Define me!

Hur många gånger har man inte sett någon som har lagt upp en bild på till exempel bilddagboken.se och sagt "Kommentera bilden så får ni veta vad jag tycker om dig"?
Och hur många gånger har man inte gjort just det, kommenterat bilden, ivrig att få veta hur andra ser en? (Ivrig att få veta vem man är, kanske?)

Hur många gånger har man inte önskat att man kunde ta sig in i någon annans huvud för att få veta vad de tycker om en? Hur många gånger har man inte uppgivet tittat på ett slutet ansikte och undrat vad man gör för fel?

Alltid detta desperata behov av bekräftelse. Alltid detta sökande efter definition, av att vilja veta hur man uppfattas av andra, hur man kan bete sig för att bli ännu mer älskad.
Det är inte så konstigt, kanske. Vem gör inte så? Och jag säger inte att det är fel. Jag tänker inte säga att det är löjligt att vilja veta vem man är. Jag menar bara att det är synd. Att man inte vågar lita på att man är tillräckligt bra som man är.
Jag är så jävla less på att behöva tvivla. Jag tvivlar på allt. Ingenting är säkert, ingenting är heligt, ingenting är enkelt. Jag vill inte tvivla på mig själv, jag vet att jag inte behöver, jag vet att jag är helt okej, mer än så, jag är bra.
Men det finns hela tiden en liten klåda i bakhuvudet, som plågar mig så fort jag börjar bli nöjd. Som säger att jag inte kan gå och börja bli stolt över mig själv helt plötsligt.

Sådan självmotsägelse. Vi vill så gärna höra att vi är bra, vill bli bekräftade som sagt, men samtidigt kan vi inte bli helt nöjda. Aldrig helt nöjda.

Kom just på att jag, utan att tänka på det, pratar för alla. Kan jag självklart inte göra. Men jag vill gärna tro att jag har hittat en liten, liten del oförfalskad sanning.
Har jag rätt? Känner ni igen er? Eller är jag helt fel ute?
Jag kan bara prata för mig själv. Men om det är något jag har börjat förstå, så är det att jag inte är så jäkla unik som jag trodde. Jag är inte ensam om alla problem.
Tack alla, som delar min olycka. Det får mig faktiskt att känna mig lite mindre ensam...