Gossip Girl goes philosophic

Bortsett från ljudet av en ganska högljudd gräsklippare känns allting väldigt bra. Det är kring 25 grader och inte ett moln på himmelen. Jag ligger på gräsmattan i bikini och solglasögon - och har en bärbar dator framför mig på en liten kudde. Med obligatoriska Kings of Leon i hörlurarna känner jag mig väldigt cool. Lite som Gossip Girl faktiskt.
Helgen sträcker ut sig framför mig i vad som känns som en evighet av sol, mys och chill. Jag har absolut ingenting som jag verkligen måste göra, och det är så sköööööönt. Och med så mycket tid till övers tänkte jag passa på att skriva ett litet inlägg.
Om perspektiv.
Hemma i stan (jag är alltså på landet nu) känns allting ofta väldigt stort och jobbigt. Svart och omöjligt. Som om det inte finns någon lösning och mina problem är värre än hungersnöden i Etiopien. Men så kommer jag hit ut, till doften av syrener och salt hav, och plötsligt är inte allting lika jobbigt längre. Lösningar uppenbarar sig på problem jag trodde var olösliga.
Fan, livet är inte så jobbigt, faktiskt. Bara ibland. Men inte idag.
I alla fall. Min poäng var att det kanske är en bra idé att inte ta allting så allvarligt hela tiden. Hur jobbigt nånting än är så kommer det ta slut. Och när man, som jag, börjar tycka att "mina problem är fan värre än vad som helst på jorden" så kanske det är dags att ta sig en funderare. Och om det inte lyckas kan jag rekommendera att ni kommer hit. Garanterat perspektiv.
Shit, nu kryper det nåt på benet. Skalbagge. Uuäääää. Så. Borta.
Kanske är det vi tonåringar som är snabbast att ta oss själva på för stort allvar. Vilket i och för sig kanske inte är så konstigt. Med tanke på alla hormoner och grejer som vi går igenom så är det förmodligen ganska naturligt. Men vi får nog jobba rätt hårt på att behålla perspektivet.

Så. Nu har ni fått a piece of my mind. Varsågoda. Och nu ska jag dricka lite lemonad innan jag klipper gräset. Oh joy.

XOXO

Tuggummituggande kemist

Idag var det som sagt nationella i NO, kemi. Först var det samling i aulan för att kolla på en mattefilm. Nej, två, förresten, varav en jag faktiskt redan sett. Mattenörd, hm, ja, kanske.
I alla fall. Till slut var det min tur att labba. Satt utanför salen en stund och stressade upp mig. Tog ett tuggummi och väntadeväntadeväntade. Så öppnades dörren och jag gick in, satte mig på min utpekade plats och stirrade ner på min planering. Jag fattade inte mycket av vad jag hade skrivit. Kändes toppen.
Så satte vi igång. Jag kollade pH-värden och konsistens; so far so good. Sen skulle jag testa brännbarheten.
Precis.
Jag satte eld på ett par centiliter olja. Lågan var som mest ungefär tre decimeter hög. Det luktade skiiiiiiit i hela klassrummet och alla garvade (inklusive jag, i och för sig).
Kände mig otroligt korkad där jag satt i skyddsförkläde och glasögon, med tuggummi i munnen och en fet eldsflamma framför mig.
Men samtidigt är man ju tvungen att skratta. Så jävla typiskt; klart man ska elda upp nåt på ett kemiprov.

Längtar bort men aldrig till

Så är det. Jag vet aldrig vad jag egentligen vill, men vad jag inte vill kommer jag lätt på. Som om jag alltid vill bort, men aldrig längtar till något. Längtar bort men aldrig till. Så är det.

Kan sitta och stirra framför mig, tänka att så här vill jag inte ha det, jag vill bort, men jag vet inte vart. Vad vill jag ha istället?
Nåt som inte är det här.
Men vad?
Så är det.

Jag är lite konfunderad över varför jag har ett så negativt synsätt. Varför jag fokuserar på hindren istället för målen. "Slå inte bollen i bunkern." Så klart att bollen hamnar just där då. Är det inte mer konstruktivt att istället tänka: "Träffa hålet"?
Klart det är.
Träffa. Bunkern. (Inte.) Självklart hamnar bollen där. "Inte" fattar inte hjärnan*.
Och jag har ingen lust att fastna i sandbunkern. Så jag ska tamejfan börja tänka lite mer positivt.
Säg gärna till mig om ni märker att jag slarvar. För det finns det en stor risk att jag kommer göra.
Förlåt, positiva tankar var det ju. Jag kommer lyckas alldeles utmärkt med det här!

Och imorgon är det nationella NO, kemi. Laboration. Och orientering på torsdag. Nationella i franska på fredag. Ärligt talat ser jag inte fram emot nåt av det.
Men som sagt: Jag kommer lyckas alldeles utmärkt med det här!

Fan. Jag som skulle lägga mig tidigt ikväll. Tja. Så är det.

*Vill ni läsa mer rekommenderar jag varmt Henrik Fexeus böcker.

Dags att gå till optikern

Jag tänkte börja det här inlägget med att säga att jag ser saker som inte finns. Men sen kom jag på att det kan ge fel signaler. Så jag gör en liten ändring.
Jag ser dåligt.
Med vilket jag menar att jag tolkar väldigt mycket väldigt konstigt. Meningslösa saker uppfattar jag som viktigare än vad de är.
Till exempel:
"Nä, jag kan inte göra nåt med dig idag, tyvärr, jag har lovat en annan kompis att gå på bio. Sorry."
Oj, tänker jag, hon vill verkligen inte träffa mig, hon står där och ljuger. Jaja. Men då så.
"Okej", svarar jag kort. "Skitit då." Och känner mig jättesårad.
Hon ser helt oförstående ut.
Eller:
Han möter min blick tvärsöver rummet. Ser bort. Ser tillbaka och verkar en aning förvirrad.
Håhå, tänker jag, het blick. Han kanske gillar mig.
(Egentligen tittade han på en tavla bakom mig. Men det visste ju inte jag.)

Ni ser. Jag misstänker starkt att jag är paranoid eller nåt liknande. Vilket är rätt onödigt, om man tänker på det. Och det stör mig. Så jag jobbar på det, hela tiden, men tendenserna finns fortfarande kvar, även om jag har bättrat mig en hel del.
Min syn har förbättrats med åldern, men jag skulle nog ändå må ganska bra av ett par glasögon. Nån som har ett par att låna ut?
(Det är alltså en metafor; i övrigt ser jag rätt bra.)

Det är så lätt att tolka saker helt fel. Det beror så mycket på hur man känner sig i övrigt. Om jag är låg för att det är regnigt och jag har bråkat med en kompis, så är det lätt att tolka en annan kompis förklaring till varför hon inte kan hitta på nåt som en ursäkt för att slippa mig. Trots att hon faktiskt bara har lovat en annan kompis att gå på bio.
Ja. Det är inte helt lätt.
Men som vi har fått lära oss i biologin: ögat är inte perfekt. Trots evolutionens framsteg från ljuskänsliga punkter till lins och färgseende. Det finns alltid utrymme för förbättring.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit det i den här bloggen, faktiskt. Börjar bli lite tjatigt nästan.

Som jag vill vara (ej van Bredow)

Okej, bara för att kompensera för det förra, asdeprimerade inlägget så skriver jag väl ett glatt nu då, trots att vita ord som bekant inte fastar på papper.
Dagen var lång, men ganska skön. Inte så jättejobbiga lektioner, liten klass så man vågade öppna käften lite grann. Sen stan med ett par goa kompisar. Det är så livet ska vara. Så skönt. Tack.
Gick runt en kort stund i några affärer och bara myste, det var så kravlöst, så skönt. Lite sol, lite regn, några skratt - fan, det är verkligen så livet ska vara.
Sen bio, Änglar och Demoner.
Försöker intensivt komma på nåt positivt och glatt att säga om den filmen, men det går inte. Den var faktiskt rätt kass. I alla fall om man läst boken.
Tja.
På väg mot Korsvägen en stund senare satte jag på lite musik och log upp mot himlen där jag gick i regnet. Jag bestämde mig för att gå en liten stund till, vagnen kom ändå inte förrän om ett par minuter. När jag kom till nästa hållplats kände jag ändå inte för att stanna. Så jag gick en bit till. Bytte låt, höjde volymen, mimade till melodin och kände mig så underbart jättetöntig. Diggade lite med huvudet och lät fötterna hitta hem av sig själva. Och strax stod jag utanför ytterdörren och log lite dumt för mig själv.
Kravlöst. Som jag vill ha det. Som jag vill vara.
Berg- och dalbana med känslor. Tjoho.

Rättelse

Har upptäckt att jag kanske måste göra några ändringar i förra inlägget. Alla jag pratar med nu behandlar mig som om jag är självmordsbenägen. Vilket inte alls är sant.
Jag har hört lite överalltifrån att jag verkar deprimerad. Damn. Det var inte meningen. Så det skulle jag vilja klargöra en gång för alla: Detta stämmer alltså inte. Inte mer än en sporadisk måndagsdepression då och då, vilket jag anser vara helt normalt.
Däremot drabbas jag ibland av vissa "tycka-synd-om-mig-själv-och-klaga-lite-attacker", vilket kan resultera i inlägg som det förra.
Än en gång: Jag mår okej, jag är inte deprimerad. Så snälla, få inte panik. Jag är bara frustrerad och irriterad med jämna mellanrum, och fan, vem är inte det. Det kan låta illa, men om ni lusläser texten så hoppas jag att det framgår att jag bara är störd.
Herregud, låter jag verkligen deprimerad? Jag vill bara få folk att tänka till, mig själv inräknad. Okej, jag skriver inte om vilket perfekt liv jag har, men det är för att jag inte har det. Det finns saker jag kan förbättra, så är det bara, det är inget större problem.
Med det i bakhuvudet hoppas jag att ni ursäktar det förra och eventuellt framtida missnöjes-inlägg. Om jag skulle börja må fruktansvärt dåligt skulle jag förmodligen inte ens skriva om det. Då är det för stort för att jag ska orka blogga om det.
Men tack för att ni bryr er (ni som nu gör det). Det betyder mycket.

Din jävla ko

Jag borde inte sakna nåt. Eller hur? Jag bor fint, lever gott och har egentligen allt materiellt jag behöver. Jag borde inte sakna nåt.
Men det gör jag. Båset är tomt, jag saknar kon.
Hur mycket betyder jag, egentligen?
Åh nej. Jag är på väg neråt igen. Mot i höstas. Innan. Jag vill inte tillbaka till Innan. Jag vill ha igår, igår var bra, Innan var inte alls bra.
Fan. Jag är jävligt störd på dig, nu. Fanfanfanfan.
Jag är ju verkligen korkad. Skadad, jag är skadad, det är nåt fel på mig.

Båset är tomt, kon är borta, jag ser ilsket på mig själv i spegeln, vem fan är det här? Jag önskade bort kon, helvete, ändå sitter jag här och förbannar mig själv.
Nej. Jag är inte arg på mig själv. Jag är arg på dig och din skugga. Aldrig mitt fel, aldrig jag. Nej.
Förlåt för ett jävligt förvirrat inlägg. Jag ville bara dela med mig av min frustration. Det var väl trevligt av mig.

Can I hold you, one last time
To fight the fear that is growing in my mind
-The Kooks

Nej, kom jag på nu, det är inte bara du som är orsaken till det här. Det är att jag behöver. Jag behöver och jag är så jävla trött på att ingen kan ge mig det och jag hatar den här känslan av att vara instängd att vara ratad dissad whatever jag är så jävla trött på att hela tiden bli besviken för helvete jag trodde ju att du skulle hjälpa mig med det här men tydligen inte för du gör precis som alla andra så skit i det nu blir jag arg istället och det känns mycket lättare.

Jag borde inte sakna nåt. Eller hur? Jag borde inte sakna nåt.

Men

Detta jävla "men".
"Jag vill inte snacka skit asså, MEN..."
Nä. Men gör inte det, då. Håll käften.
Detta ständiga skitsnack. Jag blir så jävla trött. Inte för att jag är nån ängel själv, direkt, men jag vet i alla fall att jag gör det, och att det är så jävla fegt. Jag stör mig på att jag gör det.

Visst är det en social grej. Nåt som man kan samlas runt och skratta åt.
"Asså hennes hår, har du sett det, jääääääävlar asså, så sjukt fult", visst, jag fattar det. So far so good. Om det är enda sättet att bryta isen, fan, snacka gärna skit om mig, då (i och för sig är jag rätt säker på att det är några som gör det redan, så what the hell).
Men sen, när skitsnacket blir mer regel än undantag, då börjar man ju undra. När kompisar börjar snacka skit om varandra, med varandra, asså nä, inte okej. Det är då jag börjar bli irriterad. När man gör det bara för att man mår bra av det, av att känna att nån annan är sämre.
Det är fegt. Sorry. Men jag tycker verkligen det. Att inte våga se sina egna brister och istället fokusera på någon annans. För det är ju det skitsnack är, eller hur?

Som sagt, jag är ingen ängel. Det kan jag erkänna. Jag har fått min beskärda del av skitsnack, jag med. Men på senare tid har det börjat kännas så fruktansvärt onödigt. Jag har börjat inse lite grann vad det är jag står och häver ur mig, och med stora ögon tystnat. Helt obekymrat står jag och säger att en annan människa är dum i huvudet. Utan att inse att det faktiskt betyder nåt.
Så jag sitter tyst och funderar lite. Och lyssnar på de andra som inte märker nåt utan pladdrar på. Det är så jävla dumt, inser jag, och försöker byta samtalsämne. Det funkar en liten stund, men snart återvänder samtalet till "asså de är verkligen så jävla korkade". Jag ger upp och stänger samtalet ute. Vill de hålla på, så fine. Men jag vill inte vara med längre.

Det här inlägget är lite farligt. Skitsnack är en del av vår kultur, är det inte det, jag menar, vem har inte suttit med kompisarna och skrattat åt nåt pucko som alla känner? Och här sitter jag på mina höga hästar och påstår att det är knäppt. Jag förväntar mig starka reaktioner och en livig debatt, nu. Och förlåt om jag har förolämpat nån; det var aldrig meningen.

Återigen, tack alla som läser. Lite grann undrar jag vilka ni är, men det får väl för alltid förbli ett mysterium. DADADADAAA. To be continued... or not.

Metastaserande förvirring

Snart börjar nåt nytt. Det är inte så långt kvar nu. Och det ska bli så jävla skönt, att få komma bort, att få lämna det här bakom mig...
Just det, ja. Fan, jag lämnar ju nåt också.
Ojdå.
Vill jag lämna allt, verkligen?
NU sätter nostalgin in. Shit, vilken underbar timing. Som vanligt.
Jag hade inte tänkt på det. Det är inte bara nåt nytt som börjar, utan också något tryggt som slutar.

Jag tror bestämt vi håller på att växa upp, mina vänner.

Eh, nog om det.

Metastaserande förvirring, ja. Förvirring som sprider sig överallt. Det började med en enkel fråga. Men den visade sig bli jävligt svår. Och inte så lite störande.
Sen bara fortsatte det. Jag är inte säker på nånting längre. Det känns lite grann som om marken har ryckts bort under fötterna, jag står och svajar utan att veta vad som är upp eller ner.
Det är i och för sig inte helt ovanligt. Det händer ibland. Det går över.

Men nu ser jag att mina händer har blivit blåa igen. Säkert tecken på att det är dags att lämna datorn ifred ett tag. Måste gå och leta upp ett par vantar. Hm. Gonatt.