Den Kommersiella Kärlekens Dag

Alla Hjärtans Dag närmar sig. Varje skyltfönster jag går förbi skriker ut att man ska köpa något åt sin älskling på Alla Hjärtans Dag. Köpa är väl nyckelordet - ni får ursäkta min cynism, men en mer kommersiell helgdag får man verkligen leta efter. Till och med kärleken har blivit kommersiell nu! Ganska deprimerande.
Jag har bestämt mig för att bojkotta Alla Hjärtans Dag. Jag har ju inte någon att dela den med, så varför inte? Och det är nog det som stör mig allra mest med den här högtiden - hur alla ensamma människor utan en älskling känner sig då, alla som inte blir uppvaktade med choklad och röda rosor. Lite segt är det ju.
Idag satt jag på kafé och väntade på mamma. Drack en varm choklad, tro det eller ej, och kollade på folk. Ett äldre par som såg allvarliga ut. Några unga tjejer som såg ut att jämföra mobiler. Ett par killar som skrattade högt och ofta. Några bord bort satt det en ensam tjej som såg ut att vara kring sjutton, arton år med en stor chokladmuffins som hon ogenerat mumsade på. Det gjorde mig av någon anledning väldigt glad - en tjej utan anorexia och fettskräck! Jag såg lite närmare på henne och såg att hon definitivt inte var överviktig. Tvärt om, hon såg väldigt smal ut. Lite för smal. Anorektisk. Bulimisk. Jag kände mig plötsligt uppgiven och såg på tjejen som åt upp det sista av muffinsen. Nästan helt säkert en bulimiker. Jag plockade fram min obligatoriska I-pod och tog en klunk av chokladen, och såg hur en kille kom fram till bulimiker-tjejen. Han kysste henne på kinden och satte sig mittemot henne. Så pekade han på muffinspappret och sade något som jag inte hörde över bakgrundsljudet. Han såg nästan irriterad ut, och bulimiker-tjejen verkade krympa inför hans blick. Så sjönk ljudet omkring oss tillräckligt för att jag skulle uppfatta orden: "...fet om du äter sånt..." Bulimiker-tjejen såg ut att få tårar i ögonen och satt stelt i soffan med händerna hårt knäppa i knät. Jag blev förbannad på killen - hade han inte fattat nånting? Efter en liten stund ursäktade sig tjejen och försvann mot toaletterna. Killen tittade efter henne med ilsket rynkad panna. Och som en äkta svensk praktmedborgare satt jag kvar och gjorde inte ett skit. Jag funderade ut en massa smarta saker jag skulle kunna gå fram och säga till honom, men jag satt alltså bara kvar. Kanske var det bara min fantasi, men när tjejen kom tillbaka såg hon lite blek och skakig ut. Killen verkade inte märka någonting. Så det stämmer alltså att kärleken är blind, tänkte jag. Och så undrade jag, ganska ironiskt, om killen skulle köpa choklad till bulimiker-tjejen på Alla Hjärtans Dag. Eller var han så ofattbart jävla korkad att han trodde att hon skulle bli fet i så fall? För det var ju så det hade låtit på honom. När jag kom att tänka på det så var jag faktiskt på vippen att gå fram och konfrontera honom.
Och då kom mamma och gav mig en ursäkt att inte göra något. På väg hem slog det mig att jag förmodligen inte hade gjort någonting ändå.
Så för att återknyta till temat. Jag tänker nog bojkotta Alla Hjärtans Dag, för det är väl ungefär samma odds att affärerna med den rosa reklamen vill främja kärlek istället för företagets vinst som att en bulimiker-tjej skulle bli fet av en ask choklad.