M för musik, musik och musik

Lyssnar för tillfället som vanligt på musik på datorn. I högtalarna just nu: A liar to admire med älskade Ram di dam. Galet pepp, ska på deras konsert på fredag. Ska bli så jävla kul. 80 spänn, vad är det liksom? Spelningen är på Fängelset, biljetter finns att köpa till exempel på Ticnet eller Pustervik.
Imorse började dagen med två timmar musik. Min kära förkylning klamrar sig fast och har nu börjat angripa lungorna och rösten så jag låter lite udda ibland - exempelvis när jag sjunger. Därför var det väldigt intressant att försöka sjunga Clocks med Coldplay samtidigt som jag låter som en skadskjuten kråka i målbrottet. Dessutom var basisten sjuk så jag fick hoppa in på bas samtidigt som jag sjöng. Inte för att basgången var särskilt komplicerad - men, eh... tja. Den simultankapciteten har jag inte riktigt. Det funkade i verserna och refrängen, men i sticket fick jag helt enkelt släppa basen och koncentrera mig på att försöka hitta tonerna som gärna flydde iväg. Jag vet inte om jag ska ta det personligt.
Igår var jag på solidaritetsgala på Världskulturmuséet. Estet-tvåorna på skolan hade konsert, och fanihelvete vad grymma de var. Ursäkta, men allvarligt. Den scennärvaron och spelglädjen fick nästan Coldplay att framstå som svala (bara nästan, men ändå - det säger en hel del när det kommer från mig). De spelade i ensembler på fem till åtta pers: vissa var självklart mindre bra än andra, men de som var bra var så sjuktjävla bra. En grupp, till exempel, hade några blåsinstrument. De hade gjort en något jazzigare version av Gnarles Barkleys (tror jag han heter?) Crazy. Tjejerna som sjöng höll på att få mig att börja gråta, vilket ändå är en bedrift på en sån låt. Det syntes bara så tydligt att det var precis just där de ville vara, precis just då. De ville verkligen stå där på scen och spela.
Och jäääävlar, det ville jag också.
I alla fall: det var så sjukt bra. Jag blev verkligen imponerad. Och glad.

Borde nu plugga geografi och matte. Hela klassen stressar upp sig till fenomenala höjder, något jag i och för sig kan förstå. Men jag orkar inte riktigt bli så hyper. Matteläraren är inte den bästa jorden skådat direkt, och det är alla överrens om, och alla är skitoroliga för att han ska ge oss ett översvårt prov som ingen fixar. Visst, det känns inte jättekul. Men ändå: det är svårt att plugga till ett matteprov, och det enda man kan göra är sitt bästa. Så jag chillar lite på det. Tar det som det kommer. Jag ogillar starkt matte (observera den förfinade termen) men jag gör så gott jag kan och hoppas att det räcker tillräckligt långt.
Geografin däremot (som blev uppskjuten från i måndags till imorgon, tack då, Per) är jag lite orolig inför. Många jag har pratat med fick nervösa sammanbrott under examinationen, vilket jag inte alls tycker låter lockande. Så det ska jag nog sätta mig med lite nu. Ska i och för sig träffa Nora lite tidigare imorgon och gå igenom det sista så vi kan stressa upp oss tillsammans, så det känns ju skönt med någon annan som mår lika dåligt. Jippie, liksom.

Dagens lilla glädje-grej: att, under en välförtjänt fem minuters förträngning av allt vad skolarbete, pliktkänsla och ansvar heter, sitta i cafét med Miranda och en gitarr och ignorera de lärare som går förbi och ger oss missnöjda blickar.
Sweet dreams <3