Dagen har flutit förbi i ett moln av ingenting med inslag av risgrynsgröt och lätt patetiska försök till koncentration på lektionerna. Det har varit ganska trevligt, trots allt.
Och i onsdags var det uppspel med musiken. What's the word I'm looking for? Förjävlaaskul? Bästajaggjortimittliv? Härligastekänslansomfinns?
Nåt sånt.
Var nervös som satan innan, såklart. Bandet hann inte soundchecka eller repa en enda gång innan vi skulle upp på scen, och så fort jag hade presenterat oss i micken kände jag halsen snöras ihop och trodde jag skulle tappa rösten. Första verserna blev lite skakiga, men sen tog vi oss. Tror aldrig vi har varit så tajta på ett rep som vi var under spelningen. Intressant.
Såg ingenting uppifrån scen, var helt bländad av ljusen, men skymtade en massa silhuetter i den grå massan. Greppade micken med båda händerna och bara visste att alla tittade på mig. Just precis då ägde jag hela lokalen.
Kändes det som. I alla fall.
Och det var rätt kul.
Jag är besatt av musik, I know. Jag tror verkligen jag är det.
Och igår köpte jag en Miles Davis-skiva för 50 spänn. Och ja, jag erkänner: jag är skiv-shopping-beroende.
Just nu: sitter i min toppiga wannabe-indie-mössa, kollar på Coldplay på MTV World Stage och dör lite på Cris Martins oändliga passion och energi.
Dagens lilla glädje-grej: att sitta på vagnen hem genom ett minusgradigt Göteborg med Miles Davis trumpetsolo i öronen, titta ut genom en frostig fönsterruta och se stadsljusen bli oskarpa.
Sweet dreams <3
Ser ni hon i mitten där? Som sjunger? Yes, yes it is me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar