Tid, ungdom och Borat

Kanske är det bara jag som går omkring och grubblar - men har ni nånsin tänkt på hur jävla mycket tid som går åt till saker man egentligen inte vill göra? Jag vill inte plugga, men jag måste. Jag vill inte diska, men jag måste. Jag vill inte gå till skolan, men jag måste. Jag vill inte ha en sån här äckel-klass, men jag måste.
För guess what, jag har inget val. Jag blev född här, så vad kan jag göra? Jag blev född in i det här livet. Och jag kan inte gärna vända ryggen mot det, det vägrar jag göra.
Tid, var det ja. För varje jävla sekund som går blir vi äldre, för varje minut vi slösar bort med passivt TV-tittande dör vi en smula.
Jag vill inte dö för varje sekund som tickar iväg. Jag vill kunna pausa, stanna upp, tänka efter, utan att hela tiden känna att jag måste leva nu, måste uppleva nu, det måste hända nånting nu. Jag vill inte behöva stressa på mitt liv. Vad jag hatar den där pressen - man måste bli lyckad, och man måste bli det snabbt. För snart blir vi gamla - åh fan, gamla! Som samhället hatar de gamla, de äldre, de som inte längre är unga.
Det är vi som har makten. Det kanske vi inte märker av, för lagligt sett kan vi inte göra ett skit. Men inofficiellt är det vi som är kungar. Fundera på det. Alla vill ju vara unga. Hur många förmodat föryngrande produkter ser vi inte i våra föräldrars badrumsskåp?
Men ungdomen är bara tillfällig. Snart är det vi som sitter där på en parkbänk och undrar vart livet tog vägen.
Fan, vad jag inte vill att det ska hända mig. Jag vill ligga där på min dödsbädd, kunna le och säga att jag har levt. Att jag har levt så fullt och lyckligt jag kunnat, och att jag inte ångrar något.
Just det är det kanske lite för sent för. Jag ångrar vissa saker, men ingen av dem är livsavgörande på något sätt.
Men vafan. Jag har förhoppningsvis många år kvar.

Och, "Borat": Jävlar, vad jag tycker synd om dig.
Förresten, det var ju lite intressant att du visste mitt efternamn trots att jag aldrig skrivit det nånstans. Och återigen - gillar hemsidan.