"Speaking words of wisdom..."

På onsdag ska vi leka vuxna. Då ska vi sitta vackra, ordentliga och uppklädda som FN-delegater i aulan. Vi ska låtsas att vi förstår vad vi håller på med, vi ska låtsas att vi tar ansvar och att det är det roligaste som finns.

Men det är det inte. Jag hatar ansvar. Det är skitläskigt. För om man misslyckas gör det ont.

Men på onsdag ska vi sitta där med diplomatiska leenden och låtsas vara vuxna. Vi har förberett oss i några månader, och på onsdag är det dags för la grande finale.
För vuxna är väl ansvarstagande, diplomatiska, allvetande och allmänt bättre människor än vad vi är?
Eller? Kommer ens värde med åldern?

Nu blev det väl intressant? (Wanna-be Ingrid, ja.)

Kommer vi sitta där om säg tio år och plötsligt veta allt? Kommer vi vara så mycket visare bara för att vi anses vara vuxna?
Hoppas att det är så det funkar. Jag skulle gärna bli vis så fort jag fyller arton. Det vore ju onekligen väldigt smidigt. Får gå ut på krogen och bli vis samma dag - vilken födelsedagspresent.

Men nä, jag tror inte det är så det funkar. Vishet är väl inte något som bara kommer av sig självt. Jag tror, personligen då va, att sann intelligens och vishet kommer när man växer, och växer gör man när man kommer ut ur en kris.
Tror jag.
Som vanligt utgår jag från mig själv. Såklart. Men i höstas mådde jag psykiskt ganska kass, och gick omkring i några månader och darrade (gjorde faktiskt det, vet inte varför, men så var det), men när allting löste sig märkte jag att jag hade förändrats. Kanske att ingen annan märkte det, men jag kände mig... äldre. Som om jag kunde lita mer på mig själv, som om jag verkligen hade växt. Om jag hade blivit just visare vet jag inte, men jag hade definitivt växt. Och det är jag rätt säker på att jag inte hade gjort om jag inte hade gått igenom just den krisen. Kul var det inte, men säkert nödvändigt.
Inget ont som inte har något gott med sig, right?

Så vad jag menar är att vuxna (heliga, allsmäktiga vuxna) inte nödvändigtvis är så mycket smartare än vad vi är. Vissa är ju det - da - men bara för att vi är tonåringar ska vi inte bli nedvärderade. Vilket vi ju ofta blir, tyvärr.

Jävla tonårsligister som ger oss dåligt rykte, asså.