Våga hålla käften!

Jag gillar när det snöar. Hela världen bäddas in under ett mjukt, vitt täcke som lugnar och tröstar. Alla ljud dämpas och allt man hör är sina egna andetag. Kalla snöflingor som landar på ens kind. Andedräkten som ångar i luften.
Och tystnaden.
Det är det jag gillar bäst med snön. Den kravlösa, dämpade tystnaden.
Jag har aldrig riktigt förstått varför vissa människor är så rädda för den. Varför inte stanna upp och lyssna på sig själv ett tag? Kanske inse att bara för att alla pratar, så säger de inte nödvändigtvis något? Det tvångsmässiga i att fylla tystnaden med meningslösa meningar har alltid stört mig.
Kanske är folk rädda för tystnaden, för den påminner om ensamheten. Och vem är inte helt jävla livrädd för ensamheten? Så vi pladdrar på, utan att veta om vad eller varför, allt för att hålla samtalet igång, för att utestänga tystnaden, illusionen om ensamhet.
Men bara för att vi är tysta betyder det inte att vi är ensamma! Det kanske bara betyder att vi är tillräckligt bekväma i oss själva för att våga slappna av, våga höra tystnaden, våga tänka själva (och det om något är ju läskigt...). Våga vara med dig själv, våga umgås med dig själv. Kanske upptäcker du att du faktiskt är riktigt trevlig att vara med. Och då upptäcker du, som en följd av det, att det inte spelar någon större roll vad andra tycker och tänker om dig. Älska dig själv och du blir älskad tillbaka. Om inte annat av dig själv.

Så här är dagens citat: Våga hålla käften!

Men bli inte för den skull en jävla eremit. Du är för värdefull för att gömma dig.