En tonårings tankar?

Har ganska (otroligt) tråkigt. Lyssnar på de jazziga tonerna från min nuvarande drog Jamie Cullum och chattar lite grann med folk. Dock svarar de flesta väldigt sporadiskt och/eller långsamt vilket gör mig uttråkad. Förmodligen borde jag göra något duktigt som att sortera tvätt eller åtminstone vara trevlig och socialisera mig med familjen, men jag fick för mig att försöka få reda i och dela med mig av lite random gnagande tankar. Ett någorlunda allvarligt inlägg följer alltså.
Var god lova i förhand att inte tolka det här som mycket mer än simpla frågeställningar, på vilka jag på intet sätt lovar att ha några som helst allmängiltiga svar. Eller svar alls. Det är bara tankar, med andra ord. Som rubriken så subtilt antyder: en tonårings tankar, kanske.

Gymnasiet känns jävligt gött. Jag håller på att skapa mig precis det liv som jag har längtat så mycket efter. Jag har nya kompisar som jag älskar, gamla vänner som jag känner mig så trygg med, en familj som för det mesta fungerar någorlunda funktionellt (;D), lärare som inte bara lär ut helt genialiskt utan också bryr sig, musiken fungerar toppen och jag är i det närmaste överproduktiv, klassen är otroligt mysig och jag känner mig säker och omtyckt.

Varför börjar jag då känna mig så oerhört förvirrad, mitt i allt det här bra-iga? Varför känns det som om jag tappar greppet och börjar tvivla på allt?

Mår jag verkligen såhär jävla bra? Förtjänar jag det?
Är jag så älskad som jag inbillar mig? Förtjänar jag det?
Är jag så säker i klassen som jag inbillar mig? Eller snackar folk skit? Förtjänar jag det?
Är folk ärliga i det de säger till mig? Betyder jag något överhuvudtaget? (Lite existentiell kris över det sista där, ja kanske.)
Är det komplimangerna eller förolämpningarna som är äkta? Och hur ska man veta det? Är jag alltså dum, ful och korkad eller snäll, söt och smart?
(Åh helvete nu blev det reklam för Paramore på Spotify, satan vad rädd jag blev! Inte beredd nånstans.)
Är det helt enkelt nåt fel på mig som obsessar över sånt här hela tiden?
Mår jag verkligen såhär jävla bra som jag ändå tror - eller mår jag egentligen skit, men lurar mig själv? Har jag rätt att må dåligt, egentligen? Har jag verkligen nåt att må dåligt över? Egentligen?

Ärligt talat vet jag faktiskt inte. Kan ju komma dragandes med den gamla klyschan att allt är relativt, men jag är fortfarande förvirrad ändå.
(Kanske dags för ett litet tröstande ord här: må dåligt och må dåligt, det är ju en definitionsfråga. Det är ju verkligen inte som att jag mår dååååååligt, som i panikångest och gråta-mig-till-sömns-varje-kväll-dåligt. HAHA, hell no. Chilla på det, alla ni som fått för er att läsa! Vilken tonåring är inte konstant förvirrad, liksom. Mer än så är det faktiskt inte. Jag menar, lite självdistans har man ju ändå.)
Om någon av er, därute, i vårt oändliga och gudomliga kosmos, känner igen det här och har något svar eller nån idé på hur man dealar med det på bästa sätt - well, you know where to find me.

Avslutningsvis (om någon fortfarande läser? Jag vet att det blev långt ;P) vet jag egentligen bara det här: hörni, mina vänner, gamla som nya som familj, vad ni än tycker och tänker om mig - så älskar jag i alla fall er. Jag har sagt det förut och kommer (förmodligen) säga det igen. Det är egentligen, som sagt, det enda jag är någorlunda säker på. Så, lite opretentiöst sådär: typ, tack ba. De e rätt nice att ni finns ändå. Chill.

Dagens lilla glädje-grej: att på väg hem från gymmet, stolt som tusan över mig själv, med Jamie Cullums All At Sea i hörlurarna, känna mig helt euforisk utan någon särskild anledning förutom att jag precis har tränat och att musik är, för mig, en av livets viktigaste ingredienser; att göra ett litet skutt från gatan till trottoarkanten och räcka ut tungan åt en passerande bilist.
Sweet dreams <3