Som utlovat - några tankar om solidaritet och integritet.
Ja. Alltså. Vi börjar med solidaritet.
Såhär definierar Wikipedia det:
Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.
På skolresan igår till Hyssna fick jag en liten snabblektion i solidaritet. (Kanske inte just den som Wikipedia åsyftar, men som SO-läraren så nyktert brukar påpeka: Wikipedia är inte så bra som förstahandskälla. Jag kanske borde kolla upp det i en riktig ordbok, men den ligger nånstans i en stökig hylla på undervåningen så jag orkar inte.)
I alla fall. Jag stod bredvid en liten damm och stirrade ner i vattnet, helt i min egen värld, när någon idiot (Anton, jag hoppas du läser det här nu) kom bakifrån och skakade om mig. Så att jag var nära att ramla i. Men han höll i mig så att jag inte gjorde det, vilket var en jävla tur (för honom, om inte annat). Hur som helst blev jag skiträdd och skrek till. Adrenalinkicken gjorde att jag bara var tvungen att slå till honom, men egentligen hade jag inte behövt det. Och det var det som var min poäng med hela den här olidligt långa utläggningen som inte verkar leda nånstans: Mina kompisar klådde upp honom åt mig. (Det var i och för sig efter att han hade sparkat sten mot mitt ansikte, jag glömde det.) Men mina kompisar visste att jag var sur, så de slog/bet/kittlade honom åt mig. Väldigt rörande, tyckte jag. Solidariskt av dem.
Jag tycker att det är bland annat det som definierar vänner - de är solidariska. Vilket visar att de bryr sig.
Ojojoj, nu åker det brandbilar utanför mitt fönster här. Svälj. Nån som vet nåt om en brand i närheten?
Sorry, jag kom av mig. Solidaritet, vänner... just det. Det var också väldigt solidariskt av er som kommenterade och höll med om att bildläraren är dum i huvudet, det uppskattas mycket. (Maja, jag är helt med dig - vi dödar honom "lite"!)
Nu är det förresten officiellt, han sänker mig. Det var lite sådär halvt säkert igår, han sade att jag skulle lämna in mitt arbete (okej, jag var lite sen... sådär nån månad) och så skulle han se. Men nu är det alltså så. Fuuuck.
Integritet: Integritet som egenskap syftar på hur väl integrerat och motsägelsefritt någonting är. Integritet som rättighet handlar om respekt till sin person och personlig sfär liksom skyddet mot kränkning av detta.
Säger Wikipedia.
Jag är lite halvdålig på att hålla på min integritet. (Jag tänker huvudsakligen på integritet som rättighet, nu.) Jag är som bekant väldigt lat, och att hålla på integriteten är ganska energikrävande. Så det händer väl att jag, som många andra, gör våld på mig själv för att jag helt enkelt inte orkar stå upp för vad jag egentligen känner och vill. Det är inte helt idealiskt eller beundransvärt, jag vet. Men fan, jag är bara människa. Jag är inte idealisk eller särskilt beundransvärd, inte mer än många jag känner i alla fall.
Det är svårt. Man måste vara jävligt stark och modig för att våga stå upp för sig själv, och det är det tamejfan inte alla som gör. Så massor med cred till er som gör det. Jag är imponerad av er. Om ni ville veta.
I alla fall så är det nåt som alla kämpar med, hela tiden. Tjugo pers ropar "hoppa, hoppa, hoppa", men jag vill inte hoppa, det känns inte bra, det känns fel och kränkande. "Njää, hörni... jag vill inte-"
"HOPPA, HOPPA, HOPPA!"
"Asså, neee-"
"HOPPAAAAAAA!"
Och jag hoppar. Grupptryck. Inte att leka med. Egentligen kändes det fel, men jag gjorde det ändå. För det var så mycket lättare än att stå och skrika tillbaka "NEJ JAG VILL INTE SA JAG JU" och försöka överrösta tjugo munnar.
Tja, ni fattar grejen, i alla fall.
Åh, jag glömde tacka vem det nu var igår i kyrkan som skrek att jag kunde spela piano - eller orgel, i det här fallet. Tack så jävla mycket. Nu gick det i och för sig bra, men jag hade lika gärna kunnat sjabbla bort det totalt. Morr.
"Spela, spela, spela."
"Njää, hörni..."
Som sagt.
Jävlar vad långt det blev nu. Ber om ursäkt. Och nej helvete nu är jag skitsen till studentfest också fan jag måste springa hejdå!
fredag 5 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

du e skitgrym på piano lisa!!!!
SvaraRaderadu får det och låta som om att vi misshandlade honom, så hemska var vi väll inte... kanske
SvaraRaderaoch du är sjukt grym på piano, orgel. men stå på dig tjejen, om du inte velat, så skulle du bara, "nej, jag vill inte" jag skulle vart på din sida. Det fanns ju föresten andra som vill spela... ;)
Lisa du är goo, och fortsätt att stå på dig ännu mer! Det tjänar du på i längden:) Pussepussss
SvaraRaderaLisa, jag måste bara säga en sak...
SvaraRaderaJag tycker du är väldigt bra på att spela piano. Och det är lill-Karin som är skyldig till att du blev tvungen att spela. Och alla killarna skrek ju faktiskt Lisa Tunhage! =) Men du var först att ställa dig, så jag tror allt att du ville visa lite vad du gick för ;)