Som poesi fast filosofi och svarslöshet du vet

Hallelujah och praise the Lord, jag är ungefär frisk nu. Förutom den lilla timmen i lördags när jag orkade blogga och vara inne på facebook låg jag utslagen i soffan hela dagen. Jag skojar inte, verkligen hela dagen. Halvlåg och icke-tittade på filmer med halvslutna ögon och orkade knappt sträcka ut handen för att sörpla på lite vatten. Det var riktigt illa faktiskt.
Men nu jävlar är det andra bullar! Är nyklippt fast det inte syns nån skillnad, övertrött som vanligt och sugen på att spela in i studion. Lite som vanligt med andra ord. Just nu sitter jag med lite Two Door Cinema Club i högtalarna och taggar. Har ingen aning om inför vad, men shit vad jag taggar.
När man är hos frisören dyker det gärna upp lite sån där vardagsfilosofi, ni vet. Man börjar snacka livsåskådning och ideologier och lite sånt. Okej, långt ifrån alltid, men det händer. Mig i alla fall. Anyway. Frisörfilosofi är ganska behagligt, tycker jag. Och i ett halvseriöst samtal med min frisör idag kläckte jag ur mig nåt ganska uppenbart men också ganska intressant: det är fan svårt att leva asså. Vi snackade om utbildning och skola och ambitionsnivå och sånt där, och jag nämnde att jag mer och mer börjar upptäcka att skolan bara är en otroligt liten del av vad kunskap, lycka och ett tillfredsställande liv innebär. Men att det också är otroligt mycket enklare att sitta i ett halvgrått och taffligt rum och läsa dammiga böcker än att faktiskt leva. Verkligen mycket enklare. Det finns inga teorier som har ett allmängiltigt svar på hur man blir nöjd med sig själv, lycklig eller en bra människa, eller som bara beskriver hur fint det är att sitta i solen med goda vänner eller hur det låter med en nystämd gitarr. Eller hur man överlever brustna hjärtan, misslyckanden och panikångest, eller vart man ska ta vägen när man är gränslöst lycklig. Det är sånt man helt enkelt måste uppleva och lära sig själv. Och det kan göra ont som inihelvete och man kan önska sig tillbaka till sitt halvgråa och taffliga rum med dammiga böcker där ingenting kan skada en, men där ingenting heller kan beröra en. Och det är svårt. Det är förjävla svårt och det gör ont, men jag måste tro att det är värt det. För det är väl det livet är, nån sorts psykedelisk blandning av skratt och tårar?
Tack för applåderna, jag bockar och bugar.
Och jag är själv inte alltid stolt över mig själv och mina val som ska definiera mig. Helgen som kommer, till exempel. Det är (halvt på mitt initiativ) födelsedagsparty för Hedda och Hilda på lördag, samtidigt som det är uniiiik dansföreställning i Stockholm. Samma dag, samma tid. Olika platser. Det blir jättefel hur jag än gör och det tar kål på mig. Har ältat detta oavbrutet i några dagar och kom till slut fram till att jag inte kommer kunna njuta tillräckligt i Stockholm och att det är lika bra att lägga ner. Och föräldrarna blir ledsna och jag skäms och det blir fuckat hur jag än gör och det är förjävla svårt och det gör ont, men det är väl det livet är: nån sorts psykedelisk blandning av skratt och tårar?


Dagens lilla glädje-grej: att skratta så hjälplöst att magen krampar så att det nästan, men bara nästan, inte är kul längre.
Sweet dreams <3