Tänker inte blogga förrän nästa år efter detta.

Känner mig nästan tvungen att inleda med Abbas bevingade ord:

It's the end of a decade,
in another ten years time
Who can say
what we'll find
What lies waiting down the line
In the end of
...2019?

Kanske dags för en lätt utvärdering av, om inte årtiondet, så i alla fall året som gått?
Okej. För precis ett år sedan, var var vi då? Mentalt, fysiskt och spirituellt?
Jävligt mycket längre bak än nu, I think.
Själv var jag osäker, rädd, blyg, och med en självkänsla rent åt helvete. Jag trodde inte på någonting, allra minst att jag var värd ett dyft. Varför skulle någon gilla mig överhuvudtaget? Jag var ju tråkig, ful och korkad. Nä shit, klart ingen gillade mig. Jag gillade inte mig.
Och, let's face it, då är det ju jävligt svårt för nån annan att göra det.
Men nånstans nångång hände nånting. Jag vet inte om det var kuratorn eller min familj eller nån annan som hjälpte mig, men långsamt och omärkbart började jag bygga upp nån sorts trygghet i mig själv. Nån sorts känsla av att allt kan gå åt helvete (vilket det med jämna mellanrum också gjorde) men jag fanns kvar och skulle klara mig igenom det. Jag växte. I guess.
Så tog grundskolan slut, med den skolplikten, klassen, det gamla och bekanta. Drog iväg på språkresa i tre veckor till Frankrike, träffade en massa nya underbara människor, utan vilka jag hade fortsatt vara den den där tråkiga, fula, korkade tjejen. Grejen med Frankrike var att alla visste att det bara gällde tre veckor, så man vågade vara sig själv, visste att man inte skulle vara tvungen att träffa alla när man åkt hem så det gjorde inte något om det gick åt helvete.
Vilket det dock inte gjorde. Det gick ju så jävla bra. Alla älskade i princip varandra. Och, oh my god - folk kom fram och pratade med mig. Folk tog initiativ. Det var inte bara jag som drev saker och försökte bli accepterad in i det omöjligaoändliga. Folk... gillade mig? Tanken svindlade. Folk som jag älskade och litade på sa till och med att de tyckte om mig.
Och om jag gillade dem... och de gillade mig... då måste jag ju gilla mig själv?
Där tog det stopp och jag hoppade lycklig omkring i rosa dimmor ett tag.
Så började gymnasiet. Som jag hade sett fram emot det. Längtat efter det med en intensitet som gjorde att jag orkade genom högstadiet. Men efter Frankrike och allt fantastiskt där hade jag svårt att tro att det nånsin kunde bli i närheten av lika bra igen. Inte i Sverige, inte i skolan - en klass skulle väl vara som den i högstadiet? Så första skoldagen hade jag inga särskilt stora förväntningar, men hamnade med en klass full med människor som alla är helt underbara, de också.
Så mycket fina människor det ändå finns.
Var på Coldplay-konsert, fick se dem IRL liksom. Gosh.
Fick nya vänner, inte bara bekanta, jag gick på konserter, skrev låtar som aldrig förr, byggde upp precis det liv som jag längtat så fruktansvärt mycket efter. Förundrades. Över att det gick, att jag kunde, att jag hade möjlighet, att jag fick (man får, associerar min hjärna nu plötsligt). Och den känslan håller fortfarande i sig, den där tacksamheten över att livet just nu är som det är.
Inte för att det har varit ett perfekt år. Det har gått oerhört mycket upp och ner (mhm, tonåring, I know, I know) och ibland har jag bara velat ge upp och gå och dö i ett undanskymt hörn. Upp och ner och fram och tillbaka. Har varit fast i vissa kedjor, bli fri, bara för att fastna i andra. Och bli fri igen.
Och det enda jag har lärt mig av det: allt flyter. Allt kommer förändras, bra saker som dåliga, relationer som regeringsformer.
För ett år sen, hade jag känt igen mig själv idag? Det enda som idag är likt mig då är mitt namn. Och det är inte förrän nu, med en massa perspektiv och avstånd, som jag inser hur sjukt mitt liv var förut. Det var inte mycket som var rätt där. Typ... ingenting. Och det kanske är just därför som jag är så fruktansvärt tacksam över att det inte är så längre. För jag vet hur det kan vara.
Det är nästan så jag blir religiös (nästan, sa jag). I ren desperation har jag slängt iväg någon bön lite varstans, to whom it may concern (Gud eller Buddha eller Krishna eller whatever), och idag sitter jag här. Med ett liv som är så bra att jag är livrädd att förlora det. Det är inte utan att man bävar lite.
(Parentes: livet är inte perfekt. Of course not. Och det tror jag inte att det nånsin kommer bli, heller. Men kanske gäller det bara att vara nöjd med det man har och kunna vara lycklig och trygg i det. Eller nåt. Eh typ ba liksom ööhh chilla påre.)

I övrigt: börjar få hårda fingertoppar av galet mycket gitarrspelande. Ser fram emot en mycket trevlig nyårsafton. Har precis städat hela undervåningen, vilket inkluderar dammande, dammsugande och torkande av golv. Det tog en timme. Stolt. Lyssnar på Joshua Radin och blev plötsligt helt melankolisk. Byter till Audioslave. Yeeaah. Ska nån gång under dagen se över mina nyårslöften; återkommer med vad jag kommer fram till. Om någon nu vill veta. Hehee. Screw it, det kommer ni få ändå.

Dagens lilla glädje-grej: att se pappas min när jag (motvilligt) erbjuder mig att göra hans del av städningen. Priceless.
Sweet dreams och happy new freaking year! <3 ¨