Drömmar

Problemet med drömmar är att vi är livrädda för att de aldrig ska slå in. Vi bygger upp ett ideal som vi längtar så efter, som vi så gärna vill ha - men att faktiskt försöka få det skulle aldrig slå oss in. För om vi försöker nå våra drömmar, våra ideal, så finns ju risken att vi misslyckas. Och det vore ju förjävligt.

Öh.

Men alternativet, då? Att inte eftersträva det vi vill ha - är det bättre?

Jag, till exempel, skulle gärna bli en berömd artist, stå på scen och motta publikens ovationer - men gör jag något åt det? Skickar jag in några låtar till skitbolagen, förlåt, skivbolagen, eller jobbar på det överhuvudtaget?

Nä.

Jag är väl rädd för att de ska säga att jag inte är tillräckligt bra, att de inte vill ha mig. Argh, jag blir så trött på mig själv. Jag är så feg. Måste skaffa mig ett skal. För mycket hänger på för lite och jag är för bräcklig.

Så, öh, live your dreams, lyssna på de amerikanska optimisterna, den enda som står i din väg är du själv. Så är det.
Men vad de inte säger, de amerikanska lifecoacherna, är att det faktiskt inte är så jävla lätt. Vi som har växt upp i jante-samhället är rädda för att ta plats, vi är rädda för att misslyckas och bli avvisade.

Så optimisterna från USA har säkert rätt. Men det är inte så enkelt att bara göra en helomvändning och säga att "nu följer jag mina drömmar, nu är jag stark". En liten, mikroskopisk bit i taget, det är väl så vi får göra.

Jag tänker i alla fall börja.
Imorgon.