Häromdagen såg jag "Wanted", en helt hejdlös actionrulle med James McAvoy, Angelina Jolie och Morgan Freeman. Och jag kunde inte låta bli att tycka att den var rätt underbar. Allting var ju så härligt enkelt!
Killen var en tönt till nobody, och sen - bara sådär - så söks han upp av en skitsnygg tjej som utan omsvep berättar att hans pappa var en jävligt bra lönnmördare. Sen får killen panik - you can't blame him - och upptäcker att det faktiskt är sant. Så han gör slut med sitt gamla liv och övergår till att bli tränad till mördare på heltid.
Hans mål är att döda den som skjöt hans pappa, men i slutet får man veta att sällskapet av lönnmördare som han tillhör hade ljugit för honom hela tiden. Den som dödade hans "pappa", var egentligen hans pappa. Som killen dödade innan han fått veta det.
Lite Star Wars över det, va? "I am your father, Luke..." Anyway.
Den här kvalitetsfilmen hade en (...) brist, däremot. Vid ett tillfälle klagar killen över att han inte känner nånting. Och det stör mig faktiskt. Han får gärna volta med bilar och hoppa ut genom fönster utan en skråma, men när han går och säger att han inte känner nånting, då blir det bara sjukt.
För, ärligt talat - hur kan man inte känna nånting? Hur kan man gå omkring i ett emotionellt vakuum och bara skita i allt?
Mitt problem är det motsatta. Jag känner för mycket. Jag blir helt knäpp ibland, alla känslor som virvlar omkring, flammar upp och dör igen, tårar och skratt omvartannat. Det om något är utmattande. Skolan, visst, familjen, visst, men alla dessa känslor är riktigt uttröttande.
Visst. Jag vet. Tonåring. Say no more, nudge, nudge. Jag vet att det är helt normalt. Men hur fan kan man vara så avskärmad att man inte känner nånting? Det kan jag bara inte greppa.
Inte för att den där filmen gjordes för att vara verklighetstrogen, i och för sig. Men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar