Metastaserande förvirring

Snart börjar nåt nytt. Det är inte så långt kvar nu. Och det ska bli så jävla skönt, att få komma bort, att få lämna det här bakom mig...
Just det, ja. Fan, jag lämnar ju nåt också.
Ojdå.
Vill jag lämna allt, verkligen?
NU sätter nostalgin in. Shit, vilken underbar timing. Som vanligt.
Jag hade inte tänkt på det. Det är inte bara nåt nytt som börjar, utan också något tryggt som slutar.

Jag tror bestämt vi håller på att växa upp, mina vänner.

Eh, nog om det.

Metastaserande förvirring, ja. Förvirring som sprider sig överallt. Det började med en enkel fråga. Men den visade sig bli jävligt svår. Och inte så lite störande.
Sen bara fortsatte det. Jag är inte säker på nånting längre. Det känns lite grann som om marken har ryckts bort under fötterna, jag står och svajar utan att veta vad som är upp eller ner.
Det är i och för sig inte helt ovanligt. Det händer ibland. Det går över.

Men nu ser jag att mina händer har blivit blåa igen. Säkert tecken på att det är dags att lämna datorn ifred ett tag. Måste gå och leta upp ett par vantar. Hm. Gonatt.