Längtar bort men aldrig till

Så är det. Jag vet aldrig vad jag egentligen vill, men vad jag inte vill kommer jag lätt på. Som om jag alltid vill bort, men aldrig längtar till något. Längtar bort men aldrig till. Så är det.

Kan sitta och stirra framför mig, tänka att så här vill jag inte ha det, jag vill bort, men jag vet inte vart. Vad vill jag ha istället?
Nåt som inte är det här.
Men vad?
Så är det.

Jag är lite konfunderad över varför jag har ett så negativt synsätt. Varför jag fokuserar på hindren istället för målen. "Slå inte bollen i bunkern." Så klart att bollen hamnar just där då. Är det inte mer konstruktivt att istället tänka: "Träffa hålet"?
Klart det är.
Träffa. Bunkern. (Inte.) Självklart hamnar bollen där. "Inte" fattar inte hjärnan*.
Och jag har ingen lust att fastna i sandbunkern. Så jag ska tamejfan börja tänka lite mer positivt.
Säg gärna till mig om ni märker att jag slarvar. För det finns det en stor risk att jag kommer göra.
Förlåt, positiva tankar var det ju. Jag kommer lyckas alldeles utmärkt med det här!

Och imorgon är det nationella NO, kemi. Laboration. Och orientering på torsdag. Nationella i franska på fredag. Ärligt talat ser jag inte fram emot nåt av det.
Men som sagt: Jag kommer lyckas alldeles utmärkt med det här!

Fan. Jag som skulle lägga mig tidigt ikväll. Tja. Så är det.

*Vill ni läsa mer rekommenderar jag varmt Henrik Fexeus böcker.