V för vaccin och vänskap

Vaccinerades igår, idag värker armen. Kan knappt (snarare inte alls) lyfta den, och att ta på och av sig kläder är en konst jag ännu inte behärskar med en arm. Igår kväll, efter att ha sett Flickan som lekte med elden (ganska grå, ärligt talat - men ni vet ju vad jag tycker om svenska filmer) på bio fick jag frossbrytningar och feber och frös och skakade helt galet. Trodde definitivt inte att jag skulle orka gå på stan idag som planerat med Hannah, men när jag vaknade imorse kände jag mig faktiskt nästan helt normal. Lite tröttare än vanligt kanske och med en arm som hänger som en död fisk längs sidan, men annars helt okej. Över en natt. Tänk vad lite sömn kan göra. Så bra som jag sov inatt tror jag inte att jag har sovit på flera veckor.
Igår satt vi i nära nog tre timmar i sträck och skrev på naturkunskap-/svenskainlämningen i skolan. Det går segt och jag är otroligt odisciplinerad. Var dock ovanligt flitig för att vara jag, vilket i och för sig kanske inte säger så mycket. Det är väl inte det karaktärsdrag hos mig själv som jag är stoltast över.
Däremot är jag stolt över min förmåga att lyssna (hopp i ämne här, jupp). Det gäller självklart inte alltid, ibland är jag lika självcentrerad som vem som helst om inte värre. Men när det behövs tycker jag själv, i alla fall, att jag kan vara tillräckligt närvarande, intresserad och stöttande. Jag kan, oftast, vara den vän som jag själv vill att andra ska vara mot mig. Vilket jag tycker är ganska trevligt. För ett tag sen satte jag mig ner och funderade över vad jag egentligen vill ha ut av en vänskapsrelation, och det jag kom fram till är vad jag försöker efterlikna själv. Jag vill helt enkelt känna mig trygg, accepterad och älskad för den jag är (vilket såklart förutsätter att mina vänner faktiskt vet vem jag är, vilket jag i och för sig vet inte är helt lätt alla gånger). Jag vill också känna att älska mig som mest när jag förtjänar det som minst stämmer in på mig och mina vänner. Jag vill kunna våga vara svag, ledsen och förbannad, och jag känner mig galet stolt och tacksam över att kunna säga att jag faktiskt kan det med mina vänner. Dels på grund av att de är så fantastiska, dels för att jag vågar låta dem vara det. Ingen och inget är ju perfekt, men att hela tiden jobba på att sträva efter att göra saker bättre och bättre tycker jag är en jävligt bra början.
Nu skulle jag ha jobbat samhäll och gjort mig iordning, men jag började skriva det här och chatta med Miranda istället. Lol, här märks mina prioriteringar. Och jag tycker att de är helt rätt.

Dagens lilla glädje-grej: har inte hunnit göra så mycket idag, men igår kväll, när jag mådde så jävla dåligt, så satt jag i sängen och garvade för att jag tyckte att hela grejen var så komisk. Varför vet jag fortfarande inte, men någonting med att en liten spruta gjorde mig asdålig kändes skitskumt. Och galet kul.
Sweet dreams <3