Raowr

Det är inte sådär värst ofta jag blir arg. Men när jag blir det kan jag bli så jävla arg. Ni vet, sådär att man skriker i telefon på någon som snyftande säger förlåt och sen vrålar håll käften och lägger på. Lite så, ungefär. Och jag skrämmer faktiskt mig själv. Jag blir helt enkelt aldrig så arg.
Men sen börjar det snöa lite lätt i ett stelfruset Göteborg och jag inser att livet är för kort för att gå omkring och vara förbannad. Så jag försäkrar mig om att aldrig behöva bli arg av samma anledning igen, och sen släpper jag hela grejen. Vänner är till för att älskas. Men ofta är det inte förrän man blir så fruktansvärt arg som man inser hur mycket man behöver dem.