Dags att gå till optikern

Jag tänkte börja det här inlägget med att säga att jag ser saker som inte finns. Men sen kom jag på att det kan ge fel signaler. Så jag gör en liten ändring.
Jag ser dåligt.
Med vilket jag menar att jag tolkar väldigt mycket väldigt konstigt. Meningslösa saker uppfattar jag som viktigare än vad de är.
Till exempel:
"Nä, jag kan inte göra nåt med dig idag, tyvärr, jag har lovat en annan kompis att gå på bio. Sorry."
Oj, tänker jag, hon vill verkligen inte träffa mig, hon står där och ljuger. Jaja. Men då så.
"Okej", svarar jag kort. "Skitit då." Och känner mig jättesårad.
Hon ser helt oförstående ut.
Eller:
Han möter min blick tvärsöver rummet. Ser bort. Ser tillbaka och verkar en aning förvirrad.
Håhå, tänker jag, het blick. Han kanske gillar mig.
(Egentligen tittade han på en tavla bakom mig. Men det visste ju inte jag.)

Ni ser. Jag misstänker starkt att jag är paranoid eller nåt liknande. Vilket är rätt onödigt, om man tänker på det. Och det stör mig. Så jag jobbar på det, hela tiden, men tendenserna finns fortfarande kvar, även om jag har bättrat mig en hel del.
Min syn har förbättrats med åldern, men jag skulle nog ändå må ganska bra av ett par glasögon. Nån som har ett par att låna ut?
(Det är alltså en metafor; i övrigt ser jag rätt bra.)

Det är så lätt att tolka saker helt fel. Det beror så mycket på hur man känner sig i övrigt. Om jag är låg för att det är regnigt och jag har bråkat med en kompis, så är det lätt att tolka en annan kompis förklaring till varför hon inte kan hitta på nåt som en ursäkt för att slippa mig. Trots att hon faktiskt bara har lovat en annan kompis att gå på bio.
Ja. Det är inte helt lätt.
Men som vi har fått lära oss i biologin: ögat är inte perfekt. Trots evolutionens framsteg från ljuskänsliga punkter till lins och färgseende. Det finns alltid utrymme för förbättring.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit det i den här bloggen, faktiskt. Börjar bli lite tjatigt nästan.