Fearless

Det är bara att erkänna. Jag är rädd. Jag är rädd för att bli oälskad, misslyckad och bortglömd. Så är det bara. Min enda tröst är att det inte bara är jag - alla brottas med de här rädslorna. Det är mänskligt. Och det är okej att vara rädd, så länge man inte låter det förlama en. Men jag tror att det är det jag har låtit det göra, jag har blivit förlamad av rädslan och slutat leva. Har börjat tro att den jag är inte är bra nog, så jag gömmer Mig Själv av rädsla för att bli ratad och avvisad. Men sanningen är att det blir jag ändå. Så varför inte låta folk se vad det är de stöter bort? För jag tänker inte bli lika falsk och oäkta som de, som inte ens vet vilka de är längre, för de har gömt Sig Själva så länge att de inte kan minnas. Jag vägrar bli som de.
Men det är inte det jag är mest rädd för. Det som verkligen kan skrämma skiten ur mig är jag själv, eller närmare bestämt den äckliga jävla självgodheten som ligger och trycker nånstans inom mig. Den som bara kommer fram när andra misslyckas, den lilla jäveln på axeln som hånskrattar och intalar mig att jag är mycket bättre. Det skrämmer mig verkligen. Jag vill inte tro att jag är sån, det är jag inte, det är jag inte. Jag är inte så hemsk, så falsk!
Jag är så jävla trött på all denna falskhet! De ler så sockersött och hälsar så artigt, så artigt, och sen snackar de skit bakom ryggen på en. Fan, jag är så utled på det! Men det är ju för att de också är rädda, jag vet ju det, men jag blir ändå förbannad. Hitta Er Själva igen, tjejer. Och lita på det.
Det är mänskligt att vara rädd, men hur är det med att vara feg?