Tokpressar-konsten

Plugg varje eftermiddag. Sen träning, lite kvalitetstid med familjen, sen lite mer plugg, sen utmattad i säng. Vrida sig rastlöst en stund och stressa upp sig innan man äntligen somnar. Nästa dag ser likadan ut. Och nästa efter det. Kanske att man hinner träffa en kompis emellan. Sen helgen och sova så länge som möjligt, sen träffa kompisar och försöka hålla uppe nåt sorts sken av socialt liv.
Vi ska få bra betyg, vi ska ha många vänner. Vi ska ha en någorlunda funktionell familj, och självklart ska vi vara jävligt snygga också. Inte äta den där extra godisbiten vi egentligen är sugna på, inte glömma att köpa ny mascara när den gamla tagit slut. Vi är de vackra, roliga, smarta, trevliga, coola, vi är kort sagt de perfekta. Vi måste vara de perfekta.
Det är helt normalt. Inget konstigt.
Inget konstigt?
Nåja. Vi är vana.
Är det rätt? Hälsosamt? Rättvist?

Press. Ni vet den där pressen, som verkar suga ut syret och gör att ni andas snabbare och snabbare, att hjärtat bultar, att ni blir yra och panikslagna.
Men varför, för vad? För att vi förväntas göra allt rätt? För att vi skulle bli totalt utstötta om vi inte gjorde det?
Kanske man borde lägga av.
Men kan vi lägga av? Skita i skolan, alla ogjorda läxor, alla falska leenden riktade mot de vi i hemlighet viskar jävla idiot om, alla krav vi samlar på oss? Eller har det blivit en så stor del av oss att vi inte vet hur vi ska vara utan det?
Hur skulle livet se ut om vi verkligen gjorde allt det vi pratar om; skita i allt och bara leva, bara leva och försöka lista ut vad som gör oss lyckliga - skulle samhället överhuvudtaget fungera?
Jag tvivlar lite på det. Kalla mig cynisk, men om samhället var konstruerat för att göra alla lyckliga, varför verkar alla vara så jävla deprimerade?

Inte undra på, med våra ideal. Skitsnygg, skitsmart, skitpopulär. Vem kan rimligtvis uppnå allt det där?

Hur blev det såhär? Hur blev de här idealen våra, hur hamnade pressen på oss? Är det här vad det är att leva - att ständigt söka efter perfektion?

Vems perfektion?