Glen är hemma

Så var man hemma från Frankrike. Det känns fruktansvärt ovant att skriva på en dator med normalt tangentbord igen, och nästan lika skumt att spela piano igen efter tre veckor.
Jag är helt slut på alla sätt. Sov en timme inatt eftersom jag och Tummelisa (höhö) dygnade, och sen var det bussresa i ja, vad blev det, sju timmar? Jag sov i och för sig en stor del av tiden, men ändå. Ganska emotionellt uttröttad är jag, också. Satan vad jobbigt det var att säga hejdå till alla. Tre vansinnigt intensiva veckor med det trevligaste folket jag träffat nånsin, och sen bara sådär så ska man säga hejdå och kanske aldrig träffas igen.
Opepp.
Är ärligt talat nära att lipa nu. Fan, jag älskade verkligen alla St Malo:are. Efter att vi hade sagt hejdå till skåningarna idag vid flygplatsen satt jag och lipade i säkert en halvtimme. Sen snyftade jag och Gollum en stund på planet också, asså faaaaaan. Jag borde nog inte skriva mer nu. Lite för trött och depp (ja, NU är jag fanemej depp).
Det var helt jävla underbart i Frankrike, i alla fall, det var väl det jag ville säga. Och att jag kommer sakna alla så sjukt mycket.
Kom till Göteborg allihop, Glens vind är ledig.