Men

Detta jävla "men".
"Jag vill inte snacka skit asså, MEN..."
Nä. Men gör inte det, då. Håll käften.
Detta ständiga skitsnack. Jag blir så jävla trött. Inte för att jag är nån ängel själv, direkt, men jag vet i alla fall att jag gör det, och att det är så jävla fegt. Jag stör mig på att jag gör det.

Visst är det en social grej. Nåt som man kan samlas runt och skratta åt.
"Asså hennes hår, har du sett det, jääääääävlar asså, så sjukt fult", visst, jag fattar det. So far so good. Om det är enda sättet att bryta isen, fan, snacka gärna skit om mig, då (i och för sig är jag rätt säker på att det är några som gör det redan, så what the hell).
Men sen, när skitsnacket blir mer regel än undantag, då börjar man ju undra. När kompisar börjar snacka skit om varandra, med varandra, asså nä, inte okej. Det är då jag börjar bli irriterad. När man gör det bara för att man mår bra av det, av att känna att nån annan är sämre.
Det är fegt. Sorry. Men jag tycker verkligen det. Att inte våga se sina egna brister och istället fokusera på någon annans. För det är ju det skitsnack är, eller hur?

Som sagt, jag är ingen ängel. Det kan jag erkänna. Jag har fått min beskärda del av skitsnack, jag med. Men på senare tid har det börjat kännas så fruktansvärt onödigt. Jag har börjat inse lite grann vad det är jag står och häver ur mig, och med stora ögon tystnat. Helt obekymrat står jag och säger att en annan människa är dum i huvudet. Utan att inse att det faktiskt betyder nåt.
Så jag sitter tyst och funderar lite. Och lyssnar på de andra som inte märker nåt utan pladdrar på. Det är så jävla dumt, inser jag, och försöker byta samtalsämne. Det funkar en liten stund, men snart återvänder samtalet till "asså de är verkligen så jävla korkade". Jag ger upp och stänger samtalet ute. Vill de hålla på, så fine. Men jag vill inte vara med längre.

Det här inlägget är lite farligt. Skitsnack är en del av vår kultur, är det inte det, jag menar, vem har inte suttit med kompisarna och skrattat åt nåt pucko som alla känner? Och här sitter jag på mina höga hästar och påstår att det är knäppt. Jag förväntar mig starka reaktioner och en livig debatt, nu. Och förlåt om jag har förolämpat nån; det var aldrig meningen.

Återigen, tack alla som läser. Lite grann undrar jag vilka ni är, men det får väl för alltid förbli ett mysterium. DADADADAAA. To be continued... or not.