"Det är ju typ en sekt!"

Sitter vid datorn med lite stelfrusna händer som bara motvilligt gör som jag vill. Kom precis hem från en - blev det tretimmars-fika? - med barndomsvännerna. Galet mysigt, det var länge sen vi träffades allihop: gamla minnen väcks till liv ;)
(Sänder även en liten tacksam tanke till Espresso House som accepterar csn-kort.)
På väg hem, gående mitt i vägen på Vasagatan som värsta Sex and the City-gänget, stannar vi till lite förvirrade utanför Betlehemskyrkan. Ett fyrtiotal människor står helt tysta med facklor i händerna och verkar vänta på nånting. Vi tittar lite spänt på varandra och diskuterar viskande om det är en sekt eller nåt, när plötsligt dörrarna slås upp - och ut, sittande i en sorts bärstol, kommer ett brudpar. Människorna utanför börjar klappa i händerna, vissla och vifta med facklorna i novembermörkret. Vi ser häpet på varandra och börjar sedan skratta och applådera vi också. Brudparet ser euforiskt lyckliga ut, det lilla jag ser, och kysser varandra.
Ännu en liten sak som gör mig lycklig: ett random bröllop som vi först misstog för ett sektmöte.

Ber om ursäkt för dålig kvalité. Mobilkameran är inte så fantastisk.

Nerifrån hör jag, när jag pausar Fairwell to the fairground med White Lies, hur pappa spelar gitarr. Själv ska jag strax kura ner mig i min nystädade (!) soffa med en liten överbliven påse godis från igår (när jag och Alice gick och gymmade - klockan halv sju på en fredagkväll!) och läsa min engelskabok.
Den här helgen ska jag nog faktiskt bara sova, plugga och städa. Sådana helger är faktiskt rätt nice, de också. Att få landa, komma ikapp och vila ut. Mmm. Jatack.

Har förresten i viss mån börjat lära mig att gilla kaffe. Det, ni. Sånt händer inte varje dag.