Ibland får jag små skymtar om hur livet borde vara. Hur jag vill att mitt liv ska vara. På väg hem efter en eftermiddag på kafé med goda vänner, gående i solen med strålarna som värmer i ryggen - så ska det vara. Så lite musik i öronen och på med solglasögonen, varm, mätt och faktiskt lycklig. Jag går i takt med musiken och lyssnar intensivt efter basgången på Californication då jag plötsligt får syn på en mörk, eländig hög vid trottoaren. Lycklig och rätt naiv stannar jag upp en aning och ser efter lite noggrannare. Ser att det är en man med sjaskiga kläder och stort, ovårdat skägg. Det tar en liten stund för min hjärna som är indränkt i rosa, lyckliga dimmor att inse att det finns olycka och misär. Åh helvete, det finns folk som ligger ute på trottoaren en sån här dag, tänker jag och går snabbt vidare. Rättar till solglasögonen och byter låt. Böjer mig ner och knyter om skorna. Skruvar på mig och försöker hitta lyckokänslan igen, men den är spårlöst försvunnen. Hur kan man rimligtvis gå omkring och vara lycklig när man får se sånt här? Jag funderar hela vägen hem på om jag borde gå tillbaka och fråga gubben hur det är med honom - inte bjuda hem honom eller nåt, bara visa lite vänlighet. Kanske köpa lite mat åt homom eller bara visa att världen inte är genomrutten. Börja fråga lite försiktigt hur det kommer sig att han ligger därute och inte har ett hem eller nån familj.
Men plötsligt finner jag mig själv utanför vår ytterdörr, och upptäcker att jag faktiskt är lite lättad. Jag behöver inte göra saker så svårt för mig själv, jag kan lämna gubben åt sitt öde där på trottoaren, gå hem och låtsas att jag inte sett ett dyft. Gå tillbaka till en lite grå, halvtrist vardag, men som är så mycket lättare och bekvämare.
Men å andra sidan glömde jag inte gubben helt. Jag skriver ju det här. Hur mycket det nu betyder. Ord lär inte göra honom särskilt lycklig.
Vreden är min rustning
Låt min rustning vara kvar
Vi är ett krig, mitt hjärtas slag
Ett jag aldrig kan vinna.
- Anna Lindgren
Säg vad ni vill. Jag tycker den är vacker. Så det så.
onsdag 1 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar