Utrota förstoppade chaufförer!

Till vänster har vi en bild som jag tycker representerar FN-rollspelet alldeles perfekt.

Efter två hela dagar instängd i ett rum med trötta, frustrerade och irriterade femtonåringar är jag ute. Har precis avslutat en sånglektion och känner mig lagom värdelös. Så ser jag på avstånd hur min spårvagn kommer åkande mot hållplatsen (kanske att ni börjar ana vartåt detta lutar). Spårvagnen stannar och öppnar dörrarna, jag springer som en galning mellan bilar och trafikljus. Och precis när jag korsar spåret och tänker att åh jävlar, jag hann, så plingar dörrarna glatt till och vagnen åker iväg utan mig. Jag hade alltså, bara för att förtydliga, spurtat sjuttio meter och var ungefär en och en halv sekund från att hinna, men chauffören väljer att inte vänta in mig. Så jag står där, handfallen och jävligt irriterad, och flämtar och spottar ur mig mindre passande ord.
Så istället för att vänta i två sekunder med att stänga dörrarna så tuffar chauffören iväg med ett litet skadeglatt leende bakom vindrutan.
I alla fall tror jag det. Det såg ut så.
Men å andra sidan - kanske jag har fel. Kanske, kanske, kanske (fast inte så jäkla troligt, för jag gillar att tro det sämsta om folk), så såg han mig inte. Eller kanske hade han bråkat med sin fru och ville hem snabbt för att ställa allt tillrätta. Eller så var han förstoppad.

Det är så mycket som inte syns. Så jäkla mycket som ligger under ytan, men som ingen nånsin ser. Så många tankar som aldrig talas högt.
Och det är så frustrerande. Att göra så mycket man kan, för att få erkännande till exempel, men allt man får är en uttryckslös blick. Jag känner till den blicken. Jag uppfann den blicken. Jag är så oerhört kass på att säga sånt jag egentligen vill. Så här kommer en liten början:

Jag älskar er, mamma, pappa och syrran. Jag älskar er, alla mina vänner. Ni är helt underbara allihop och jag skulle aldrig vilja skiljas från någon av er.
Däremot blir jag jävligt förbannad på er emellanåt, men så är det bara. När det kommer till kritan så älskar jag er ändå. Och jag tror aldrig att jag har sagt det. Och jag kommer förmodligen aldrig att göra det heller, för det är lite genant. Mycket lättare att skriva det.

Det är antagligen en del av problemet. Att skämmas för att säga såna saker. Jag är inte riktigt säker på varför man - förlåt, jag pratar för alla igen, jag menar - jag, skäms för det, tvärt om borde man - jag - vara stolt över det. Väldigt konstigt faktiskt.

Och imorgon ska vi dansa!

Sweet dreams,
Lambda