James Blunt har ändå rätt

Vissa av er vet kanske hur det står till med mitt självförtroende (eller brist på det). Resten av er förstår säkert. Efter sexton år kan jag gå med på att jag är rätt trevlig, i rätt sällskap, vid rätt tidpunkt etcetera, om alla yttre omständigheter samarbetar liksom. Så visst, rätt trevlig kan jag faktiskt vara, okej då.
Men det spelar ju ingen roll, för faktum kvarstår: jag ser ju förjävlig ut. Seriööööst! Kolla mina lår bara! Och jag har ju värsta ölmagen! Jag menar shit! Och min näsa är ju heeelt fuckad! Och så fick jag typ en stroke när jag var liten eller nåt för jag typ kisar lite mer med ena ögat än det andra när jag ler vilket jag ju ändå aldrig gör för mina tänder är så jävla konstiga och jag menar jag har ju typ världens tjockaste kinder så jag ser ut som om jag är typ fem år och om man kollar på bilder på mig när jag går så ser jag helt jävla mongo ut med sjukt tjock röv och typ inåtvinklade fötter och så jävla kass hållning...

Det värsta är att trots att jag spetsade till det här lite, to prove my point, så menar jag ändå det mesta.

Det jag inte tänker på, det jag tror att de flesta inte tänker på, är sina fina sidor.

Jag har faktiskt väldigt fina ögon, och jag gillar ändå min hårfärg. Och trots mina cp-tänder så har jag ändå ett väldigt personligt leende. Och trots min ölmage-indikation så är jag inte tjock.
Faktiskt. Jag ser inte förjävlig ut, jag gör inte det. Kanske inte är nåt bombnedslag eller pinnsmal supermodell, näe. Okej. Men jag ser ut som jag gör. Jag är jag. Med alla mina små brister och egenheter så är detta jag.
Jag är inte jättestark. Jag går på samhällets ideal med trådsmala, leende blondiner med kritvita raka tänder och fem ton smink. Kinda hard not to.
Men fuck it. Lyssna på Kapten Röd: du är inte trasig, behöver inte fixas. Lyssna på mig: forget your BMI, no more tired sigh. Don't count no calorie, that won't set you free.

Vi är vackra.
Snälla, våga tro på det och föregå med gott exempel.
Du är vacker.

Sweet dreams, snygging.