Det fanns ett tag när jag hade nåt att säga. Nåt som faktiskt var halvt intressant, alltså. Nu är jag lite för lycklig/deppad (mm, faktiskt nån sorts blandning där) för att kunna tänka på nåt annat än Frankrike. Har aldrig mått så bra som då. Det var liksom äkta där. Ingen som gjorde sig till en massa och låtsades vara nån annan - alla var sig själva och det var okej. Alla gillade varandra (typ, klart det fanns undantag... nämner inga namn men jag tror de flesta vet vem jag syftar på xD) och det var bara så skööööönt. Om gymnasiet bara är en bråkdel av vad det här var kommer jag gå på lätta moln i tre år. Soooooft.
Det går inte riktigt att förklara hur det var, det låter bara löjligt. Och att bara säga "vi hade det så jävla bra" blir ju liksom trist i längden.
Det var mest en känsla av att det är lugnt, slappna av, alla gillar varandra här. Faktiskt. Man kunde gå fram till praktiskt taget vem som helst och börja snacka helt avslappnat utan att det var konstigt alls. Jag är helt tagen av det här - det låter sorgligt, men jag har aldrig varit med om nåt liknande. Jag trodde livet skulle vara som det var i högstadiet. Lite allmänt missnöjd med allt, men inte olycklig - bara... sur, typ. Och att ha det riktigt bra var att inte må dåligt. Då var man på topp.
Feeeest, liksom. Not.
Det kan alltså vara som det var i Frankrike. Det finns sådana människor, jag kan vara såhär, jag kan må såhär jävla bra, det funkar, det kan vara så.
Herrejävlar vad det här låter patetiskt, I'm sorry, men det är som sagt sjukt svårt att berätta hur det var utan att låta såhär knasig.
I alla fall, för tillfället sitter jag på landet med mamma och syrran. Vi väntar på kusinerna som vi ska sitta barnvakt åt i en vecka... Just nu händer inget särskilt, så jag sitter och dissar Sossemyran via sms... höhöh. Han säger att han ska bussa Rinkeby på mig.
Good luck. Glen har homies han med.
By the way, tack Fredrika för en jättemysig kväll igår! :D :-*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar