Kom igen nu

Det här är bara inte min vecka. Jag får höra att jag tydligen har dålig attityd och verkar deprimerad (igen!), märker att jag tydligen inte kan lita på att folk håller saker för sig själva, blir sänkt i bild (inte för att jag inte förtjänar det, det är bara surt), fick reda på att när alla ropade mitt namn i kyrkan på skolresan så var det inte mitt namn - bara nån med samma namn (vilket fick mig att, när jag fick reda på det idag, känna mig otroligt korkad: varför, VARFÖR gick jag fram och spelade!? Fan), och till råga på allt har jag fått en seg liten jävla förkylning. C-vitamin och varma sockor verkar inte hjälpa.
Synd om mig.
Jag är bara så trött. Jag menar, det är två dagar till avslutningen - kan inte allting bara flyta på? Gud? Snälla? Hallå? "Gud som haver barnen kär"?
Fast oj, nu låter jag faktiskt rätt depp. Men ärligt, jag bara klagar. Lite låg blir man ju när allting verkar skita sig. Men det finns ju självklart ljuspunkter, och dem tänker jag räkna upp bara för att visa att jag inte är deprimerad (för i helvete).
1. Snart avslutning
2. Snart resa i tre veckor med...
3. ...bästa vännerna
4. Det är sommar
5. Trots att allt känns segt nu så kommer det, förr eller senare, gå över.

Och idag var det lekdag (det har i och för sig inget att göra med ljuspunkter). Men det var helt okej, jag och min grupp flummade runt en del vilket aldrig är fel. Vi lekte den där leken med att knyta ett snöre med en penna i runt midjan och försöka doppa den i en flaska. Måste vara en av de mest förödmjukande lekar som finns. Skitkul, med andra ord.
Stackars ungar.

Varning: Frustrerade och irriterade rader följer
Det finns så många missförstånd överallt; jag orkar inte. Missförstånd och skitsnack och skvaller. Så jävla onödigt. Och det slutar ju aldrig, heller. Jag vill inte vara med längre. Lägg ner, vad fan är det för mening med att hålla på? Omoget, sorry, men det är det.
Och det här kan jag egentligen inte skriva för alla övertolkar och vrider orden, så glöm att jag sa nåt. Det blir så mycket enklare så, eller hur?
Kom bara ihåg att jag inte är deprimerad, bara rätt trött (och förkyld). Och kommer förmodligen ha ett fullt utvecklat magsår inom fyrtioåtta timmar.
Vad kan jag skriva mer för att få folk att fatta? Tydligare än såhär blir det väl inte?
Livet är helt okej, men inte perfekt - för ärligt, vem har ett perfekt liv?