fram till fyra då jag ska träffa Hannah och Fredrika för fika :D

Arsle. Det är bara inte okej att vara skoltrött efter en månad i ettan.
*Dansbandsryck*

Säg inte emot mig goddammit

Säger hela tiden att jag kommit så långt. Att jag är så säker och trygg i mig själv. Att jag kan ta en komplimang nu.
Alltid lurar man nån.
Sitter och dör på min sångtagning. Får sån jävla panik, det funkar verkligen inte. Jag kan för mitt liv inte fatta hur folk kan säga att det är bra. Jag försöker, försökerförsöker, men jag förstår bara inte. Det är ju så osäkert, falskt och helt åt helvete. Jag skriver inte det här för att bli emotsagd, jag är bara så jävla missnöjd. Självförtroendet ligger på minus. Känner lite för att slå huvudet i väggen.
Börjar grubbla över hur folk kan med att ge mig beröm för oljudet.
Får panik.
Vet att jag mobbar mig själv. Att en diss från mig själv sårar lika mycket som en diss från nån annan. Vet att det är dumt. Vet faktiskt att jag inte är riktigt så jävla värdelös som det känns som just nu.
Vet att jag kan bättre. Vet hur det ska låta när jag får till det. Lackar sönder på att det bara inte går när jag väl står vid micken. Men som sagt - vet att jag kan.
Bara att göra det. (Y)
Än en gång - det här är faktiskt vad jag känner. Och ärligt talat, om nån ändå skulle få för sig att säga emot mig så skulle jag förmodligen inte ta det till mig. För jag fattar verkligen inte. Jobbar på det, jobbar stenhårt på det, men än så länge hör jag bara skit ur högtalarna.
Sån jävla frustration. Sjukt. *Dunk dunk*

Det är väl bara att öva, antar jag. As they say: övning ger färdighet.
Tjenixxen.

Ömtålig musiker

Sitter en liten, eller ganska stor, aning mörbultad och försöker skriva på första utkastet av novellen som ska in imorgon. Händerna darrar av utmattning, så det går inget vidare.
Förklaring: boxning idag på idrotten. Satanihelvetevadjobbigt. Sjukt kul också, fick ju ut sina aggressioner om inte annat, men så fullkomligt slutkörd har jag nog inte varit på flera år. Gillar't.
Var klantig (?) nog att gå med på att boxas med Oscar. Vältränad friidrottare vs. well, mig.
*Asgarv*
Ja, det gick ju inte sådär jättebra. Sjukt kul som sagt, men det var nog sista gången vi boxades, Oscar? ;)

Håller parallellt med blogguppdateringen på att maila bilder till Lisen, grundaren av Mrs. Glenn fanclub - "platsen för alla som diggar min musik", typ.
Gaaalet kul, på lunchen idag skickades min iPod runt med kladdversionen av nyaste låten. Och så föddes idén om Mrs. Glenn fanclub på facebook. Joina gärna! ;D
(Varför det blev just Mrs. Glenn greppar jag fortfarande inte riktigt. Okej, Glenn fattar jag väl, men MRS? Näe, inte okej. ;)

Ojjsatan, jag borde skriva på svenskanovellen. Hahaaa, det var ju därför jag gick upp till datorn. *Klant*

Sweet dreams, Lambda

Slö-söndag

Kvart i ett. Söndag. Otaggad på att plugga. Nu är det illa asså.
Dagens plugg: franska, historia, svenska. Kanske engelska om jag orkar, vilket jag dock inte tror. Bortsett från skolarbete: städning, gymmet och studio. Började inspelningen av eh, vad blir det, näst nyaste låten igår. Kan bli riktigt bra. Nytt ljudkort också vilket medför lite nya, bättre grejer. Känns bra.
I högtalarna just nu: Let's spend the night together med Rolling Stones. Har totalt snöat in på 60-talsmusik.
I fredags var det -kan man kalla det filmkväll? - med Hedda, Miranda, Hilda, Lisen och Marcus och - kan man kalla det filmen? - Tre Solar. Utan tvekan absolut sämsta svenska filmen genom tiderna! Så fruktansvärt värdelös (och rolig). Två timmar krystad dialog och förvirrad handling. Uttrycket ofrivillig komedi tycker jag sammanfattar ganska bra.
Efter det såg vi också Napoleon Dynamite, en sjuuuukt mycket bättre film. Knasig men mysig.

I skolan är det mycket plugg (historia-arbetet bara fattar jag inte!) men annars väldigt mysigt. Kanske inte är sådär jättefokuserad på varje lektion eller så ambitiös som jag var i högstadiet, men i gengäld har jag så mycket roligare.

Hade btw gärna sett fler blogguppdateringar! ;) Plus att jag är lite nyfiken på vilka som fortfarande läser den här bloggen. Om det nu är någon som faktiskt gör det! Kul om jag skriver helt för mig själv, ppffttssshehehehe xD.

Men nu blir det som sagt plugg. Lite avslutande bilder från i fredags bara :)

Folk i soffan :)

Tjockiskväll ;D

Disciplin!

...I don't have it. Alls. Har haft en hel underbar, lektionsfri onsdag att göra tre läxor: engelska, svenska och naturkunskap.
Vaknade tio, nu är klockan strax efter sex. Jag har gjort engelskan och ungefär halva naturkunskapen.
Lyckat.
I och för sig är svenskan jävligt jobbig, och naturkunskapen måste kollas av med resten av gruppen (via internet), så visst - det tar ett tag. Men ändå. Jag har ju inte direkt varit effektiv.
F*ck. Måste jobba på det här. Inte okej.
Det jag gör nu är alltså att bläddra runt bland läxorna och kanske skriva en halv mening här och där och lyssna på soundtracket från The Boat That Rocked. Galet mysig, om nån ville veta. Älskar 60-talsmusik. Just nu i högtalarna: Wouldn't it be nice med The Beach Boys.

I övrigt: på väg att bli förkyld, inte alls okej med tanke på att fredag är Tre Solar-kväll (verkar vara sämsta filmen genom världshistorien, förresten - sök på YouTube och kolla 16 höjdpunkter. Sjukt värdelöst :D).
Imorgon drar sånglektionerna igång, kanske inte optimalt då min röst är lite fuckad på grund av förkylningen. Men det ska ändå bli kul. Får nog plugga svenska efteråt också. Bleh. Fy fan för den där analysen!
I högtalarna: So long Marianne.

Epic fail

TRÖTTTRÖTTTRÖTTTRÖTTTRÖTT!

Var helt störd hela dagen igår på grund av övertrötthet och allmän undertryckt flummighet. Det gick med andra ord inget vidare att vara duktig student och koncentrera sig på lektionerna. Jag somnade i en fåtölj på lunchrasten. Myspys. Och sen, när man gäspande och med håret på ända stapplar in på 2,5 timmarslektionen i historia känner Gardell att det är läge att presentera ännu ett nytt projekt! Fatta min lycka! Ännu mer plugg!!
(Tung ironi där.)
Needless to say, jag och min grupp fick inte mycket gjort.

Ungefär en timme sen jag skrev den sista meningen, gjorde nämligen ett kort upphåll eftersom Oscar (=Taffelmannen, hahaha ;D <3) ringde och sa att det var en spelning på Heden klockan fyra och undrade om jag ville hänga på. Toppen, sa jag och stod vid hållplatsen när han ringde igen.
"Eeh, vi hade fattat fel, alla sa att spelningen var på Heden, meneh... det var i Långedrag istället", sa han.
HAHAHAHAHAHAHA. Så det var bara att vända om hem igen. Men, som Oscar påpekade, jag fick ju en promenad i alla fall. Grrrrreat.
Så nu kanske jag kan göra det jag hade tänkt och borde göra:
Plugga
Plugga
Plugga
Baka kladdkaka till plugg imorgon
Plugga

Gårdagskvällen tillbringades hos Anna med Emma och Annas kompis Johanna. Mycket mysigt Scrubs-maraton och tacos. Ikväll ska jag sova hos Alice eftersom föräldrarna har mega-party här hemma.
*Kvävt fnitter*
Förlåt. Jag vet inte varför det är så roligt.
Imorgon blir det plugg hemma hos Miranda med lite fika to brighten the day ;).

JAG ÄLSKAR LIVET!

PARKEN ÄR BAJS

Varning för agro-inlägg

Kom precis hem efter världshistoriens mest failade insparksfest. Jag och Miranda hade varit klyftiga nog att köpa artonårsbiljetter eftersom det var det enda som fanns kvar, men säljaren (som för övrigt snart ska gå en plågsam död till mötes) sa att det var lugnt, att vi skulle komma in ändå utan problem.
Icke sa nicke.
Vi stod utanför i typ två timmar och såg resten av klassen tåga in med breda flin medan vi frös arlsena av oss utanför. Det värsta var att stället hade glasväggar så att man såg in.
Hur som helst, där rök hundra spänn och en potentiellt askul kväll. Jag hade verkligen sett fram emot det, var verkligen taggad, men noo, så bra gick ju det. Har en känsla av att ikväll kommer vara ett populärt samtalsämne nu ett tag framöver också - yey. Kommer ju fatta precis.
JÄVLAARSELKUKHELVETESFITTSKITBAJSARRANGÖRER JAG SKA STÄMMA RÖVARNA AV ER! SKIIIIIIIIIIIT!!
Och om lite dryga sex timmar ska jag upp för att åka ut på fältstudier. I Askim, Tuve och Bergsjön.
Skjut mig. Pallar inte.
Det är jävligt synd om mig faktiskt. Snyftsnyft. Typ poor little rich girl.

James Blunt har ändå rätt

Vissa av er vet kanske hur det står till med mitt självförtroende (eller brist på det). Resten av er förstår säkert. Efter sexton år kan jag gå med på att jag är rätt trevlig, i rätt sällskap, vid rätt tidpunkt etcetera, om alla yttre omständigheter samarbetar liksom. Så visst, rätt trevlig kan jag faktiskt vara, okej då.
Men det spelar ju ingen roll, för faktum kvarstår: jag ser ju förjävlig ut. Seriööööst! Kolla mina lår bara! Och jag har ju värsta ölmagen! Jag menar shit! Och min näsa är ju heeelt fuckad! Och så fick jag typ en stroke när jag var liten eller nåt för jag typ kisar lite mer med ena ögat än det andra när jag ler vilket jag ju ändå aldrig gör för mina tänder är så jävla konstiga och jag menar jag har ju typ världens tjockaste kinder så jag ser ut som om jag är typ fem år och om man kollar på bilder på mig när jag går så ser jag helt jävla mongo ut med sjukt tjock röv och typ inåtvinklade fötter och så jävla kass hållning...

Det värsta är att trots att jag spetsade till det här lite, to prove my point, så menar jag ändå det mesta.

Det jag inte tänker på, det jag tror att de flesta inte tänker på, är sina fina sidor.

Jag har faktiskt väldigt fina ögon, och jag gillar ändå min hårfärg. Och trots mina cp-tänder så har jag ändå ett väldigt personligt leende. Och trots min ölmage-indikation så är jag inte tjock.
Faktiskt. Jag ser inte förjävlig ut, jag gör inte det. Kanske inte är nåt bombnedslag eller pinnsmal supermodell, näe. Okej. Men jag ser ut som jag gör. Jag är jag. Med alla mina små brister och egenheter så är detta jag.
Jag är inte jättestark. Jag går på samhällets ideal med trådsmala, leende blondiner med kritvita raka tänder och fem ton smink. Kinda hard not to.
Men fuck it. Lyssna på Kapten Röd: du är inte trasig, behöver inte fixas. Lyssna på mig: forget your BMI, no more tired sigh. Don't count no calorie, that won't set you free.

Vi är vackra.
Snälla, våga tro på det och föregå med gott exempel.
Du är vacker.

Sweet dreams, snygging.

Kommerintepånåntitelmenjagärgladändå

För ett bra tag sen nämnde jag nånting om att vita ord inte fastnar på papper.
Well, let's try again, shall we?

Kom hem för en liten stund sen från en skogspromenad med musik i öronen (såklart). Gick till Härlanda tjärn och hem igen, allt som allt cirka femtio minuter.
Och det var så jävla skönt.
Kunde inte, utan att överdriva, låta bli att börja flina då och då för att jag helt enkelt mådde så jävla bra. Nästan så jag blir misstänksam; kan det verkligen vara såhär kul med livet?
Men ja, uppenbarligen.
Jag tror aldrig att jag mått såhär bra. Kanske i Frankrike där mot slutet, men ändå - det här är ju min vardag. Såhär kommer det förhoppningsvis vara i tre år framöver.
*Asgarv*
Ber om ursäkt. Men jag är helt enkelt jävligt nöjd med livet. No shitting, jag kommer hem efter en skoldag och möter en flinande spegelbild i hallen, för jag har bara haft en galet mysig dag.
Faktiskt. Jag kräver inget mer av livet. (Vill ju gärna ha en massa saker dock: bra betyg, fin framtid, de där skorna som mamma vägrar köpa och en liten chokladbit hade ju inte suttit fel just nu - men att komma hem och fortfarande vara glad efter en hel dag tycker jag är jävligt ballt.)
Promenaden var inte bara skön utan ganska nödvändig skulle jag tro, eftersom jag nibblade lite på en chokladbiskvi tidigare idag. Men, när jag kom hem från promenaden hade min älskade syster och hennes mys-kompisar fått för sig att göra chokladbollar. So I'm back to square one.
Oh well. That's life. Det blir bara mer av mig att älska.

Sweet dreams och hoppas att ni är lika glada som jag är (a)